Under några veckor nu har jag suttit och rättat gymnasiearbeten om demokrati och politik. Nästan alla slutdiskussioner har börjat med varianter av repliken: ”Jag tycker inte att politik är särskilt intressant”. Uppfattningen att politik är något obegripligt, tråkigt och tämligen meningslöst går som en röd tråd genom deras texter. Nu handlar detta förvisso om 15-åringar som går i ettan på gymnasiet, men deras åsikter skiljer sig knappast ifrån den uppfattning som många vuxna också har. Ibland går man rentav ett steg längre, som följande satiriska serieruta visar.
I dessa dagar av finanskris och framtidsoro är det knappast särskilt förvånande att både näringsliv och politiker får sig en släng av sleven. Ändå gör det mig nedstämd att se den cynism och det förakt som präglar många människor inställning. Ibland känns det som dialogen och diskussionen helt har avstannat och ersatts av indignation, uppgivenhet och en ständig jakt på syndabockar. Hade inte grekerna varit så lata eller bankirerna så giriga eller politikerna så korrupta… Hämnd snarare än en genuin önskan om ett annorlunda samhälle. Problemet är inte orättvisorna, utan att man upplever att man själv inte gynnas på samma sätt som andra. Den här typen av samtalsklimat är redan påtagligt flera länder och riskerar att leda problem av följande slag:
- Apati: Varför ens bry sig om att rösta om det ändå inte leder till önskat resultat? Politiskt engagemang av djupare slag är helt uteslutet.
- Egennytta: Om systemet är korrupt och alla politiker är ryggradslösa opportunister, varför ska inte vi, vanliga medborgare, passa på att sko oss själva också? Vem bryr sig om det sker på någon annans bekostnad?
- Antipolitiker: En längtan efter någon som vågar säga ”sanningen” och som gör uppror mot allt det politiskt korrekta (ett vagt begrepp som kan inrymma allting som man själv ogillar och som man tycker inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet). Politiker som säger sig vilja rensa upp och som verkligen lyssnar till ”den vanliga människan”.
Idag har vi fått en utveckling där människor har gått ifrån att vara medborgare till att vara kunder, vare sig det handlar om skola, vård eller socialtjänst. Kunden har alltid rätt och förväntas inte förkovra sig eller ta ansvar för sitt agerande på samma sätt som en medborgare. Skulden för misslyckanden och problem ligger på de som ska leverera ”varan/tjänsten”: politiker, lärare och läkare. Toleransen för nyanser och komplikationer är låg.
Samtidigt är det ibland så att nidbilden av den politiskt engagerade är så extrem att när människor faktiskt möter en politiskt aktiv person – även om det handlar om en ynklig kommunpolitiker – så blir de ofta överraskade över hur vanliga de ändå är. Och intresset för de politiska sakfrågorna är fortfarande väldigt stort, även om detta leder till engagemang i enfrågerörelser snarare än i partier.
Kan man ändra de regler och fördomar som styr dialogen och föra ett mer personligt samtal bortom löpsedlar, populism och förenklade världsbilder finns mycket att vinna. Men det har aldrig varit lätt.