Magistern

Din ledsagare i etern

Archive for category Artikel

Om etiketter och självdiagnostik

Sep 9

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

Jag har tidigare beklagat mig över samhällets brist på reflektion, men detta är ett problem som, på olika sätt, yttrar sig också i skolans värld. Varje lärare möter elever (och deras föräldrar) som förklarar sina misslyckanden eller motgångar genom att hänvisa till enkla modeller med lågt förklaringsvärde: jag är skoltrött, jag är lat, läraren är tråkig. Även en del läraren har en tendens att repetera dessa enkla sanningar när en klass inte agerar som förväntat.

Visst kan elever vara trötta på skolan, nog är vi alla lata emellanåt och alla lärare fungerar inte ihop med alla elever, men om målet är att skolgången ska fungera så smärtfritt som möjligt måste vi gräva djupare och inte nöja oss med ytliga konstateranden.

När man hanterar elevers misslyckande att uppnå sina och/eller skolans mål bör man alltid vara lösningsfokuserad och gärna konkret. Genom att stämpla en elev eller ge ett problem en bekväm etikett kan man ofta hamna i en återvändsgränd. Hur får vi den late att vara mindre lat? Vad för vi för att stävja skoltröttheten? Ska vi byta ut alla lärare som någon tycker är dåliga?

Bättre då att försöka utvidga resonemanget. Att en elev inte hänger med i skolan kan bero på en rad orsaker: stökiga hemförhållanden, kunskapsluckor, lässvaghet, en mindre stimulerande klassrumsmiljö och så vidare. Mycket av det här är dock lättare att arbeta med än förmodade karaktärssvagheter såsom ”lathet”. Stödåtgärder kan sättas in, eleven kan få extra tid på sig, skolarbetet kan organiseras på olika sätt, eleven kanske måste dra ner på någon tids- och energikrävande fritidsaktivitet och så vidare. Det är fruktbarare att fokusera på elevens beteende och agerande än personligheten.

En elev med självinsikt, rimliga förväntningar och en plan i ryggen kan åstadkomma mycket mer än en elev som är stämplad som lat och lämnas ensam att försöka arbeta bort detta beteende.

Tags:

Sommaren 2012: Bohuslän

Aug 10

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Personligt | No Comments

En knapp vecka av juli ägnades åt att utforska Bohuslän, i sällskap med min kära moder. Detta är krönikan över våra äventyr.

Dag 1

Upp tidigt och iväg. Från Bjäre till Göteborg i ett snabbt svep. Vi stannar till vid Bohus fästning för mat och lite turistande. Den grå stenruinen är en udda rest ifrån det förflutna i ett landskap genomkorsat av motorvägar och stråk av modern bebyggelse. Här har nordbor dödat varandra vid ett flertal tillfällen, men vi känner ingen större fientlighet mot den busslast av norska pensionärer som vi delar fästningen med.

Nedanför fästningen ligger en Sibyllakiosk där vi avnjuter en enkel lunch i form av pytt i panna med rödbetor. På parkeringen utanför kan vi skåda en grälande familj; mamma skäller ut pappa som i sin tur stegar iväg i slumpmässig riktning, åttaårig son står villrådig.

Vidare mot Tjörn och Orust. Vi passerar genom fiskelägen inklämda mellan karga bergsknallar; ett ofruktbart och hårt landskap som tvingat människorna till havet famn. Idag fångas det mer turister än fisk och de röda fiskebodarna har blivit övernattningsbostäder och en del av varumärket. På de kala klipporna byggs vindfång för sommargäster som suktar efter konstant havsutsikt.

I Skärhamn skyltades det om Nordiska akvarellmuseet och vi körde dit. Läget, liksom byggnaden, var fantastiskt. Innehållet höll dock inte samma kvalitet. Visst fanns här en och annan akvarell, men större delen av ytan upptogs av en amerikansk videokonstnärs installationer på temat vatten. En handfull skärmar visade rinnande vatten, droppande vatten, mystiska människor som stänkte vatten på varandra och så vidare. För att förhöja upplevelsen ytterligare var belysningen mycket begränsad och det var svårt att hitta därifrån. Väl därifrån konstaterade vi att havets skönhet vida överträffade alla videoinstallationer.

Efter att ha kört runt på Tjörn och Orust ytterligare något varv, begav vi oss mot Uddevalla och den camping där vi hyrt en stuga för två nätter. Kvällen avslutade med att vi åt middag på en pub inne i Uddevalla.

Dag 2

Dag två begav vi oss djärvt till Nordens ark för att skåda lite fauna. Gott om barnfamiljer och djur som respektlöst gömde sig, trots mammas högljudda krav på att få valuta för pengarna. För barnen var den helt normala bondkatten vid entrén lika intressant som alla de exotiska djuren och dessutom mer kramvänlig.

Många djur beskådades även om jag själv lade mer tid på att iaktta människorna. Även här observerades en grälande barnfamilj och min egen mor pilade iväg med vindens fart efter ett, ungt par som tappat sin lille sons keps.

Det var längesedan som jag sist besökt en djurpark och de stressade, instängda kattdjuren (amurtigrar, snöleoparder) som nervöst gick längsmed stängslen, samtidigt som klungor av besökare stod där med kamerorna krampaktigt greppade, gav ingen riktigt mersmak heller.

Vi åt lunch i Smögen (lax såklart) och promenerade runt i det lilla fiskarläget som fullständigt svämmade över av brats, dyra båtar och outletbutiker. Någonstans under all krass kommersialism fanns kanske något genuint och orört, men det var svårt att hitta det under högsäsong.

Från Smögen vidare, genom Hunnebostrand, till det lilla samhället Ulebergshamn där en av mina partikamrater bjudit in oss till familjens sommarhus: en liten stuga, uppslängd på baksidan av en klippa, med terrasserade trädgårdslotter och vidunderlig utsikt. Här fanns all den charm och själ som Smögen saknade (Här kan det vara läge att flika in att jag har en förmåga att bli förälskad i mina vänners sommarställen. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det handlar om en av de många romantiska ådror och kapillärer som pumpar blod igenom min i övrigt tämligen praktiska och pragmatiska kropp.). Vi fikade, promenerade till Hunnebostrand för kvällsmat (genom en skulpturpark anlagd mellan Hunnebostrand och Ulebergshamn som ett minne efter den svunna stenhuggarepoken) och tog sedan farväl av både partikamrat och stuga för att återvända till vår camping.

Att hitta till campingen var egentligen mycket enkelt. Ändå hade vi svårt att riktigt få kläm på vägen dit, i synnerhet när vi skulle återvända ifrån turer till Uddevalla. Därför bjöd de första två dagarna på en del märkliga omvägar. Fram kom vi dock alltid och eftersom omgivningarna var riktigt vackra (med undantag för de tristare delarna av Uddevalla) gjorde det inte så mycket.

En utvikning om campinglivet: själv är jag inte uppvuxen med husvagnsemestrar eller campande och jag utgick därför ifrån att husvagsägarna levde luffarliv och rörde sig som snabbare sniglar (ni vet husvagn som en motsvarighet till skal) mellan olika campingplatser i det svenska sommarlandskapet. Ack vad jag bedrog mig. En stor andel verkar helt sonika parkera sina vagnar på en väl vald plats och sedan använda dem som sommarstugor. Möjligtvis flyttas vagnarna några meter när bättre platser blir lediga, men i övrigt var de ofta stationära, dessutom förankrade med trädäck, uterum, små trädgårdar och allsköns krimskrams.

Inte så konstigt egentligen med tanke på vad en sommarstuga med havsutsikt kostar idag, vare sig det handlar om Bohuslän eller de attraktiva delarna av Skåne. Även en dyr husvagn kostar inte miljoner kronor. Våra två dagar på Unda camping gav mig en viss respekt för livsstilen, fastän jag inte är särskilt sugen på att själv anamma den.

Dag 3

Checka ut, upp med motorvägen till Strömstad för att sedan snirkla sig ned längs kustens många småvägar till Grebbestad och så småningom Tanumshede där min brors giftermål stundar inom kort.

Strömstad var mer ordinär stad än turistfälla, även om här fanns en del gamla badhus som visade upp en viss, bedagad skönhet. Grebbestad var trevligare, men led också av samma problem som Smögen, trots mindre båtar och att bratsen vägdes upp av närvaron av mer fryntliga norrmän. Lunchen i Grebbestad bestod av en mustig fisksoppa och vi promenerade längs ett hamninlopp som skar djupt in i landmassan.

Tanumshede ligger inte vid kusten och är därför mer förskonat från turismens härjningar. Inga ynglingar, med flotyrspäckade hår och pappas segelbåt, beger sig till en plats där det sexigaste som finns är hällristningar från bronsåldern. Skönt för oss.

Här mötte vi upp med en styck bror, en styck blivande svägerska, en styck svägerskefar (okänt om detta är en vedertagen titel) och, så småningom, en styck sur, äldre kommunbyråkrat. Efter en rundtur genom bröllops- och mottagningslokaler begav vi oss till den närliggande campingen för att checka in. Föga anade vi hur denna incheckning skulle gestalta sig och vilka episka skrönor den skulle ge upphov till. Hade vi varit skickliga berättare hade denna incident i sig kunna motivera hela semestern och använts som råmaterial till mången god historia.

Nåväl, stärkta av våra positiva erfarenheter ifrån den förre campingen, begav vi oss till nästa. När vi kom dit så var det tydligen stängt, fastän det skyltades att det var öppet. Ingen fara, alldeles i närheten finns nämligen Vitlycke museum klassat som världsarv för sina många, konstfärdiga hällristningar. Vi begav oss alltså dit och spankulerade en sväng ibland upphetsade streckgubbar och deras underdimensionerade båtar.

När vi kom tillbaka, efter någon timme, var det fortfarande folktomt. Det enda som hade förändrats var att en liten, handskriven lapp hade placerats i receptionen. Här kunde man läsa, på fem olika språk dessutom, att innehavaren snart skulle återvända. För säkerhets skull ringde jag upp honom och fick då veta att han bara tog kontanter. Strax därefter anlände han i egen hög person, full av nervös iver.

Först checka in alltså; mamma tog kommandot. En dispyt om vilket pris som gällde uppstod. Mamma hade blivit lovad ett pris på telefon och mannen krävde ett annat, högre. Det handlade om ytterligare 200 kronor per natt. Till saken hörde att mammas misstänksamhet redan tidigare hade blivit väckt av att mannen ringt upp innan resan för att bekräfta bokningen eftersom hans far just hade dött och det därför blivit kaos med administrationen. Nu skyllde han prisskillnaden på en bror och ville inte ge sig in i en diskussion eftersom hans fru (också) just hade dött. När mamma stod på sig, rev han bokningskvittot och meddelade att vi kunde bo någon annanstans.

Det hela gick ganska fort och sedan satt vi alltså åter i bilen för att försöka leta reda på ett nytt boende, mitt under högsäsong. Lyckligtvis löst det hela sig ganska fort. Efter att ha avfärdat att bo i trätält (alltså som ett tält, fast i trä) på en annan camping fixade vi boende på ett litet hotell inne i Tanumshede. Visserligen något dyrare, men med stabilare personal.

Kvällen avslutade med grillning och umgänge med min bror, svägerska och delar av hennes familj. I skuggan av Valberget (en stor sten, som liknar en val och ligger bakom av min svägerskefars gård) återberättades historien om den galne campingvärden för första (men inte sista) gången, medan skymningen sänkte sig över landskapet.

Dag 4

Efter en förmiddag av hällristningsspaning begav vi oss till Hamburgersund för en visit hos svägerskemor.

På vägen till Hamburgersund passerade vi förbi en liten, medeltida kyrka och stannade en stund vid ett oexploaterat fiskeläge som var hemvist åt en konstnärsskola.

Från Hamburgersund tog vi oss över till den lilla ön Hamburgerö och trängdes med andra resenärer på de smala och fåtaliga vägarna. Vi stannade till vid ett litet fiskeläge, omfamnat av klippor och vandrade en bit längs en smal gångsstig bakom en rad av röda fiskebodar. En liten grupp solblonda barn förberedde sig för optimistjollesegling.

Efter återkomsten till fastlandet åt vi en enkel lunch på ytterligare en sibyllarestaurang, den här med serveringstillstånd (något som tydligen är så stort i Bohuslän att det motiverar en stor artikel i lokaltidningen) och begav oss till svägerskemors nybyggda villa och, lite oväntat, även återsåg min bror och hans blivande hustru.

Här fikade vi och diskuterade tokiga campingvärdar innan vi åter kastade oss ut på vägarna med sikte på Fjällbacka. Man kan undra vad som fick oss att göra något så dumdristigt. Vi visste ju att alla möjliga sorters mördare härjade i krokarna. Inte nog med detta; min svägerskas familj hade dessutom varnat oss för att de var rysligt snobbiga.

Icke desto mindre var Fjällbacka riktigt trevligt. Inte minst bebyggelsen kändes mer välbevarad och genuin (även säkert merparten av husen ägdes av sommargäster) än i andra samhällen vi besökt. Många av husen var dessutom försedda med små informationstavlor som upplyste om tidigare ägare och funktioner – något som alltid tilltalar mig.

I Fjällbacka köpte vi böcker på en outlet (vissa outlets är trots allt bättre än andra) innan vi begav oss tillbaka till Tanumshede för att avnjuta en finare middag på Tanums gästgiveri. Efter middagen satt vi ute och läste i stillheten, innan ett milt regn förvisade oss inomhus.

Dag 5

Hemfärdsdag. Checka ut och ta vägen förbi anrika Marstrand. Visa av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen i samhällets ytterkant, istället för att trängas i gyttret, och promenerade genom större delen Marstrand.

Carlstens fästning var en häftig upplevelse och oväntat intakt, men så hade den också använt en bra bit in på 1900-talet. Högst upp på klipporna tornade det massiva stenbygget upp sig och tillförde ett krigiskt element till vad som i övrigt var en solig (och ganska snobbig) sommarstad. Fästningen tycktes ännu större invändigt och tyngden av tusentals ton sten kändes extra påtaglig när vi vandrade i smala och fuktiga lönngångar som löpte under murar, bastioner och skyddsvallar.

Marstrand var fullt av sekelskifteshus, snickarglädje, gamla pensionat, tinnar och torn. Sådant gillar jag. Här fanns även gott om stekare, svindyra restauranger, märkesbutiker och snobbar – något som jag är mindre förtjust i. Men man får ta det onda, med det goda.

Vi som hela resan hade haft stor tur med vädret, möttes av regn och rusk när vi återvände till Bjäre. Det kan vi ändå bjuda på.

Bohuslän är vackert, bitvis mycket vackert. Men det är en plats som jag nog tror att man bäst avnjuter i lagom doser, gärna under lågsäsong och med fast punkt att utgå ifrån, till exempel en gemytlig sommarstuga, med havet vid knuten och människorna, restaurangerna och sorlet inom promenadavstånd. Nära nog för att ta del av det när man vill utan att man för den sakens skull måste vara i händelsernas centrum hela tiden.

Tags: , ,

Om bristen på reflektion

Aug 7

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | 1 Comment

Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.

Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.

Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.

Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.

Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.

Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.

Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.

Kanske något att reflektera över?

Tags: , , , ,

Inget nytt under solen

Maj 18

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Duktighetspott

Maj 13

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Helsingborgs dagblad skriver om Helsingborgs kommuns satsning på särskilda duktighetspotter för lärare. Satsningen och responsen på den tycker jag belyser många av de problem som skolan idag brottas med – problem som i många fall är väldigt svårlösta.

Vi kan börja med Maria Winberg Nordströms förklaring till kommunens agerande:

 

– Vi vill premiera kompetenta yrkesmänniskor. Vi kan locka fler att söka sig till lärarutbildning om lönerna är bättre och vi ger möjlighet till en lönekarriär, sammanfattar Maria Winberg Nordström (FP), kommunalråd och ordförande i kommunens personalutskott.

 

Mot detta reser jag följande invändningar:

1) Är inte den individuella lönesättningen i sig skapad just för att premiera kompetenta yrkesmänniskor? Varför behövs ytterligare ett system utöver detta?

2) Kommer verkligen fler studenter att välja lärarutbildningen för att en kommun erbjuder några extra miljoner för sina anställda? Är inte det sjunkande intresset för att läsa till lärare ett problem som bör lösas på nationell, snarare än lokal, nivå?

Låt oss raskt tackla nästa problem:

 

Fem miljoner kronor avsattes, men eftersom även friskolor måste få om kommunala skolor får, så blir det i realiteten 3,5 miljoner kvar till det extra lönepåslaget.

 

Hur mycket kontroll har kommunen över de pengar som hamnar hos friskolorna? Finns det inte en risk att pengarna där läggs på annat än höjda löner? Hur lätt är det överhuvudtaget att göra bra helhetssatsningar när det idag finns så många, olika aktörer som alla är i konflikt med varandra?

De gamla, vanliga facklig konflikterna blottläggs också:

 

Löneökningarna välkomnas av Arne Ekholm på Lärarförbundet.
Mer kritisk är Jörgen Radenhem från Lärarnas riksförbund. Han ser stora risker med ett system där bara vissa premieras.

 

Det faktum att lärarna själva inte talar med en röst försvagar dem i alla förhandlingar och i kampen om genuina förändringar och förbättringar. Fackförbunden kan spelas ut mot varandra, något som redan skett både nationellt och lokalt.

Slutligen kommer vi till vad som alltid är sådana här systems största brist: vad utmärker en bra lärare och vem avgör när kraven är uppfyllda?

 

I juni ska lönepåslaget betalas ut. Det blir minst 1 500 kronor mer i månaden till de utvalda inom skolan och förskolan. Det är rektorerna och förskolornas chefer som avgör vilka som uppfyller kriterierna bäst.

 

De fem kriterierna:

 

1. Ledarskap – i klassrummet, kollegiet och i kontakten med föräldrarna.

2. Yrkesskicklighet – som förbättrat sin undervisning/arbete i barngrupp.

3. Arbetslagsutveckling – har aktivt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i arbetslaget.

4. Verksamhetsutveckling – kan visa att man deltagit i arbetet med att utveckla exempelvis digitalt lärande.

5. Effektivitet – har bidragit till skolans utveckling och använt resurserna på bästa sätt och blivit en aktiv ambassadör för verksamheten.

 

Väger alla dessa kriterier lika tungt? Hur mycket hänsyn tas till eleverna och deras utgångsläge? Hur definieras ledarskap, yrkesskicklighet och effektivitet? Har alla rektorer den kunskap, information och insyn som är nödvändig för att kunna göra en rättvis jämförelse mellan sina anställda?

Särskilt det sista kriteriet oroar mig eftersom det stinker av dumsnålhet, marknadsföring och elevjakt. Ska den lärare som hushåller bäst med pengarna och lyckas sälja in skolan till flest elever belönas?

Jag har egentligen inget emot själva principen med individualiserad lönesättning och att bra lärare ska belönas. Men först måste vi enas om vad som är en bra lärare, vad som är bra lärande och vad som är skolans huvudsakliga uppgift. Detta är en diskussion som alla partner bör vara inbjudna till och inte bara en produkt av tjänstemän och politiker.

Steg två är att hitta ett bra sätt att följa upp och kontrollera att lärarna uppfyller dessa kriterier. Om rektorerna ska ha rätten att göra denna värdering så måste de även ges tiden att göra ett bra jobb.

Tyvärr är sådana här program ofta något som implementeras uppifrån-och-ned snarare än nedifrån-och-upp.

Ändå är det bra att de här tankarna finns och jag hoppas att den här satsningen kommer att få avsedd effekt.

Tags: ,

Den teoretiske praktikern

Maj 12

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Personligt | No Comments

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Drömmen om den gode patriarken

Apr 8

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

När man diskuterar politik och demokrati med ungdomar (och många vuxna för den delen) upptäcker man snart att många av dem anser att vårt samhälle styrs av, mer eller mindre, obegripliga lagar och principer. Vissa av dem är intresserade av att lära sig mer, andra vill bara att det fungerar och gärna på ett sätt som gynnar dem. Trots att vi sedan länge lever i en demokrati, trots all undervisning och trots alla möjligheter att engagera sig och påverka så är det många som tar det vi har uppnått för givet och längtar efter en pålitlig auktoritet, som kan peka med hela handen och leda oss rätt. De vill inte höra om komplicerade avvägningar, ideologier, maktbalanser, processer, svåra val eller ansvar. Någon borde göra samhället rättvist, straffa syndarna, belöna de goda människorna och ställa allting till rätta.

Risken är att den här förenklade synen på vad politik ska vara även påverkar politikerna. Min farmor berättade nyligen en historia om sitt möte med den lokala kommunpampen för ungefär 50 år sedan. Hon behövde ett arbete och kontaktade honom. Några dagar senare började hon arbeta på ett av kommunens äldreboende, trots avsaknad av tidigare erfarenhet eller utbildning. I hennes och många andras ögon var han en bra politiker eftersom han fick saker gjorda – oavsett hur det gick till. Samtidigt så kan man undra hur hon reagerat om hon gått miste om ett arbete för att kommunpampen ”delat ut” det till någon annan istället.

Många elever efterfrågar lärare som är stränga, auktoritära och kompromisslösa, men bara om de är stränga, auktoritära och kompromisslösa mot övriga elever i klassen och inte mot dem. Den gode patriarken ska egentligen inte vara rättvis utan snarare populistisk och gärna ge sig på redan svaga och marginaliserade grupper.

Både politiker och lärare bör förstås anstränga sig för att vara pedagogiska, men i en värld som faktiskt ÄR komplicerad, motsägelsefull och krävande så är det både farligt och kortsynt att erbjuda en väldigt förenklad bild av tillvaron och åsidosätta de demokratiska processer som faktiskt existerar. Vill man förändra något krävs det egna arbetsinsatser – även om dessa kan vara relativt blygsamma – och genvägar bör undvikas. Makten och ansvaret är också något som vi alla i någon mån delar på och inget som vi räcker över till andra i utbyte mot personliga fördelar (Du får min röst om du ordnar ett arbete åt mig). Givetvis kommer egennyttan alltid spela en viktig roll inom politiken, men den bör inte användas som ursäkt för att kringgå eller avskaffa det demokratiska system som vi en gång infört.

Tags:

Betygen som informationsbärare

Apr 1

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I hela högstadiet klarade jag inga prov i matte, men sommarlovet efter nian gick jag en sommarkurs och gjorde fyra, lätta prov. Sedan fick jag godkänt.

 

Som gymnasielärare på ett yrkesgymnasium utgör jag och mina kollegor slutstationen för många elevers utbildningsresa. Visst kommer en del elever att studera vidare, men merparten är skoltrötta och längtar efter att komma ut i arbetslivet. Eleverna kommer ifrån hela Östergötland och delar av Småland och det är sällan vi vet särskilt mycket om deras bakgrund innan vi möter dem. Det händer att skolor och föräldrar hör av sig i förväg och lämnar vidare information och tidigare gjorda utredningar, men det hör till ovanligheterna. Även om det finns material och en problematik sedan tidigare så ser många gymnasiet som en nystart och vill gärna lägga det förflutna bakom sig.

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde. Betygen blir också ett mått på den egna verksamhetens kvalitet: Jag är en bra lärare för min elever klarar alltid mina kurser med minst godkänt. Det finns fyra stora problem med dessa oansvariga, missvisande betyg:

  • Eleverna får en falsk bild av sina egna kunskaper. Deras betyg kanske räcker för att komma in på en utbildning som de egentligen inte har förutsättningar för att klara av, i värsta fall tar de dessutom platsen ifrån någon som har med sig lägre, men korrekta betyg. Har de inlärningssvårigheter, som grundskolan bara slätat över, med sig i bagaget så kan de mycket väl underskatta vidden av dessa.
  • Tilltron till betygen urholkas. Det fungerar dåligt att använda betyg som urvalsinstrument om de inte går att lita på. Ska det verkligen vara nödvändigt att införa intagningsprov redan i gymnasiet för att få ett bättre underlag att gå på?
  • Lärare som följer riktlinjerna blir till skurkar. Läraren som ger ett oförtjänt E/G i nian gör jobbet mycket svårare för sina kollegor i gymnasiet. Vi tvingas hantera eleverna otillräckliga förkunskaper och komma med den typen av negativa besked som andra lärare undvikit. Risken är stor att det är vi som utmålas som dåliga och stränga lärare, medan den ”snälle” lärare som satte det felaktiga betyget klarar sig helt undan skuld.
  • Gymnasiet har sämre förutsättningar att reparera bristande grundkunskaper. I gymnasiet läser eleverna kurser istället för ämnen och förväntas ta ett betydligt större ansvar för sina studier. Dessa förväntningar kommer ifrån skola, föräldrar och lärare, men också ifrån eleverna själva. Felmarginalerna är betydligt mindre och det går inte att sista året ta igen två misslyckade år.

När man sedan hör om en del insatser som elever fått när de har haft problem med olika ämnen (ofta någon eller flera av treenigheten matematik, engelska och svenska) blir man närmast mörkrädd. Den vanligaste åtgärden verkar vara att placeras i en liten, skyddad grupp, med låga krav och närmast övertydlig handledning. Här kan sedan eleverna gå i åratal utan att någon egentlig utvärdering av deras kunskaper görs eller att någon förbättring uppnås. Gruppen kan lika gärna ledas av någon snäll liten tant eller en häftig kille (Strunt i matten. Nu snackar vi lite hockey istället.) som en utbildad specialpedagog. Skolgången blir ett lotteri där eleven är den stora förloraren.

Jag tycker att det är både oetiskt och oansvarig att sätta felaktiga betyg på eleverna och skicka problemen vidare till nästa instans, men det handlar inte om enstaka lärares inkompetens utan om systemfel. Nästan alla av utbildningsväsendets många problem härrör ifrån undermåliga strukturer. En svag ledning (både från kommun och rektorer), otydliga mål, en dålig lärarutbildning, hård konkurrens och så vidare. I en sådan situation kan man inte hålla fram lärarnas yrkesstolthet som ett fikonlöv och hoppas att den ska väga upp allting annat.

Tags: , ,

Om den svenska skolans kris

Mar 24

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,

En ensam bukett

Mar 3

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Skrivövningar | No Comments

Det ligger en blombukett på gräsmattan utanför ett brunmurrigt hyreshus i Hejdegården. Ett litet kort sticker upp ur ett virrvarr av brutna stjälkar och bleknade knoppar. Det finns en historia här.

Beskådar jag månne resterna av en uppgörelse mellan två älskande? Ett misslyckat försök till försoning? En ursäkt som inte accepterats?

Oavsett är bortkastade buketter en sorglig syn och ett tecken på att någon, i detta vårvarma Linköping, vandrar med ett brustet hjärta. Ett stycke mänsklighet på en gulnad gräsmatta.

Tags: