En kolumn i DN sätter fingret på vad jag blir frustrerad över när det gäller skolpolitiken: nämligen att lärarna så ofta betraktas som ett problem och en belastning. Samtidigt som många säger sig företräda lärarna och det pratas mycket om att höja yrkets status uppmanas kåren att sluta gnälla, göra mer med mindre och offra sig ännu en gång för elevernas och kommunbudgetens skull.
I teorin är lärarna hjältar och den viktigaste kuggen i skolans maskineri. De ska vara passionerade entusiaster, med lång utbildning, goda ämneskunskaper och ett stor engagemang för eleverna. Samtidigt så ska de inte kosta några pengar, vara lätta att göra sig av med och omplacera, syssla med tusen olika saker samtidigt och helst kunna undervisa så mycket som möjligt i alla tänkbara ämnen.
Vidlyftig retorik kombineras med krass ekonomisk realitet och leder till ännu mer stressade och pressade lärare.