Magistern

Din ledsagare i etern

Archive for category Politik

Om det bedrägligt enkla

Apr 6

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Personligt, Politik | No Comments

Jag och  min yngste bror brukar – glädjande nog – diskutera en hel del politiska frågor närhelst vi träffas. Även om vi i grund och botten ligger ganska nära varandra när det gäller åsikter och värderingar brukar det alltid sluta med att jag försöker problematisera och komplicera det aktuella diskussionsämnet på ett sätt som han finner provocerande. Själv blir jag grymt provocerad av förenklingar, svart-vita resonemang och den typ av populism som brukar vara en naturlig del av vissa grupper och partiers retorik.

I vårt samhälle finns det en ständig längtan efter det enkla, det självklara och det snusförnuftiga – något som jag märker inte minst hos mina elever. Många människor verkar förvänta sig att någon – till exempel politiker, företag eller förment oberoende experter – ska reducera världens komplexitet till en handfull lättbegripliga och väsensskilda alternativ. Även om det är naturligt sträva efter problem med tydligare konturer så finns det ändå något antiintellektuellt och inte minst antidemokratiskt i denna flykt från reflektion, analyser och resonerande.

Priset vi får betala för att leva i öppna, demokratiska marknadsekonomier är bland annat en stor mängd intryck, information och alternativ. Vem har sagt att det måste vara enkelt att vara medborgare, konsument eller människa (eller för den delen att vara förälder, partner, anhörig, medmänniska, kollega eller vän för att hämta exempel från en mer intim sfär)?

Att någonting är svårt och komplext är ofta ett tecken på att det är viktigt och värt att resonera extra mycket kring. Är det något som vi bör rikta vår kollektiva misstro mot så är det starka män med enkla budskap.

Tags: , ,

Om hushållsnära tjänster och livspussel

Jan 1

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

På kvällen, efter släktens traditionella annandagskalas, står jag, mamma och pappa och diskar rent. Det tar oss ungefär två timmar att handdiska, torka och ställa undan allt porslin och alla bestick. Efter flera dagar fulla av mat, aktiviteter och människor är det nästan meditativt att tillbringa ett par timmar med att under total tystnad ställa i ordning hemmet igen.

Diskning är inte en syssla som jag vanligtvis uppskattar, däremot kan det vara väldigt avslappnande att stryka och tvätta. Det är dock viktigt för mig att upprätthålla min självständighet och klara mig på egen hand och i detta ingår det att kunna laga mat, veta hur en tvättmaskin fungerar och regelbundet städa sitt hem. Även om varje moment i sig inte behöver vara särskilt roligt så ingår de i en större helhet. Har man dessutom ett ganska opraktiskt jobb som jag har kan det vara skönt att baka, mangla lakan eller stryka skjortor.

Samtidigt har jag stor förståelse för att hushållets ständiga behov av skötsel, underhåll och reparationer kan ses som en börda och vara en källa till både ångest och konflikter. I synnerhet om arbetsbördan och stressen är hög.  Att få alla bitar att passa ihop i livspusslet är inte det lättaste, ändå undrar jag om vi inte gör det svårare än vad det måste vara och var samhällets (och politikens) ansvar börjar och slutar. Följande punkter tycker jag är värda att beakta:

  • Jämställdhet: Kvinnor står fortfarande för en majoritet av allt hushållsarbete och även om situationen gradvis har förbättrats så är skillnaden fortfarande alldeles för stor. Skulle arbetsbördan fördelas mer lika, vare sig det handlar om vård av sjuka barn, städning, matlagning, dagishämtning eller läxläsning, skulle stressen sannolikt minska. En aktiv jämställdhetspolitik skulle kunna bidra till detta.
  • Ekonomi: Många hushålls tuffa ekonomiska situation bidrar starkt till att öka stressen, vare sig det handlar om ensamstående med barn som måste överleva på en inkomst  eller ett par med alldeles för dyra lån. Även om uppsägningar och arbetslöshet inte hägrar vid horisonten så kan det vara nog så påfrestande med en tung lånebörda som dessutom gör det svårare att vara ledig eller arbeta mindre. Här skulle ökat byggande bidra till lägre priser och därmed lägre lån. Ökade krav på amorteringar skulle även kunna bidra till minskade lån.
  • Krav: Med krav menar jag alltifrån normer till förväntade konsumtionsmönster, marknadsföring och reklam. Kort sagt: alla förväntningar och allt tryck som vår omgivning utsätter oss för. Om vi själva kan acceptera ett mindre välstädat hem, att barnen inte har de allra senaste prylarna eller att lycka inte stavas konsumtion och pengar så minskar också stressen. Det här är nog svårt att åstadkomma på politisk väg.

Att få tillvaron att fungera är inte särskilt enkelt oavsett livsomständigheter och det finns mycket som samhället kan och bör göra för att göra livet mer förutsägbar, tryggt och lätthanterligt. Våra liv är komplexa vävar med många viktiga trådar som på olika sätt påverkar helheten. Det är bättre att angripa de grundläggande problemen istället för att bara ge sig på enstaka symptom, även om detta ofta är enklare.

RUT-avdraget och hela debatten kring hushållsnära tjänster präglas av en väldigt förenklad syn på vad livspusslet innehåller och vilka problem och prioriteringar som som många brottas med. Dessutom reduceras problemen till en fråga om individuella konsumtionsval snarare än en debatt om jämställdhet, ekonomisk otrygghet och prioriteringar. Alliansen försöker köpa sig fri ifrån en djupare och mer komplicerad debatt genom att subventionera en ganska vagt definierad tjänstesektor snarare än att arbeta mer med det system som orsakar och förstärker merparten av problemen.

Det är både ineffektivt och ganska fegt.

Om att ta debatten

Sep 16

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

I ett av det senaste numret av SKL:s tidning Dagens Samhälle fanns en figur som visade vilka partier som LO-anslutna personer röstade på. Knappt tio procent stödjer Sd och antalet är säkert högre om man bara ser till manliga medlemmar. Det faktum att vi socialdemokrater tappar röster till ett främlingsfientligt parti är en av många orsaker till att det ibland talas om att ”vi måste ta debatten”.

Men vad ”debatten” är och hur den ska ”tas” finns det mindre tankar kring. I praktiken tycks det ofta sluta med att vi antingen köper sverigedemokraternas världsbild och lägger till ett ”men” som ingen lägger märke till (Jo, visst begår invandrarna mer brott, men det kan vi lösa.) eller så lägger vi debatten på en nivå som inte går hem hos den tilltänkta målgruppen (Den demografiska utvecklingen ger vid handen att en viss invandring är alldeles nödvändig för att säkra fortsatt välfärd av hög kvalitet.)

Det blir inte bättre av att det ofta finns ett latent förakt mot den publik som förväntas omvändas av ett deltagande i diskussionen – ett mästrande tilltal från en pedestal av moralisk rättfärdighet:  ”Hör upp nu, inskränkta bondlurkar! Skaffa er lite empati och medmänsklighet, för helvete!”

Om vi överhuvudtaget ska delta i en debatt om invandring och integration ska det ske på våra villkor, med förankring i vår ideologi och inte i form av ett tv-sänt spektakel där Jimmie Åkesson står som vinnare utan att ett enda ord hunnit yttras.

Vi bör också rannsaka oss själva och göra upp med den fördomsfullhet som ryms inom vårt eget parti. Framförallt bör vi anstränga oss för att undvika en förenklad plakatpolitik där korta sentenser ersätter verkliga reformförslag.

Det sämsta vi kan göra är att försöka improvisera ihop något halvhjärtat av frustration över sverigedemokraternas ökade stöd ibland grupper som tidigare varit våra kärnväljare. Samma undersökning visar att drygt 17 % av LO-medlemmarna röstade på moderaterna och denna utmaning lyckas vi ändå hantera på ett mer sansat sätt.

Tags:

På upptäcktsfärd i det urbana landskapet

Aug 25

Posted by Andreas Williamsson in Politik | No Comments

Örestads egen hemsida annonserar optimistiskt att det är i ytterområdena som framtidens Köpenhamn ska byggas. Må så vara, men den framtid som möter besökaren rymmer antingen stora fläckar av ödslighet eller så är den kanske inte fullt så nära förestående som man vill göra gällande.

Stadsdelen rymmer många monumentala byggnader och djärva idéer; kongressanläggningen Bella Center, som ur vissa vinklar  ser ut som ett segertecken, Fields enorma köplada, Berget som rymmer hemliga rum och terrasser ovanpå ett stort parkeringshus, det obemannade tågset som kravlar sig fram på betongpelare mot stadskärnan. Det handlar om modernitet och förnyelse, framtidens stad och framtidens stadsbor. Ändå får den krassa verkligheten det sista ordet och i spåren av finanskrisen har förtätningen och byggnationen stannat av. Ett risigt hedlandskap breder ut sig mellan påkostade bostadskomplex, högar av jord vilar under presenningar och vägar slutar i tomma intet.

Bella Center

Bitvis är byggnaderna även offer för sitt eget storhetsvansinne. Visst är det relativt ödsligt, men människor rör sig ändå ständigt mellan huskropparna, problemet är dock att arkitekturen kräver rejäla folkmassor, boulevarderna är för breda och husen för hungriga för att låta sig mättas av de enstaka grupper som, närmast vanvördigt, flanerar omkring. Ett ställe som Fields slukar tusentals besökare utan problem.

8-talet (åttan) är den byggnad som klarar sig bäst i det halvexploaterade hedmarker som Örestad vilar på. Stillsam verksamhet pågår i de lokaler som är färdigställda, den ensamme joggaren känns inte som en ovälkommen gäst och husets café erbjuder en högkvalitativ brunch för både besökare och boende. Här skulle jag själv kunna tänka mig att bo och byggnaden utstrålar hemtrevnad och intimitet trots sitt läge och sin kantiga form. Kanske är det de grönbevuxna taket, de två anlagda innergårdarna, dammen och de många barnfamiljerna som bidrar till det varma välkomnandet?

Åttan

I skuggan av 8-talet finns ett ambitiöst utegym, som en skulpturpark i metall för den hurtige. Denna typen av strukturer tycks allt vanligare, både i Sverige och Danmark. Ändå undrar jag över hur mycket de används. Är det många människor som kan tänka sig att svettas och anstränga sig så offentligt? När jag var hemma över sommaren observerade jag rentav en anläggning instoppad på Ängelholms torg, inklämd mellan en kyrkogård, en uteservering och en offentlig toalett. Finns det en tanke även bakom placeringen av dessa utegym eller är de bara slumpmässigt utslängda i närheten av potentiella förråd av hurtbullar?

Att cykla från Örestad till mer centrala delar av Köpenhamn går utmärkt, trots omläggningar och pågående nybyggnationer av cykellederna. Kanske är det en vanesak, men jag blir dock lite mer orolig och nervös vid de tillfällen då vi cyklar alldeles intill stora mängder bilar, som far förbi i hög hastighet. Att cykla igenom kvarter efter kvarter av nedsläckta industri- och kontorskomplex känns inte heller särskilt mysigt. Det ska dessutom visa sig att de här delarna av cykelvägsnätet är väldigt dåligt upplysta nattetid, något som ställer till det när vi ska återvända till vårt vandrarhem i Örestad.

Köpenhamns inre är livligt; här finns de människor och det myller som Örestad saknar. Husen är kanske inte alltid så originella, men deras blotta ålder och kontinentala stuk ger dem ändå en viss pondus (Sådana här byggen skulle man väl kunna hitta i Paris, Prag och London (men knappast i Linköping, i alla fall inte i någon större mängd) spekulerar jag i min okunnighet.).

I stadsdelen Tegelholmen har exploateringen kommit längre; mer är byggt och de tomma ytorna är betydligt mindre, även om enstaka industribyggnader och skräpiga tomter fortfarande kan anas. Byggnaderna är visserligen relativ homogena när det gäller storlek, längd och bredd (och vänder sig säkerligen också till samma urbana medelklass) men skiljer sig stilmässigt ganska mycket åt. Vattnet finns ständigt närvarande, både i form av kanaler, en närliggande hamn och självaste havet. Horder av kanotister konkurrerar om vattenvägarna med flockar av gräsänder. Att padla kajak tycks vara ett nästan lika vanligt sätt att förflytta sig som att cykla. Husen är fyrkantiga och många har takterrasser som måste erbjuda en vidunderlig utsikt. En del lägenheter inkluderar egna bryggor där små, men dyra motorbåtar ligger för ankar. Fönsterna är stora och huskropparna fyrkantiga. Bakom släta fasader döljer sig mer intima innergårdar där barnen leker. Vi undrar vad det kan kosta att skaffa sig en lägenhet i denna stadsdel? Är allting bostadsrätter?

Tegelholmen

Christiania imponerar dock inte. Det är sällan som jag blir så reaktionär som när jag omges av förfallna hus – med amatörmässiga tillbyggnader och elledningar som mest liknar skatbon – och nedgångna människor som främst verkar livnära sig på att sälja hasch till sina likar. Det blir ett kort besök.

Från Köpenhamn vidare till Malmö (Sveriges Chicago?) och Västra hamnen. Solen gassar och de badställen som anlagts är fulla av människor. En yttre krans av höga byggnader omger ett myller av radhus, parhus och mindre lägenhetskomplex. Över det hela tornar sig Turning torso i skönhet vida överträffad av den avlägsna Öresundsbron. Området är livligt, inbott och välkomnande. Här vågar man vandra även som nyfiken besökare (Trots kamera runt halsen och den dödliga kombinationen av strumpor och skjorts. Vad Magdalena Ribbing skulle säga, vågar jag inte ens tänka på.) utan att känna sig som en inkräktare. De många badplatserna, utsikten och restaurangerna bidrar säkert till att locka fler än de boende. En del hus i den yttre raden liknar medelhavshotell av den sjaskigare sorten, men byggnadsstilen är på det hela taget väldigt varierad och ingen stil dominerar några större ytor. Allra mest trivsamt är det i områdets innersta delar. Här finns det rader av hus avsedda att efterlikna gamla varumagasin och hemliga, små trädgårdar. Dagvattnet leds i ett snillrikt system av grunda kanaler som genomkorsar området och så småningom utmynnar i havet.

Innan vi återvänder till Linköping passar vi på att äta Malmös beryktade falafel och vila en stund i Pildammsparken som tycks rymma minst lika många fåglar som människor.

Tags: , , ,

Inget nytt under solen

Maj 18

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Duktighetspott

Maj 13

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Helsingborgs dagblad skriver om Helsingborgs kommuns satsning på särskilda duktighetspotter för lärare. Satsningen och responsen på den tycker jag belyser många av de problem som skolan idag brottas med – problem som i många fall är väldigt svårlösta.

Vi kan börja med Maria Winberg Nordströms förklaring till kommunens agerande:

 

– Vi vill premiera kompetenta yrkesmänniskor. Vi kan locka fler att söka sig till lärarutbildning om lönerna är bättre och vi ger möjlighet till en lönekarriär, sammanfattar Maria Winberg Nordström (FP), kommunalråd och ordförande i kommunens personalutskott.

 

Mot detta reser jag följande invändningar:

1) Är inte den individuella lönesättningen i sig skapad just för att premiera kompetenta yrkesmänniskor? Varför behövs ytterligare ett system utöver detta?

2) Kommer verkligen fler studenter att välja lärarutbildningen för att en kommun erbjuder några extra miljoner för sina anställda? Är inte det sjunkande intresset för att läsa till lärare ett problem som bör lösas på nationell, snarare än lokal, nivå?

Låt oss raskt tackla nästa problem:

 

Fem miljoner kronor avsattes, men eftersom även friskolor måste få om kommunala skolor får, så blir det i realiteten 3,5 miljoner kvar till det extra lönepåslaget.

 

Hur mycket kontroll har kommunen över de pengar som hamnar hos friskolorna? Finns det inte en risk att pengarna där läggs på annat än höjda löner? Hur lätt är det överhuvudtaget att göra bra helhetssatsningar när det idag finns så många, olika aktörer som alla är i konflikt med varandra?

De gamla, vanliga facklig konflikterna blottläggs också:

 

Löneökningarna välkomnas av Arne Ekholm på Lärarförbundet.
Mer kritisk är Jörgen Radenhem från Lärarnas riksförbund. Han ser stora risker med ett system där bara vissa premieras.

 

Det faktum att lärarna själva inte talar med en röst försvagar dem i alla förhandlingar och i kampen om genuina förändringar och förbättringar. Fackförbunden kan spelas ut mot varandra, något som redan skett både nationellt och lokalt.

Slutligen kommer vi till vad som alltid är sådana här systems största brist: vad utmärker en bra lärare och vem avgör när kraven är uppfyllda?

 

I juni ska lönepåslaget betalas ut. Det blir minst 1 500 kronor mer i månaden till de utvalda inom skolan och förskolan. Det är rektorerna och förskolornas chefer som avgör vilka som uppfyller kriterierna bäst.

 

De fem kriterierna:

 

1. Ledarskap – i klassrummet, kollegiet och i kontakten med föräldrarna.

2. Yrkesskicklighet – som förbättrat sin undervisning/arbete i barngrupp.

3. Arbetslagsutveckling – har aktivt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i arbetslaget.

4. Verksamhetsutveckling – kan visa att man deltagit i arbetet med att utveckla exempelvis digitalt lärande.

5. Effektivitet – har bidragit till skolans utveckling och använt resurserna på bästa sätt och blivit en aktiv ambassadör för verksamheten.

 

Väger alla dessa kriterier lika tungt? Hur mycket hänsyn tas till eleverna och deras utgångsläge? Hur definieras ledarskap, yrkesskicklighet och effektivitet? Har alla rektorer den kunskap, information och insyn som är nödvändig för att kunna göra en rättvis jämförelse mellan sina anställda?

Särskilt det sista kriteriet oroar mig eftersom det stinker av dumsnålhet, marknadsföring och elevjakt. Ska den lärare som hushåller bäst med pengarna och lyckas sälja in skolan till flest elever belönas?

Jag har egentligen inget emot själva principen med individualiserad lönesättning och att bra lärare ska belönas. Men först måste vi enas om vad som är en bra lärare, vad som är bra lärande och vad som är skolans huvudsakliga uppgift. Detta är en diskussion som alla partner bör vara inbjudna till och inte bara en produkt av tjänstemän och politiker.

Steg två är att hitta ett bra sätt att följa upp och kontrollera att lärarna uppfyller dessa kriterier. Om rektorerna ska ha rätten att göra denna värdering så måste de även ges tiden att göra ett bra jobb.

Tyvärr är sådana här program ofta något som implementeras uppifrån-och-ned snarare än nedifrån-och-upp.

Ändå är det bra att de här tankarna finns och jag hoppas att den här satsningen kommer att få avsedd effekt.

Tags: ,

Om tillit

Maj 6

Posted by Andreas Williamsson in Politik | No Comments 

När far och mor är döda
  och våra släktningar har ta'tt gift
 och alla våra vänner har valt sej själva
 och våra lärare och fröknar
 har gått och dränkt sej med varann
 och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
 och när vår präst från konfirmationen
 står och pekar i det blå
 och ingen fattar om han visar vägen
 eller känner vilket håll vinden blåser åt,
 då kommer Halta Lotta hem till mej
 med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?

Mikael Wiehe 1972

Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.

En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.

Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.

Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?

Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.

Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?

Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?

Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.

Tags: ,

Drömmen om den gode patriarken

Apr 8

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

När man diskuterar politik och demokrati med ungdomar (och många vuxna för den delen) upptäcker man snart att många av dem anser att vårt samhälle styrs av, mer eller mindre, obegripliga lagar och principer. Vissa av dem är intresserade av att lära sig mer, andra vill bara att det fungerar och gärna på ett sätt som gynnar dem. Trots att vi sedan länge lever i en demokrati, trots all undervisning och trots alla möjligheter att engagera sig och påverka så är det många som tar det vi har uppnått för givet och längtar efter en pålitlig auktoritet, som kan peka med hela handen och leda oss rätt. De vill inte höra om komplicerade avvägningar, ideologier, maktbalanser, processer, svåra val eller ansvar. Någon borde göra samhället rättvist, straffa syndarna, belöna de goda människorna och ställa allting till rätta.

Risken är att den här förenklade synen på vad politik ska vara även påverkar politikerna. Min farmor berättade nyligen en historia om sitt möte med den lokala kommunpampen för ungefär 50 år sedan. Hon behövde ett arbete och kontaktade honom. Några dagar senare började hon arbeta på ett av kommunens äldreboende, trots avsaknad av tidigare erfarenhet eller utbildning. I hennes och många andras ögon var han en bra politiker eftersom han fick saker gjorda – oavsett hur det gick till. Samtidigt så kan man undra hur hon reagerat om hon gått miste om ett arbete för att kommunpampen ”delat ut” det till någon annan istället.

Många elever efterfrågar lärare som är stränga, auktoritära och kompromisslösa, men bara om de är stränga, auktoritära och kompromisslösa mot övriga elever i klassen och inte mot dem. Den gode patriarken ska egentligen inte vara rättvis utan snarare populistisk och gärna ge sig på redan svaga och marginaliserade grupper.

Både politiker och lärare bör förstås anstränga sig för att vara pedagogiska, men i en värld som faktiskt ÄR komplicerad, motsägelsefull och krävande så är det både farligt och kortsynt att erbjuda en väldigt förenklad bild av tillvaron och åsidosätta de demokratiska processer som faktiskt existerar. Vill man förändra något krävs det egna arbetsinsatser – även om dessa kan vara relativt blygsamma – och genvägar bör undvikas. Makten och ansvaret är också något som vi alla i någon mån delar på och inget som vi räcker över till andra i utbyte mot personliga fördelar (Du får min röst om du ordnar ett arbete åt mig). Givetvis kommer egennyttan alltid spela en viktig roll inom politiken, men den bör inte användas som ursäkt för att kringgå eller avskaffa det demokratiska system som vi en gång infört.

Tags:

Betygen som informationsbärare

Apr 1

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I hela högstadiet klarade jag inga prov i matte, men sommarlovet efter nian gick jag en sommarkurs och gjorde fyra, lätta prov. Sedan fick jag godkänt.

 

Som gymnasielärare på ett yrkesgymnasium utgör jag och mina kollegor slutstationen för många elevers utbildningsresa. Visst kommer en del elever att studera vidare, men merparten är skoltrötta och längtar efter att komma ut i arbetslivet. Eleverna kommer ifrån hela Östergötland och delar av Småland och det är sällan vi vet särskilt mycket om deras bakgrund innan vi möter dem. Det händer att skolor och föräldrar hör av sig i förväg och lämnar vidare information och tidigare gjorda utredningar, men det hör till ovanligheterna. Även om det finns material och en problematik sedan tidigare så ser många gymnasiet som en nystart och vill gärna lägga det förflutna bakom sig.

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde. Betygen blir också ett mått på den egna verksamhetens kvalitet: Jag är en bra lärare för min elever klarar alltid mina kurser med minst godkänt. Det finns fyra stora problem med dessa oansvariga, missvisande betyg:

  • Eleverna får en falsk bild av sina egna kunskaper. Deras betyg kanske räcker för att komma in på en utbildning som de egentligen inte har förutsättningar för att klara av, i värsta fall tar de dessutom platsen ifrån någon som har med sig lägre, men korrekta betyg. Har de inlärningssvårigheter, som grundskolan bara slätat över, med sig i bagaget så kan de mycket väl underskatta vidden av dessa.
  • Tilltron till betygen urholkas. Det fungerar dåligt att använda betyg som urvalsinstrument om de inte går att lita på. Ska det verkligen vara nödvändigt att införa intagningsprov redan i gymnasiet för att få ett bättre underlag att gå på?
  • Lärare som följer riktlinjerna blir till skurkar. Läraren som ger ett oförtjänt E/G i nian gör jobbet mycket svårare för sina kollegor i gymnasiet. Vi tvingas hantera eleverna otillräckliga förkunskaper och komma med den typen av negativa besked som andra lärare undvikit. Risken är stor att det är vi som utmålas som dåliga och stränga lärare, medan den ”snälle” lärare som satte det felaktiga betyget klarar sig helt undan skuld.
  • Gymnasiet har sämre förutsättningar att reparera bristande grundkunskaper. I gymnasiet läser eleverna kurser istället för ämnen och förväntas ta ett betydligt större ansvar för sina studier. Dessa förväntningar kommer ifrån skola, föräldrar och lärare, men också ifrån eleverna själva. Felmarginalerna är betydligt mindre och det går inte att sista året ta igen två misslyckade år.

När man sedan hör om en del insatser som elever fått när de har haft problem med olika ämnen (ofta någon eller flera av treenigheten matematik, engelska och svenska) blir man närmast mörkrädd. Den vanligaste åtgärden verkar vara att placeras i en liten, skyddad grupp, med låga krav och närmast övertydlig handledning. Här kan sedan eleverna gå i åratal utan att någon egentlig utvärdering av deras kunskaper görs eller att någon förbättring uppnås. Gruppen kan lika gärna ledas av någon snäll liten tant eller en häftig kille (Strunt i matten. Nu snackar vi lite hockey istället.) som en utbildad specialpedagog. Skolgången blir ett lotteri där eleven är den stora förloraren.

Jag tycker att det är både oetiskt och oansvarig att sätta felaktiga betyg på eleverna och skicka problemen vidare till nästa instans, men det handlar inte om enstaka lärares inkompetens utan om systemfel. Nästan alla av utbildningsväsendets många problem härrör ifrån undermåliga strukturer. En svag ledning (både från kommun och rektorer), otydliga mål, en dålig lärarutbildning, hård konkurrens och så vidare. I en sådan situation kan man inte hålla fram lärarnas yrkesstolthet som ett fikonlöv och hoppas att den ska väga upp allting annat.

Tags: , ,

Om den svenska skolans kris

Mar 24

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,