Det finns de som påstår att det finns likvärdiga svenska versioner av Toscana – några alternativ är Bjärehalvön och Dalarna - men med risk för att såra både känsliga dalmasar och bjärebor: tennis, potatis och ekologisk svinproduktion väger ganska lätt jämfört med att ha framfött Renässansen. Det är även tveksamt om Falun och Båstad kan spåra sina ursprung tillbaka till etruskisk och romersk tid. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon svensk motsvarighet till Toscanas böljande kullar – beklädda med prydliga rader av olivträd och vinstockar – , till en gång rivaliserande stadsstater som Florens, Pisa, Lucca och Siena eller till familjen Medicis många palats och villor. Vårt resesällskap bestod av undertecknad, mina bröder Marcus och Oscar samt Marcus fru Sara och vi flög från Kastrup till Rom och tog oss vidare till Florens via snabbtåg från Roms centralstation. I Sverige vägrade vintern släppa sitt grepp om landskapet och även om vädret var något mildare i Toscana så var våren försenad även här – även om det kändes befriande att kunna byta vinterskor och tunga rockar mot gymnastikskor och vårjackor. Vi hade bokat rum på ett mindre hotell – inrett i ett palats byggt 1887 – en liten bit utanför stadens centrum och efter en kort men vådlig taxifärd (Är inte det där en gångväg som vi kör på?) anlände vi dit på på kvällen dag ett. Efter att ha checkat in och packat upp våra resväskor promenerade vi in till stadskärnan och åt middag på restaurang ZaZa – ett trevligt, men en smula turistigt ställe. Vår servitris hade rentav läst svenska vid Florens eget universitet (Egentligen ville hon studera holländska, men det fanns inte några kurser i det.). Dag två började med en frukost på hotellet och trots att italienarnas egen definition av frukost verkar innebära kakor plus kaffe blev vi serverade bröd, äggröra, yoghurt och flera olika sorters ost och skinka. Efter frukosten promenerade vi de cirka 20 minuterna in till Florens centrum och besökte stadens domkyrka: Il Duomo; en magnifik skapelse klädd i grön och vit marmor, med en kupol designad av Brunelleschi (som genom sina studier av Panteon i Rom hade återupptäckt romarnas knep för att bygga storslagna kupoler). Katedralen började byggas i slutet av 1200-talet och även om mycket gjordes under medeltiden och senare så blev den inte helt färdig förrän Emilio De Fabris avslutade entrésidans fasad från 1871 och framåt.

Insidan visade sig var betydligt mer avskalad och stram än utsidan och under katedralen fanns ett museum som visade ruiner och rester ifrån de tidigare kyrkor som funnits på platsen – de äldsta ruinerna härstammade från romersk tid. Att gå in i kyrkan var gratis, men det kostade pengar att besöka de fristående dopkapellet, kampanilen (klocktornet) och att gå upp i Brunelleschis kupol. Eftersom köerna dit dessutom var ganska långa gick vi istället vidare i riktning mot Ponte Vecchio. Vecchio betyder gammal och Ponte bro – Ponte Vecchio är också den äldsta bevarade bron över floden Arno som rinner genom Florens. Bron har alltid hyst ett stort antal affärer och hantverkare och idag finns här ett flertal butiker som säljer guld och smycken. Dessutom går Vasari-korridoren över bron och vidare till Palazzo Pitti. Giorgio Vasari (idag mest känd för att ha skrivit om många av Renässansens främsta konstnärer och därmed lagt grunden till ämnet konsthistoria genom sin bok ”Berömda renässanskonstnärers liv”.) var hovarkitekt hos storhertig Cosimo I de Medici och fick  1564 i uppdrag att binda samman familjen Medicis olika palats och maktcentra genom att bygga den långsmala ”korridor” som löper från Palazzo Vecchio, via Uffizierna, över Ponte Vecchio och vidare till Palazzo Pitti. Korridoren är i vanliga fall inte öppen för allmänheten, men det går att boka guidade turer och själv vandra i Mediciernas fotspår. Det var dock relativt dyrt (cirka 80 euro per person) och vi hade redan förbokat och betalat biljetter till Uffizierna som hade varit bortkastade eftersom det var där turen började.

På Ponte Vecchio åt vi glass innan vi fortsatte över till andra sidan och begav oss upp på en av de många höjder som omger Florens. Efter en rejäl promenad kunde vi se ut över stora delar av staden och det blev väldigt tydligt att Florens ligger i en gryta intill Arno – omgivet av gröna kullar med en och annan villa eller vingård. Vi åt en trevlig lunch med kallskuret och ost på en liten restaurang och tjuvlyssnade på ett några medelålders stamkunders livliga diskussion. Även om det finns mycket som man inte förstår finns det flera italienska ord som är snarlika våra och känns bekanta även för en inte särskilt språkbegåvad nordbo. Italienska har dessutom en särskilt rytm som det är lätt att dras med i och det dröjde inte länge förrän vi då och då försökte slänga ur oss lösryckta fraser på italienskt manér. Vår ursprungliga plan var att besöka Uffizierna på tillbakavägen, men kön dit var väldigt lång så istället beställde vi biljetter till morgondagen och besökte istället Palazzo Vechio - Florens medeltida stadshus. Palatset rymde en mycket storslagen mötessal och flera rum och våningsplan designade för familjen Medici och deras gäster. Jag och Oscar betalade extra för en inspelad guidning komplett med olika filmsnuttar som visade hur palatset och de olika rummen förändrats under århundradenas lopp. På vägen hem köpte vi med oss en flaska mousserande vin som vi avnjöt på våra rum innan vi avslutade dagen med en middag på den lilla restaurangen Pane e Olio inte så långt ifrån hotellet. Både mat och service var väldigt bra och jag prövade på att äta bläckfisk, medan Sara och Oscar åt kyckling och Marcus tonfisk.

På den tredje dagen begav vi oss först till Piazza della Reppublica där en av Florens bättre boklådor skulle finnas enligt vår guidebok. På vägen köpte Oscar ett par nya solglasögon (Detta orsakade en diskussion om huruvida Ray-Ban var ett amerikanskt eller italiensk märke. Det visade sig att det grundats i USA 1937, men köpts upp av ett italienskt företag 1999.)Tyvärr hade den hunnit lägga ner innan vi anlände och allt som mötte oss var ett tomt skyltfönster. I sakta mak rörde vi oss istället vidare mot Palazzo Pitti och Boboli trädgårdarna.

Det mäktiga palatset, med tillhörande trädgårdar, började byggas under mitten av 1400-talet av en mäktig köpman och förvärvades Cosimo I de Medici 1549 för att tjäna som bostad åt honom och hans högadliga hustru Eleonora av Toledo. Idag rymmer palatset flera, olika museer med fokus på konst, porslin och kläder. Vi nöjde oss dock med en promenad i den stora 1500-talsträdgården bakom palatset. På vägen tillbaka till de centrala delarna av Florens passerade vi förbi ett slitet hus där den svenske författaren Hjalmar Bergman bott, semestrat eller gjort något annat signifikant (Min italienska är lite ringrostig.) mellan 1901 och 1907.

Uffizi betyder kontor på svenska och Uffizierna byggdes ursprungligen för att hysa Cosimo I:s alla byråkrater och tjänstemän. Under årens lopp placerades stora delar av familjen Medicis imponerande konstsamlingar i lokalerna och några år efter att  Anna Maria Luisa – den siste medlemmen av familjen – avled 1743 testamenterades byggnaden och konstsamlingarna till Florens och Uffizierna blev ett av år Europas första museum och en självklar del av den ”Grand Tour” genom kontinenten som alla ynglingar av god härstamning skulle genomföra som en del av sin bildning. Idag finns merparten av de mest betydelsefulla renässanskonstnärerna och deras verk representerade på museets 6000 kvm (13000 efter en omfattande ombyggnation snart avslutas). Här hittar man tavlor av Botticelli, Michelangelo, Dürer, Lippi, Tizian, Caravaggio, Rafael, da Vinci och många, många fler.

Vi tillbringade ungefär två timmar bland renässansmästarna och det var ganska lagom. Ni kan säkert gissa vem som blev kvar längst och snart hamnade på efterkälken… Det är en speciell upplevelse att stå öga mot öga med välkända tavlor som ”Venus födelse” eller en av Rafaels mest berömda madonnor och jag hade gärna återvänt enbart för att detaljstudera – och gärna diskutera – några av de mest intressanta av verken.

Slutligen åt vi mat på en kvarterskrog som uppenbarligen inte var van vid utländska turister och en av de yngre servitriserna skickades fram för att få träna sin engelska. Viss språkförbistring till trots så var maten god och portionerna rejäla.

Vår sista heldag i Italien åkte vi runt på en guidad rundtur av den toskanska landsbygden och upplevde den medeltida staden San Gimignano, en vingård, Siena och en medeltida borganläggning (som jag inte minns namnet på) som en gång skyddade den viktiga pilgrimsled som gick genom Toscana.

Även San Gimignano blev rikt på europiska pilgrimer som stannade till där på vägen till Rom. Denna rikedom manifesterades framförallt genom att stadens förmögnaste familjer byggde ett stort antal torn. Idag återstår 14 stycken. Här finns även den vackert utsmyckade kyrkan Santa Maria Assunta. Efter San Gimignano begav vi oss ut på den ganska ödsliga toskanska landsbygden som mest tycktes bestå av böljande kullar täckta av olivträd och vinstockar med ett och annat stenhus som lika gärna skulle kunna vara bygd på medeltiden som för tio år sedan. Slutligen hamnade vi på en liten vingård (som drevs av en man som även skötte den svenske fotbollslegenden Kurt Hamrins (Nej, jag vet heller inte vem detta är) vinodlingar.) där vi fick smaka ett vitt vin odlat närmar kusten, två lokala chiantiviner och ett sött dessertvin (som vi köpte hem en flaska av till våra föräldrar). Även om jag gärna skulle vilja vara en konnässör, finsmakare och kulinarisk expert så blir det snart uppenbart att jag saknar de nödvändiga förutsättningarna så fort jag faktiskt sitter där med ett glas jästa druvor och ska lämna någon form av nyanserat omdöme. Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att vissa viner smakar bättre än andra.

Efter vinet blev det ett par timmar i Siena – som också visade sig vara en riktigt trevlig medeltida stad, precis som den forna rivalen Florens. Siena är dock mindre, vilket inte hindrade att det fanns palats lite varstans samt en riktigt pampig katedral. Stadens katedral började byggas någon gång under 1200-talet och den marmor som beklär fasaden har samma färger som Sienas stadsvapen: svart och vitt. En intressant detalj är den märkliga flygel som sträcker sig ut från katedralens högra sida. Detta är en rest ifrån ett försök att utvidga katedralen, men på grund av felberäkningar tvingades man lägga ner detta projekt. Insidan är rikt utsmyckad, med bland annat ett konstfärdig mosaikgolv, byster föreställande dussintals påvar, statyer och tavlor som föreställer berömda scener ur Bibeln. Det finns så mycket att se och upptäcka att två timmar knappast räcker till. Överhuvudtaget var Siena en riktigt pärla som jag gärna återvänder till i framtiden.

Efter ett kort stopp vid en medeltida borg som idag hyser en liten by med 30 bofasta invånare – och figurerar i filmen ”Gladiator” från 2000 – återvände vi till Florens och avnjöt en sista måltid på Pane e Olio. Den här gången åt jag en mycket god soppa av gröna ärtor med pilgrimsmusslor, en risotto färgad svart av bläckfisksbläck (som fick mina tänder att se anfrätta och obehagliga ut) och en lokal fruktkaka som efterrätt. Ägaren bjöd oss dessutom på flera glas grappa.

Både Italien och Toscana ger verkligen mersmak! Jag skulle vilja se Rom, Neapel, Milano och Sicilien, men också Lucca, Pisa och Arezzo i Toscana. Dessutom är Florens och Siena häftiga nog för att förtjäna ytterligare besök. Det är en otroligt häftig upplevelse att röra sig i en atmosfär som är så genomsyrad av historia som i Florens och man behöver knappast vara särskilt insatt eller intresserad för att njuta av detta.

Tags: Florens, Resa, Toscana