Om ursäkter

”Varför väljer de samhällsprogrammet om de inte är intresserade av samhällskunskap, historia och religionskunskap?”

Vem bär ansvaret när elever misslyckas? Hur man som lärare, elev och förälder ser på ansvar har en stor betydelse för hur det går i skolan (och spelar säkert en stor roll även för resten av tillvaron). Den bistra sanningen är att det är jobbigt att ta ansvar och bekvämt att skylla ifrån sig på någon annan när det inte går som man vill att det ska göra. Samtidigt innebär ditt ansvarstagande också att du ger dig själv inflytande, självinsikter och möjligheter – för om allting är någon annans fel eller helt slumpstyrt innebär det också att du är helt maktlös. Ser du dig själv som ansvarig blir du också motiverad att saker på allvar, att försöka och att kämpa.

Ungdomar begår misstag – det är en del av att bli vuxen. De väljer fel utbildning, de prioriterar festande istället för plugg och de lägger ner mer tid på att leka med sina mobiltelefoner än att anteckna vad läraren säger. Gymnasiet är dessutom ganska oförlåtande med sina snabbt avklarade kurser och svåröverskådliga val. Allt detta kan jag acceptera, även om jag också beklagar det eftersom ingen drabbas hårdare än eleverna själva. Ofullständiga betyg och en ständig känsla av otillräcklighet höjer inte självförtroendet.

Det jag har svårare för är när lärare och vuxenvärld avsäger sig sitt ansvar. Elevernas felval, bristande studiemotivation och ointresse är förklaringar till deras misslyckande, men det kan också bli en ursäkt – ett skyddande mantra – för att själv slippa ta ansvar eller försöka förändra. Alla problem blir elevernas fel och i slutändan också deras uppgift att lösa. Om man ser sig själv som perfekt och höjd över alla elever och deras mänskliga skröplighet kommer man aldrig att utveckla sin pedagogik eller kritiskt granska sin egen roll i samspelet mellan skola och elever.

Vi har den skola vi har och de elever vi har och även om det finns många strider att utkämpa inom utbildningssektorn så är de inte alla som utgår från eleverna. Att vi har låga löner, en konkurrensutsatt skolsektor, otydliga läroplaner, frånvarande chefer och ont om resurser är inte elevernas fel – det är snarare politiska frågor som hör hemma i andra arenor. Vi som lärare ska kämpa med eleverna och för eleverna; vi ska glänta på dörrar för dem och visa dem möjligheter, vi ska stärka dem och uppmuntra dem, vi ska vara ärliga och raka, men vi ska aldrig, aldrig skuldbelägga dem för systemfel eller för att de är unga och oerfarna. Vi ska inte moralisera över deras val eller se det som ett straff att vi är tvungna att undervisa just dem.

Att ta ansvar innebär inte att man klarar alla utmaningar eller vinner varenda strid, men det innebär att man försöker och vägrar ge upp. Man får inget som är värt något utan ansträngning.

Tags:

Om löpning

Lederna mjuknar och kroppen sträcker ut sig. Tår, fotsulor, anklar, knän, andning och armar – allting fungerar och samverkar. Jag ökar hastigheten och musiken i öronen stänger ute både inre och yttre distraktioner. Allting handlar om att pressa kroppen vidare; finjustera tempo och löpsteg, navigera mellan olika hinder, bedöma allvarlighetsgraden hos blåsor, håll och värkande leder och att övertyga sig själv om att fortsätta hela vägen tillbaka.

Jag började springa i slutet av våren, mest av en slump – även om jag länge hade funderat på att pröva. Mina förväntningar var låga: jag visste ju att min kondition var dålig och att jag aldrig varit bra på idrott eller fysiska aktiviteter. De enda referenspunkter som jag hade var löptider från högstadiet då alla elever förväntades springa samma 5 kilometerssträcka varje år. Visserligen hade jag sprungit sporadiskt på löpband sedan dess, men dessa övningar hade inte bidragit till att stärka mitt självförtroende i någon större utsträckning.

Jag fortsatte springa därför att jag märkte att det gick mycket bättre än väntat redan från första rundan. Det visade sig att min kropp klarade mycket mer än vad jag trodde och att den dessutom gick att pressa till ännu bättre tider och längre sträckor utan större svårigheter. Dessutom var det rofyllt att släppa alla de grubblerier, tankar och reflektioner, som upptar nästan all min vakna tid, och få vara i nuet och fullständigt uppgå i det fysiska för en stund. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara så befriande att bara fokusera på sin egen kropp och hur väl den faktiskt fungerar. För en vecka sedan sprang jag en mil för första gången någonsin och tiden var betydligt bättre än förväntat. Bara att lyckas med denna konkreta bedrift gav mig en ordentlig kick.

Jag springer bara för min egen skull (något som i sig är ganska ovanligt eftersom jag har svårt att motivera mig själv att göra saker som enbart är egoistiska) och tävlar främst mot mig själv. För mig är löpningen också en privat och personlig upplevelse och det skulle vara distraherande och hämmande för mig att springa i grupp, även om jag gärna tar emot tips och feedback från andra löpare. Jag har heller inte ambitionen att springa maraton eller visa upp min förmåga för en massa andra människor. Förhoppningsvis har löpningen blivit en vana som jag kan upprätthålla resten av livet och förhoppningsvis har jag även lärt mig något om min egen kropp och vikten av att försöka leva i nuet – åtminstone några gånger i veckan.

Tags:

Sommaren i Oslo 2013

Juni månads sista dag begav vi oss från Linköping till Oslo. Med bil tog det drygt sex timmar – inklusive en kort lunchpaus på Rasta utanför Karlstad. Resan gick bra och utan missöden, även om viss förvirring uppstod när bilen skulle parkeras. Efter att vi checkat in på vårt hotell bestämde vi träff med Kristoffer – en gammal vän ifrån Linköping som numera bor i Oslo. Vi åkte tunnelbana från Oslos centrum upp till de höjder som omger staden. På vägen dit stannade vi till i ett välmående villaområde som också hyser ett av staden okända sevärdheter: Emanuel Vigelands mausoleum.

Emanuel Vigeland är yngre bror till den mer kände skulptören Gustav Vigeland som skapat en skulpturpark inne i Oslo och designat den medalj som delas ut till den som får Nobels fredspris. Mausoleet påbörjades 1926 och Emanuel arbetade med det fram till sin död drygt 20 år senare. Väggarna är utsmyckade med rödhåriga, yppiga kvinnor som kravlar över varandra, föder, ammar, älskar med atletiska män med nordisk utseende. Barnen växer så småningom upp och människokropparna bleknar och skrumpnar ihop för att slutligen dö när man följt målningarna varvet runt. Taket vilar i mörker, högt över besökarnas huvuden, och man måste böja sitt huvud för att passera igenom den låga dörröppning som leder in. Precis ovanför dörrkarmen finns även en urna med Emanuels aska.

Efter mausoleet åkte vi vidare till en höjd där vi hade en slående vy över Oslo och åt kvällsmat.

Dag två tog vi en båttur ut till en halvö där flera av Oslos mest kända museer finns. Turen tar inte mer än tio minuter och efter en kort vandring genom ett område fullt av storslagna, vita trävillor kommer vi fram till Vikingaskeppsmuseet. Där finns två välbevarade vikingskepp som grävts fram ur skeppsgravar från vikingatiden och de gravgåvor som varit nedgrävna tillsamman med dem. Skeppen är vackra, smäckra och tycks för bräckliga för att vara sjödugliga krigsfarkoster.

DSCN1750 DSCN1746 DSCN1733

Vår andra destination är Kon-Tiki-museet, en hyllning till Thor Heyerdahl. Det är mysigt, traditionellt och ett monument över en udda äventyrare. Tiden tycks ha stått stilla sedan museet byggdes och Heyerdahls senaste expedition.

Efter en kort lunch avslutar vi med ett besök på sjöfartsmuseet innan vi tar båten tillbaka till Oslo igen. När vi är på väg att kliva av får jag en komplimang av en annan svensk turist för det första maj-märke som jag fäst på min tunna jacka. Efter att ha samlat kraft på hotellet en stund, vandrar vi åter ut på Oslos gator och tar sikte på stadens hippare delar där det lär finnas en bra restaurang som serverar glutenfri pizza. På vägen dit passerar vi en kyrkogård, som hyser storheter som Ibsen och Munch, pittoreska rester av äldre stadshusbebyggelse och en jättelik gammal silo som blivit ombyggd till studentboende. Pizzerian Villa Paradiso visar sig verkligen vara populärt och vi får vänta en god stund på att få ett bord. Pizzan är god, men den oväntade underhållningen i form av en gatumusiker lämnar en del övrigt att önska.

Den tredje dagen i Oslo besökte vi den medeltida fästningen Akershus, vandrade genom stadens gamla industrihamn – som höll på att rustas upp och byggas om till bostäder och kontor – och åt lunch på Operan. Vi valde båda en lunchtallrik bestående av diverse norska specialiteter (diverse ostar, inlagd sill, palsternakspuré, kallskuret med mera, väldigt gott). Eftersom det började störtregna köpte jag de enda souvenirer som vi tog med oss från Norge: två stycken paraplyer.

Efter Operan rörde vi oss norrut mot Munch-museet och passerade igenom både Oslos mest invandrartäta stadsdel och den hippa del där vi tidigare ätit pizza. Vi hittade dit utan större svårigheter – trots en missvisande och oväntad vägbeskrivning från en full norrman. Till skillnad från övriga museer så var säkerhetspådraget omfattande och vi fick lämna ifrån oss våra nyinköpta paraplyer till en säkerhetsvakt. Om Edvard Munchs konst tycker jag följande: han är uppenbarligen en begåvad och skicklig konstnär, men alltför många tavlor består av konturlösa landskap och personer som uppgår i varandra i en enda röra. Mina favorittavlor var relativt tidiga porträtt av diverse högborgerliga mecenater och bekanta. Jag kan inte säga att jag blev förälskad i hans konstnärskap i alla fall.

DSCN1787 DSCN1802

Vi väntade en kort stund i Oslos botaniska trädgård innan vi mötte upp med Kristoffer igen. Han visade oss till stadens nybyggda saluhall där vi fikade och förgäves letade efter den beryktade banankrämen Banos (för ett tag sedan skrevs det ganska mycket om hur svenska ungdomar åkte till Norge för att skala bananer som ingick i ett märkligt norskt pålägg), som få norrmän verkade ha hört talas om. Kristoffer visade oss även den regeringsbyggnad som Breivik sprängde och som nu står öde och övergiven i Oslos centrum, medan det diskuteras om den ska rivas och ersättas eller renoveras. Byggnaden i sig var inte särskilt vacker och skulle lika gärna vara det lokala kommunistpartiets högkvarter i något östeuropeiskt land. Därefter skiljdes våra vägar och jag och Oscar åt en sista middag på en restaurang som låg i anslutning till vårt hotell.

Sista dagen packade vi ihop våra saker och lyckades – efter viss förvirring – ta oss ur staden och styrde kosan mot Skåne. Nu väntar vi med spänning på en räkning från någon lämplig norsk myndighet gällande de vägtullar vi passerat igenom

Tags:

Om entreprenöriellt lärande

Tillbringar söndagen i sällskap med Magasin 360 – en tidning om forskning och utveckling i skolan – som kommunen förser oss lärare med. Temat för det senaste numret är entreprenörskap och entreprenöriellt lärande och merparten av artiklarna handlar också om dessa, bitvis ganska vaga och otydliga, begrepp. Flera av artiklarna blir närmast en lovsång till kreativitet och entreprenörskap och även om det aldrig riktigt klargörs vad som döljer sig bakom de olika termerna är det uppenbart att de är mycket positiva och inkluderar allting som är bra, modernt och framåtblickande. Läsaren får ta del av korta citat ifrån olika entusiastiska lärare och rektorer som arbetar entreprenöriellt och man ges också enstaka exempel på faktiska skoluppgifter som lyfts fram som särskilt entreprenöriella.

Det som dock saknas är nyanser, distans och konkreta exempel på hur synsättet lett till förbättrade resultat för elever och lärare. Istället verkar det handla om att odla en känsla av moralisk överlägsenhet och att skambelägga de som inte hoppar på entreprenörståget. Det hela framstår helt enkelt som en modern frälsningslära, byggd på intuition, känslor, hopp, förväntningar och tro. Med andra ord en känslans triumf över tanken och antiintellektuellt så det förslår.

Mycket av detta beror säkerligen på att Magasin 360 är en kommersiell produkt som inte har för avsikt att erbjuda några verkliga djupdykningar eller analyser. Samtidigt är upplägget symptomatisk för hur många skolreformer och debatter ser ut: en reform eller ett lagom luddigt koncept lyfts fram och förväntas mirakulöst lösa även de mest komplexa problem, utan någon djupare förankring i vare sig forskning eller praxis. De flesta lärare är tysta utom de som själva blivit frälsta och lyfts fram som förebilder och ideal. Vaga och dåligt förankrade projekt sjösätts och lärarnas kompetens och lämplighet ifrågasätts när de inte lever upp till kraven eller förmår implementera det hela på en kafferast.

Nu låter jag kanske osedvanligt raljant och bitter, men det beror på att skolan och utbildningsväsendet är för viktiga områden för att bli försöksverksamheter för ogenomtänkta och ideologiska reformer. Det saknas inte forskning om framgångsfaktorer, men vad som krävs är framförallt hårt och medvetet arbetet ifrån lärare och elever sida och detta kan inte ersättas av glittriga slogans.

Jag betvivlar inte att framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer högre krav på kreativitet och självständighet, men låt oss då börja med att engagera alla berörda parter i arbetet med att göra eleverna till mer självständiga och reflekterande individer och enas om hur detta arbete ska gå till, vem som ska ha ansvar för vad och vad som krävs för att verkligen bli en genuint självständig samhällsmedborgare. Hur ska vi mäta elevernas kreativa utveckling på ett rättssäkerhet och vetenskapligt sätt? Vilka krav ställer detta på lärarna? Hur delar vi upp ansvaret mellan utbildningssystemet olika delar?

Detta är konkreta frågor som betyder mycket mer än citat från någon självbelåtet flinande rektor.

Tags: , ,

Florens om våren – mitt Påsklov

Det finns de som påstår att det finns likvärdiga svenska versioner av Toscana – några alternativ är Bjärehalvön och Dalarna - men med risk för att såra både känsliga dalmasar och bjärebor: tennis, potatis och ekologisk svinproduktion väger ganska lätt jämfört med att ha framfött Renässansen. Det är även tveksamt om Falun och Båstad kan spåra sina ursprung tillbaka till etruskisk och romersk tid. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon svensk motsvarighet till Toscanas böljande kullar – beklädda med prydliga rader av olivträd och vinstockar – , till en gång rivaliserande stadsstater som Florens, Pisa, Lucca och Siena eller till familjen Medicis många palats och villor. Vårt resesällskap bestod av undertecknad, mina bröder Marcus och Oscar samt Marcus fru Sara och vi flög från Kastrup till Rom och tog oss vidare till Florens via snabbtåg från Roms centralstation. I Sverige vägrade vintern släppa sitt grepp om landskapet och även om vädret var något mildare i Toscana så var våren försenad även här – även om det kändes befriande att kunna byta vinterskor och tunga rockar mot gymnastikskor och vårjackor. Vi hade bokat rum på ett mindre hotell – inrett i ett palats byggt 1887 – en liten bit utanför stadens centrum och efter en kort men vådlig taxifärd (Är inte det där en gångväg som vi kör på?) anlände vi dit på på kvällen dag ett. Efter att ha checkat in och packat upp våra resväskor promenerade vi in till stadskärnan och åt middag på restaurang ZaZa – ett trevligt, men en smula turistigt ställe. Vår servitris hade rentav läst svenska vid Florens eget universitet (Egentligen ville hon studera holländska, men det fanns inte några kurser i det.). Dag två började med en frukost på hotellet och trots att italienarnas egen definition av frukost verkar innebära kakor plus kaffe blev vi serverade bröd, äggröra, yoghurt och flera olika sorters ost och skinka. Efter frukosten promenerade vi de cirka 20 minuterna in till Florens centrum och besökte stadens domkyrka: Il Duomo; en magnifik skapelse klädd i grön och vit marmor, med en kupol designad av Brunelleschi (som genom sina studier av Panteon i Rom hade återupptäckt romarnas knep för att bygga storslagna kupoler). Katedralen började byggas i slutet av 1200-talet och även om mycket gjordes under medeltiden och senare så blev den inte helt färdig förrän Emilio De Fabris avslutade entrésidans fasad från 1871 och framåt.

DSCN1286DSCN1278DSCN1288 DSCN1301

Insidan visade sig var betydligt mer avskalad och stram än utsidan och under katedralen fanns ett museum som visade ruiner och rester ifrån de tidigare kyrkor som funnits på platsen – de äldsta ruinerna härstammade från romersk tid. Att gå in i kyrkan var gratis, men det kostade pengar att besöka de fristående dopkapellet, kampanilen (klocktornet) och att gå upp i Brunelleschis kupol. Eftersom köerna dit dessutom var ganska långa gick vi istället vidare i riktning mot Ponte Vecchio. Vecchio betyder gammal och Ponte bro – Ponte Vecchio är också den äldsta bevarade bron över floden Arno som rinner genom Florens. Bron har alltid hyst ett stort antal affärer och hantverkare och idag finns här ett flertal butiker som säljer guld och smycken. Dessutom går Vasari-korridoren över bron och vidare till Palazzo Pitti. Giorgio Vasari (idag mest känd för att ha skrivit om många av Renässansens främsta konstnärer och därmed lagt grunden till ämnet konsthistoria genom sin bok ”Berömda renässanskonstnärers liv”.) var hovarkitekt hos storhertig Cosimo I de Medici och fick  1564 i uppdrag att binda samman familjen Medicis olika palats och maktcentra genom att bygga den långsmala ”korridor” som löper från Palazzo Vecchio, via Uffizierna, över Ponte Vecchio och vidare till Palazzo Pitti. Korridoren är i vanliga fall inte öppen för allmänheten, men det går att boka guidade turer och själv vandra i Mediciernas fotspår. Det var dock relativt dyrt (cirka 80 euro per person) och vi hade redan förbokat och betalat biljetter till Uffizierna som hade varit bortkastade eftersom det var där turen började.

DSCN1349 DSCN1358 DSCN1357 DSCN1354 DSCN1353

På Ponte Vecchio åt vi glass innan vi fortsatte över till andra sidan och begav oss upp på en av de många höjder som omger Florens. Efter en rejäl promenad kunde vi se ut över stora delar av staden och det blev väldigt tydligt att Florens ligger i en gryta intill Arno – omgivet av gröna kullar med en och annan villa eller vingård. Vi åt en trevlig lunch med kallskuret och ost på en liten restaurang och tjuvlyssnade på ett några medelålders stamkunders livliga diskussion. Även om det finns mycket som man inte förstår finns det flera italienska ord som är snarlika våra och känns bekanta även för en inte särskilt språkbegåvad nordbo. Italienska har dessutom en särskilt rytm som det är lätt att dras med i och det dröjde inte länge förrän vi då och då försökte slänga ur oss lösryckta fraser på italienskt manér. Vår ursprungliga plan var att besöka Uffizierna på tillbakavägen, men kön dit var väldigt lång så istället beställde vi biljetter till morgondagen och besökte istället Palazzo Vechio - Florens medeltida stadshus. Palatset rymde en mycket storslagen mötessal och flera rum och våningsplan designade för familjen Medici och deras gäster. Jag och Oscar betalade extra för en inspelad guidning komplett med olika filmsnuttar som visade hur palatset och de olika rummen förändrats under århundradenas lopp. På vägen hem köpte vi med oss en flaska mousserande vin som vi avnjöt på våra rum innan vi avslutade dagen med en middag på den lilla restaurangen Pane e Olio inte så långt ifrån hotellet. Både mat och service var väldigt bra och jag prövade på att äta bläckfisk, medan Sara och Oscar åt kyckling och Marcus tonfisk.

På den tredje dagen begav vi oss först till Piazza della Reppublica där en av Florens bättre boklådor skulle finnas enligt vår guidebok. På vägen köpte Oscar ett par nya solglasögon (Detta orsakade en diskussion om huruvida Ray-Ban var ett amerikanskt eller italiensk märke. Det visade sig att det grundats i USA 1937, men köpts upp av ett italienskt företag 1999.)Tyvärr hade den hunnit lägga ner innan vi anlände och allt som mötte oss var ett tomt skyltfönster. I sakta mak rörde vi oss istället vidare mot Palazzo Pitti och Boboli trädgårdarna.

Det mäktiga palatset, med tillhörande trädgårdar, började byggas under mitten av 1400-talet av en mäktig köpman och förvärvades Cosimo I de Medici 1549 för att tjäna som bostad åt honom och hans högadliga hustru Eleonora av Toledo. Idag rymmer palatset flera, olika museer med fokus på konst, porslin och kläder. Vi nöjde oss dock med en promenad i den stora 1500-talsträdgården bakom palatset. På vägen tillbaka till de centrala delarna av Florens passerade vi förbi ett slitet hus där den svenske författaren Hjalmar Bergman bott, semestrat eller gjort något annat signifikant (Min italienska är lite ringrostig.) mellan 1901 och 1907.

DSCN1473

DSCN1413DSCN1441DSCN1445DSCN1448DSCN1468DSCN1452 DSCN1459DSCN1453DSCN1470

Uffizi betyder kontor på svenska och Uffizierna byggdes ursprungligen för att hysa Cosimo I:s alla byråkrater och tjänstemän. Under årens lopp placerades stora delar av familjen Medicis imponerande konstsamlingar i lokalerna och några år efter att  Anna Maria Luisa – den siste medlemmen av familjen – avled 1743 testamenterades byggnaden och konstsamlingarna till Florens och Uffizierna blev ett av år Europas första museum och en självklar del av den ”Grand Tour” genom kontinenten som alla ynglingar av god härstamning skulle genomföra som en del av sin bildning. Idag finns merparten av de mest betydelsefulla renässanskonstnärerna och deras verk representerade på museets 6000 kvm (13000 efter en omfattande ombyggnation snart avslutas). Här hittar man tavlor av Botticelli, Michelangelo, Dürer, Lippi, Tizian, Caravaggio, Rafael, da Vinci och många, många fler.

Vi tillbringade ungefär två timmar bland renässansmästarna och det var ganska lagom. Ni kan säkert gissa vem som blev kvar längst och snart hamnade på efterkälken… Det är en speciell upplevelse att stå öga mot öga med välkända tavlor som ”Venus födelse” eller en av Rafaels mest berömda madonnor och jag hade gärna återvänt enbart för att detaljstudera – och gärna diskutera – några av de mest intressanta av verken.

Slutligen åt vi mat på en kvarterskrog som uppenbarligen inte var van vid utländska turister och en av de yngre servitriserna skickades fram för att få träna sin engelska. Viss språkförbistring till trots så var maten god och portionerna rejäla.

Vår sista heldag i Italien åkte vi runt på en guidad rundtur av den toskanska landsbygden och upplevde den medeltida staden San Gimignano, en vingård, Siena och en medeltida borganläggning (som jag inte minns namnet på) som en gång skyddade den viktiga pilgrimsled som gick genom Toscana.

DSCN1498 DSCN1499 DSCN1500 DSCN1501 DSCN1502

Även San Gimignano blev rikt på europiska pilgrimer som stannade till där på vägen till Rom. Denna rikedom manifesterades framförallt genom att stadens förmögnaste familjer byggde ett stort antal torn. Idag återstår 14 stycken. Här finns även den vackert utsmyckade kyrkan Santa Maria Assunta. Efter San Gimignano begav vi oss ut på den ganska ödsliga toskanska landsbygden som mest tycktes bestå av böljande kullar täckta av olivträd och vinstockar med ett och annat stenhus som lika gärna skulle kunna vara bygd på medeltiden som för tio år sedan. Slutligen hamnade vi på en liten vingård (som drevs av en man som även skötte den svenske fotbollslegenden Kurt Hamrins (Nej, jag vet heller inte vem detta är) vinodlingar.) där vi fick smaka ett vitt vin odlat närmar kusten, två lokala chiantiviner och ett sött dessertvin (som vi köpte hem en flaska av till våra föräldrar). Även om jag gärna skulle vilja vara en konnässör, finsmakare och kulinarisk expert så blir det snart uppenbart att jag saknar de nödvändiga förutsättningarna så fort jag faktiskt sitter där med ett glas jästa druvor och ska lämna någon form av nyanserat omdöme. Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att vissa viner smakar bättre än andra.

Efter vinet blev det ett par timmar i Siena – som också visade sig vara en riktigt trevlig medeltida stad, precis som den forna rivalen Florens. Siena är dock mindre, vilket inte hindrade att det fanns palats lite varstans samt en riktigt pampig katedral. Stadens katedral började byggas någon gång under 1200-talet och den marmor som beklär fasaden har samma färger som Sienas stadsvapen: svart och vitt. En intressant detalj är den märkliga flygel som sträcker sig ut från katedralens högra sida. Detta är en rest ifrån ett försök att utvidga katedralen, men på grund av felberäkningar tvingades man lägga ner detta projekt. Insidan är rikt utsmyckad, med bland annat ett konstfärdig mosaikgolv, byster föreställande dussintals påvar, statyer och tavlor som föreställer berömda scener ur Bibeln. Det finns så mycket att se och upptäcka att två timmar knappast räcker till. Överhuvudtaget var Siena en riktigt pärla som jag gärna återvänder till i framtiden.

DSCN1506

DSCN1516 DSCN1521 DSCN1523 DSCN1530 DSCN1536

Efter ett kort stopp vid en medeltida borg som idag hyser en liten by med 30 bofasta invånare – och figurerar i filmen ”Gladiator” från 2000 – återvände vi till Florens och avnjöt en sista måltid på Pane e Olio. Den här gången åt jag en mycket god soppa av gröna ärtor med pilgrimsmusslor, en risotto färgad svart av bläckfisksbläck (som fick mina tänder att se anfrätta och obehagliga ut) och en lokal fruktkaka som efterrätt. Ägaren bjöd oss dessutom på flera glas grappa.

Både Italien och Toscana ger verkligen mersmak! Jag skulle vilja se Rom, Neapel, Milano och Sicilien, men också Lucca, Pisa och Arezzo i Toscana. Dessutom är Florens och Siena häftiga nog för att förtjäna ytterligare besök. Det är en otroligt häftig upplevelse att röra sig i en atmosfär som är så genomsyrad av historia som i Florens och man behöver knappast vara särskilt insatt eller intresserad för att njuta av detta.

Tags: , ,

Gnällfällan

I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.

Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.

För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.

Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.

Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.

Tags: , , , ,

Skånsk vår

Landskapet är ett lapptäcke av bruna och grå nyanser – med en och annan snöfläck som envist klamrar sig fast vid den frusna jorden. Förra året försvann slutligen de sista delarna av den kastanjeallé som vaktat nedfarten till mitt föräldrahem under mer än hundra år. De väldiga träden har efterlämnat ett tomrum som deras späda efterföljare inte förmår fylla ut. Varje gång jag återvänder reagerar jag på att dessa ständigt närvarande jättar inte längre är en naturlig del av omgivningen – fastän jag inte bott hemma på mer än tio år blir det denna förändring som får mig att inse att livet på gården inte stannar upp när jag inte finns där.

I köket möts jag av pipande gässlingar som iakttar familjens aktiviteter från en halmklädd låda. Den senkomna våren gör det omöjligt att ha dem ute i det kalla stallet och årets första kull får därför dela bostad med sina skötare och framtida bödlar.

Gässlingar

Mitt pojkrum har gradvis blivit mer och mer förvaringsrum för mystiska lådor, elektronik och böcker – säng och skrivbord finns numera uppe i Linköping och min gamla tv pensionerades för många år sedan. Kvar finns ett par skeva vita IKEA-skåp som bland annat rymmer ett antal glasskartonger med flintastenar, pärmar fulla av teckningar och diverse krimskrams förfärdigat under slöjdlektioner och pysseldagar. På en fåtölj syns Lufsen och Tvättis (som egentligen är en lemur och inte en tvättbjörn – en distinktion som jag inte var medveten om när jag var sex år) sönderkramade gosedjur och hjältar i en omfattande serieproduktion – med många drag lånade ifrån Kalle Ankas värld.

Jag får uppdraget att inhandla potatis och står i hallen och tvekar inför utbudet av stövlar, udda vantar, urtvättade mössor och avlagda ytterplagg. Slutligen bestämmer jag mig för en fiberpäls med stor ficka på framsidan, ett par slumpmässigt utvalda gummistövlar och en färgglad luva designad för en medelålders kvinna som inte räds starka färger. Vandringen genom min barndoms landskap till den vagn där olika sorters potatis erbjuds till den som är villig att betjäna sig själv är inte särskilt lång. Ändå har nya hus tillkommit och nya människor ersatt tidigare generationer. Idag bor människor i min egen ålder – ibland yngre – i flera av husen och de som stannade kvar har gradvis gjort anspråk på gårdar, företag och livsutrymmen. Jag värmer mina händer i fiberpälsens stora ficka och låter fingrarna vandra över den skatt av krokiga spikar, avbrutna borr och udda plastbitar som döljer sig i de illa kartlagda djupen.

Min triumferande återkomst med inte mindre än två olika sorters potatis får inte det erkännande som den förtjänar och jag får snart nya uppdrag. Nu är det en gammal eldningstunna – tillverkade av en av halvan av en kasserad oljetank – som ska tömmas på åtskilliga lager av aska, bränd plast och förvriden metall för att det ska bli plats för nya generationer eldar. Jag och pappa arbetar snabbt och effektivt och snart är det mesta borta. Efter att ha släpat undan delarna av en granstam sätter vi oss ner på en rulle fårnätsrulle för att kontemplera kring tillvaron. Pappa berättar om storslagna segrar mot fientliga grupper av växtlighet och kommande offensiver som står för dörren – vad vi ska göra med vårt byte är dock mindre tydligt och det är uppenbart att det handlar om ett evigt krig mot gran, björk, bok, al och diverse sly. Trädens själva asymmetri och anspråk på åkermark och gärden tycks vara orsak nog för återkommande kampanjer.

Mamma avbryter vårt samtal genom att meddela att det är dags för mat och merparten av familjen samlas i matrummet – den del av huset som har skevast golv och där den som sitter högst kan blicka ner över oss andra som om hen vore en kunglighet. Mycket är sig likt – mycket är förändrat. Utanför husväggarna breder det skånska vinterlandskapet ut sig – mer kuperat än fördomsfulla utbölingar gärna tror – insvept i sin gråbruna mantel och med långsamt tinande leder – obekymrat om mänskliga funderingar kring tillvarons mysterier.

Om det bedrägligt enkla

Jag och  min yngste bror brukar – glädjande nog – diskutera en hel del politiska frågor närhelst vi träffas. Även om vi i grund och botten ligger ganska nära varandra när det gäller åsikter och värderingar brukar det alltid sluta med att jag försöker problematisera och komplicera det aktuella diskussionsämnet på ett sätt som han finner provocerande. Själv blir jag grymt provocerad av förenklingar, svart-vita resonemang och den typ av populism som brukar vara en naturlig del av vissa grupper och partiers retorik.

I vårt samhälle finns det en ständig längtan efter det enkla, det självklara och det snusförnuftiga – något som jag märker inte minst hos mina elever. Många människor verkar förvänta sig att någon – till exempel politiker, företag eller förment oberoende experter – ska reducera världens komplexitet till en handfull lättbegripliga och väsensskilda alternativ. Även om det är naturligt sträva efter problem med tydligare konturer så finns det ändå något antiintellektuellt och inte minst antidemokratiskt i denna flykt från reflektion, analyser och resonerande.

Priset vi får betala för att leva i öppna, demokratiska marknadsekonomier är bland annat en stor mängd intryck, information och alternativ. Vem har sagt att det måste vara enkelt att vara medborgare, konsument eller människa (eller för den delen att vara förälder, partner, anhörig, medmänniska, kollega eller vän för att hämta exempel från en mer intim sfär)?

Att någonting är svårt och komplext är ofta ett tecken på att det är viktigt och värt att resonera extra mycket kring. Är det något som vi bör rikta vår kollektiva misstro mot så är det starka män med enkla budskap.

Tags: , ,

Om tvivel

Pingisbordet är centralt placerat på skolan och nästan varje rast är hon där; antingen bredbent avvaktande, med ett pingsracket i ena handen och blicken fokuserad mot sin motståndare eller i publiken, energiskt påhejande någon annan spelare.

Han drar gång på gång fingrarna genom det stelsprejade håret; svårt att veta om han fåfängt jagar den perfekta frisyren eller om det är en nervös gest.

Längs korridoren drar ett par spökflickor förbi, arm i arm och med den mystiska blicken blygt nedslagen. Vem vet vilka hemligheter som vilar i deras hastigt bankande hjärtan?

Ett grabbgäng, med fjuniga hakor, uttrycker beundran för sin lärares skägg. Det lekfulla samtalet övergår snart till en diskussion om mansroller, identitet och framtidsplaner.

 

Tvivlet är min ständiga följeslagare – någon gång kan jag rentav ha sagt att det är priset man får betala för att vara en tänkande, medkännande människa, men jag säger så mycket i mina försök att förstå mig själv och världen. Med avund betraktar jag andras passioner och till synes självklara tillfredsställelse med sig själva och tillvaron. Även då jag vet att de tvivlar lika mycket som jag har jag svårt att släppa tanken på att det finns en plan för hur livet borde vara som jag aldrig riktigt lärt mig.

Ska jag vara rättvis mot mig själv – och det bör jag vara – så finns det även i mitt grubblande liv områden där tvivlet är kraftigt försvagat, om än inte bannlyst. Det är i skolan, i lärarrollen som jag förmår att mest leva i nuet och stänga ute den gnagande  känslan av otillräcklighet. Där kan jag intala mig själv att jag har en viktig roll att spela, ett betydelsefullt uppdrag som inte får hämmas av mitt eget eller andras tvivel. Även om jag ogärna uttalar mig om mina egna kvaliteter som lärare vet jag att jag hela tiden måste vidare och fokusera på det som är viktigast: eleverna. De förtjänar att jag gör mitt allra bästa och då måste jag vara helt närvarande.

Kanske är detta så bra det någonsin kommer att bli? Jag vet inte, men jag är tacksam för att jag har ett betydelsefullt arbete som jag älskar.

 

Om hushållsnära tjänster och livspussel

På kvällen, efter släktens traditionella annandagskalas, står jag, mamma och pappa och diskar rent. Det tar oss ungefär två timmar att handdiska, torka och ställa undan allt porslin och alla bestick. Efter flera dagar fulla av mat, aktiviteter och människor är det nästan meditativt att tillbringa ett par timmar med att under total tystnad ställa i ordning hemmet igen.

Diskning är inte en syssla som jag vanligtvis uppskattar, däremot kan det vara väldigt avslappnande att stryka och tvätta. Det är dock viktigt för mig att upprätthålla min självständighet och klara mig på egen hand och i detta ingår det att kunna laga mat, veta hur en tvättmaskin fungerar och regelbundet städa sitt hem. Även om varje moment i sig inte behöver vara särskilt roligt så ingår de i en större helhet. Har man dessutom ett ganska opraktiskt jobb som jag har kan det vara skönt att baka, mangla lakan eller stryka skjortor.

Samtidigt har jag stor förståelse för att hushållets ständiga behov av skötsel, underhåll och reparationer kan ses som en börda och vara en källa till både ångest och konflikter. I synnerhet om arbetsbördan och stressen är hög.  Att få alla bitar att passa ihop i livspusslet är inte det lättaste, ändå undrar jag om vi inte gör det svårare än vad det måste vara och var samhällets (och politikens) ansvar börjar och slutar. Följande punkter tycker jag är värda att beakta:

  • Jämställdhet: Kvinnor står fortfarande för en majoritet av allt hushållsarbete och även om situationen gradvis har förbättrats så är skillnaden fortfarande alldeles för stor. Skulle arbetsbördan fördelas mer lika, vare sig det handlar om vård av sjuka barn, städning, matlagning, dagishämtning eller läxläsning, skulle stressen sannolikt minska. En aktiv jämställdhetspolitik skulle kunna bidra till detta.
  • Ekonomi: Många hushålls tuffa ekonomiska situation bidrar starkt till att öka stressen, vare sig det handlar om ensamstående med barn som måste överleva på en inkomst  eller ett par med alldeles för dyra lån. Även om uppsägningar och arbetslöshet inte hägrar vid horisonten så kan det vara nog så påfrestande med en tung lånebörda som dessutom gör det svårare att vara ledig eller arbeta mindre. Här skulle ökat byggande bidra till lägre priser och därmed lägre lån. Ökade krav på amorteringar skulle även kunna bidra till minskade lån.
  • Krav: Med krav menar jag alltifrån normer till förväntade konsumtionsmönster, marknadsföring och reklam. Kort sagt: alla förväntningar och allt tryck som vår omgivning utsätter oss för. Om vi själva kan acceptera ett mindre välstädat hem, att barnen inte har de allra senaste prylarna eller att lycka inte stavas konsumtion och pengar så minskar också stressen. Det här är nog svårt att åstadkomma på politisk väg.

Att få tillvaron att fungera är inte särskilt enkelt oavsett livsomständigheter och det finns mycket som samhället kan och bör göra för att göra livet mer förutsägbar, tryggt och lätthanterligt. Våra liv är komplexa vävar med många viktiga trådar som på olika sätt påverkar helheten. Det är bättre att angripa de grundläggande problemen istället för att bara ge sig på enstaka symptom, även om detta ofta är enklare.

RUT-avdraget och hela debatten kring hushållsnära tjänster präglas av en väldigt förenklad syn på vad livspusslet innehåller och vilka problem och prioriteringar som som många brottas med. Dessutom reduceras problemen till en fråga om individuella konsumtionsval snarare än en debatt om jämställdhet, ekonomisk otrygghet och prioriteringar. Alliansen försöker köpa sig fri ifrån en djupare och mer komplicerad debatt genom att subventionera en ganska vagt definierad tjänstesektor snarare än att arbeta mer med det system som orsakar och förstärker merparten av problemen.

Det är både ineffektivt och ganska fegt.