Castor Andersson var en tämligen misslyckad person på de flesta sätt, inte minst som författare. Han var knappast någon framstående älskare, tänkare eller atlet heller, men det vara endast på det litterära området som han hade några verkliga ambitioner. Alla andra aktiviteter var bara förströelser i väntan på det stora genombrottet. Tyvärr hade det fallit sig så att tiden i väntrummet blivit oväntat utdragen, sannolikt beroende på omvärldens oförmåga att inse Castor Anderssons storhet och begåvning.

Detta hade fått som olycklig bieffekt att han tvingades hanka sig fram med hjälp av en rad ströjobb, föga lämpade för en man av hans kaliber. Att jobba som lärarvikarie och kulturskribent i sömniga landsortsblaskor var egentligen under hans värdighet, men vad gjorde man inte för att få ihop dessa begärliga penningar som alla tråkiga fordringsägare så ivrigt efterfrågade? Castor Anderssons fåtaliga vänner hade för längesedan slutat låna pengar till honom och hans halvt dementa mor tjatade växelvis om att han borde vattna pelargonerna och skaffa sig ett riktigt arbete – kittelflickare, krukmakare och småviltsslaktare var förslag som ofta nämndes – varje gång han ringde till henne för att få ett förskott på arvet. Det fanns inte särskilt mycket annat att göra än att streta på och kompilera en växande lista över otacksamma drumlar som skulle få ångra sitt agerande när Castor Anderssons tid skulle komma.

Det var inte det att Castor (jag tror vi är tillräckligt familjära med honom för att åtminstone tillfälligtvis utelämna hans efternamn) saknade idéer, förmåga eller läsare; han hade blivit publicerad åtskilliga gånger under sin snart 20-åriga författarkarriär. Tyvärr tenderade hans genomsnittsläsare vara bleksiktiga medelålders småstadsbibliotekarier med starkt begränsade ekonomiska resurser. Detta ledde till att han blev inbjuden till många lokala bibliotek i urtråkiga samhällen som Gnetby, Nedre Fabbemåla och Grums backar och fick läsa sina dikter högt för glesa skaror pensionerade bönder, men den ekonomiska utdelningen förlorade snabbt sin charm. För att inte tala om fumligt sex med skinntorra småstadsbibliotekarier.

Kort sagt var Castor Andersson trött på sitt liv och för ovanlighetens skull redo att ta risker för att en gång för alla bli en erkänd författare.