Det är friluftsdag och medan två lag möter varandra i en fotbollsmatch, som snabbt utvecklas från lek till blodigt allvar, står en ensam kille och lattjar med en boll. Han ser liten ut och situationen gör honom yngre än vad han egentligen är. Det är så tydligt att han egentligen vill vara med och spela med resten och det hade antagligen inte varit något problem eftersom det råder brist på spelare och några lärare rekryterats för att fylla ut lagen. Ändå står han där själv.
För en tid sedan hade jag samhällskunskap med den klass som eleven går i. Vi arbetade med internationell politik och varje elev skulle fördjupa sig kring antingen fattigdom, terrorism eller FN. Även i klassrummet höll sig eleven på sin kant och gjorde inget särskilt – precis som det har varit under hela läsåret. Ändå märker jag hur han tjuvlyssnar på en konversation som jag har med en annan elev och spontant kommer med både vettiga kommentarer och kloka frågor.
Kort sagt: vad gör vi med de elever som egentligen vill vara med, men av olika skäl väljer att stå utanför skolan och blicka in?
Den aktuella eleven går i ettan och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hans känslor snart kommer att vara skyddade bakom ett tjockt skal av arrogans, respektlöshet och fejkat ointresse. Ändå är det få elever som inte går in i skolan med ett öppet sinne och en lust att lära. Hur förvaltar vi egentligen denna gåva? Vad planterar vi i deras mottagliga sinnen? Lär vi dem att skolan är en fantastisk plats där alla ryms, ett kunskapspalats eller lär vi dem att de inte duger och att de inte är välkomna?
Jag skulle önska att jag hade den tid och ork som krävdes för att hjälpa, uppmuntra, fostra, gränssätta och utmana alla de elever som jag möter i min undervisning. Tyvärr är det inte möjligt och många problem beror på problem som ligger långt bortom skolans domäner.
Ibland känns det som om det enda som återstår att göra är att strunta i betygen och glädja sig åt att eleverna alls kommer och ta chansen till att samtala med dem om deras livsfunderingar. För även den mest luttrade elev har alltid frågor och undringar inför framtiden, även om det kan handla om så udda saker som häktade pojkvänner, besvärliga syskon eller Thailandsresor.
Ändå känns det otillfredsställande att stanna vid att bara vara en lyssnande och medkännande vuxen, även om det råkar vara just det som de mest behöver. De förtjänar något mer.
Brandons kriminella förflutna hinner dock i fatt honom och han blir arresterad av polisen. När Lana kommer för att lösa ut honom så upptäcker hon att han sitter i kvinnornas arrest. Brandom bortförklarar det hela med att han är en hermafrodit och snart kommer att genomgå en könsbytesoperation. Lana väljer att acceptera och älska honom som han är.
För lärare är 
Jag befinner mig, så att säga, på andra sidan av det stora livspusslet på grund av att jag är en man. Men jag vill också vara en upplyst, medkännande och jämställd man. Jag vill inte på grund av okunskap eller bekvämlighet beröva andra samma möjligheter som jag själv åtnjuter.
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.
Jag har använt ”Vår förbannade rätt” flera gånger i Samhällkunskapen när vi arbetat med internationell politik. Med utdrag ur boken har jag försökt visa hur barn och ungdomar är de som drabbas värst av krig, konflikter och katastrofer. Det har alltid lätt till bra diskussioner och det är roligt att se hur även de mest läströtta elever kan kämpa sig igenom en text.
Det här är en viktig och väldigt nyanserad skildring av de utmaningar som den svenska skolan idag står inför. Både Max och Folke skildras på ett rättvist sätt och dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren tar inte ställning för någon av dem. Man får även en bra bild av eleverna och hur deras bakgrund påverkar deras beteende i skolan.
På
”En obekväm sanning” är en blandning av dokumentär och självbiografi. I princip har man filmat en av Al Gores många föreläsningar och detta varvar man sedan med klipp där han själv sitter och filosoferar över sitt liv och sitt engagemang i miljön. Det är torrt, faktaspäckat och ganska självbelåtet. Medan jag småfnissar åt skämten, förfasar mig över statistiken och oroar mig över framtiden, så skruvar eleverna alltmer på sig under den dryga 90 minuter som dokumentären varar.