En gång betraktades läraren som en självklar auktoritet, klassrummets obestridde härskare. Eleverna var föga mer än tomma kärl som skulle fyllas med den stora kunskap och visdom som läraren i sin nåd förmedlade. Elevernas egna erfarenheter var helt ointressanta och elevdemokratin var obefintlig. Möjligtvis kunde de välja bort skolan eller sabotera undervisningen på olika sätt, men det var också allt. Utbildning var ingen rättighet och många samhällsgrupper ansågs obildbara. Så är det lyckligtvis inte längre.
Dagens lärare har en helt annan skyldighet att ta hänsyn till eleverna och deras behov och förutsättningar. Detta kan i sin tur ibland slå över i ett ängsligt curlande eller föreställningen att eleven är en kund som inhandlat en tjänst (eller för den delen ett betyg) som det är upp till läraren att förmedla.Nu är inte syftet med denna text att fördjupa sig i lärarens förvirrade roll myndighetsperson och serviceleverantör, istället vill jag prata om hur eleverna själva avsäger sig den frihet som många kämpat hårt för att ge dem.
När jag själv gick i skolan så var det framförallt det självständiga arbetet som tilltalade mig. Att få tänka, diskutera, reflektera och själv söka efter svar. Även som lärare tycker jag att den typen av uppgifter är allra roligast. Faktakunskaper ger en nödvändig grund som sedan kan användas för spännande strövtåg och kullerbyttor. Tänk om! Varför är det på detta viset? Borde man inte kunna göra annorlunda? Hur skulle du vilja att det var istället?
Att ge sig ut på exkursioner genom historien och samhället som omger oss kräver dock ett intellektuellt mod, en självsäkerhet och förkunskaper som många elever tyvärr saknar. Det är frustrerande och irriterande att så många elever föredrar det trygga och enkla, trots att jag försöker erbjuda dem en mer nyanserad värld där det finns plats för alla, även för dem. Hellre raka, simpla fakta och helt tillrättalagda resonemang som man kan glömma när man väl avverkat ett skriftligt prov. Vissa människor är onda, andra är dumma, några är lustiga. Varför de gör som de gör är ointressant. Hallå, vi ska ju bli byggare! Vad har vi då för nytta av allt det här tramset? Eller varför inte den försiktiga avvaktande eleven som försöker lista ut vad läraren tycker och försöker härma detta?
Eleverna själva omfamnar alltså den konservativa synen på skolan och lärarrollen: läraren är visserligen inte en särskilt tungt vägande auktoritetsfigur, men han är där för att ge raka svar och inte för att krångla till saker på ett förvirrande vis. Ju mindre arbete och krångel desto bättre. Skriftliga prov ska det vara och inte en massa flummiga diskussioner. Eleverna stämplar sig själva som hopplösa och sätter gränser för sina egna utvecklingsmöjligheter. Det där är inget för oss, försök inte lura oss med det där tramset. Vi vet nog hur skolan egentligen fungerar.
Deras uppfattning om vad kunskap är, om hur skolan fungerar och hur deras kunskaper ska bedömas är i många fall betydligt mer reaktionär än lärarnas. Den elevdemokrati, delaktighet och hänsyn som skolan försöker pracka på dem förkastar eleverna själva. Deras makt har sällan varit större och nu använder de den för att begränsa sina egna möjligheter.
Visst är det här en smula tillspetsat och alla elever reagerar inte på detta vis i mötet med skolan. Kanske är det även så att de är trötta på dåligt organiserade uppgifter, skendemokrati och hycklande lärare. Men nog är det ändå en olycklig tendens? Jag är orolig för hur detta synsätt kommer att påverka elevernas politiska engagemang och delaktighet i samhället. Risken är att många av dem väljer en frivillig isolering ifrån en förvirrande och snårig värld eller lockas av de populistiska politiker som torgför de enklaste och mest svart-vita lösningarna.
Varje gång jag hör en elev sucka uppgivet och utbrista: ”Vad ska det här vara bra för? Jag ska ju ändå bara bli målare?” har jag lust och krama om honom och fråga: ”Varför gör du dig själv till en obetydlig bifigur?”. Det är ungdomarna som är framtiden, inom varje människa ryms det otaliga skal och roller. Rörmokare förvisso, men även medborgare, son/dotter, förälder, arbetare, röstberättigad, europé, skattebetalare, konsument, pensionssparare och så vidare. Rollerna förändras efterhand som människorna och samhället gör det, men det kan aldrig vara rätt att frivilligt avsäga sig makten och möjligheten att påverka. Okunskap är lika med ofrihet.