Jag har själv bara blivit riktigt upprörd en gång. Två elever kom knappt tio minuter för sent, utan några böcker, iklädda ytterkläder och med varsin nyligen påfylld mugg med varm chocklad. Sedan tidigare hade vi kommit överens om att försöka komma i tid och att gränsen gick vid en försening på fem minuter. Jag bad därför eleverna att gå och sa att de skulle få frånvaro för hela lektionen. Efter mycket tjafsande ringde en av eleverna till sin mamma i ett försök att vinna sympati. Det var med andra ord väldigt rörigt och tog en god stund innan eleverna försvann. Några dagar senare så ringde jag till båda elevernas föräldrar och berättade om vad som hade hänt.

Det kändes väldigt dramatiskt och upphetsat precis i stundens hetta, men när jag väl fick lite distans till det skedda var det ändå rätt trivialt.

Jag tycker absolut att läraren får bli arg. Överhuvudtaget skadar det inte att man visar eleverna att man är mänsklig och att det finns gränser för vad man tolererar. Däremot är det viktigt att fundera över varför man blir arg och hur man reagerar när tålamodet tar slut.

Vad finns det för legitima orsaker att bli arg?

Att eleverna behandlar varandra eller någon annan lärare illa tycker jag är en utomordentlig anledning att bli arg. Mobbing får inte förekomma och här är det viktigt att visa både att läraren ser vad som sker och reagerar på det. Även när det handlar om elever som slåss så är det bra att ryta till.

Att elever är trötta, tramsar, inte förstår eller vill sluta tidigare tycker jag inte är rimliga ursäkter för vredesutbrott. Visst kan man bli sur och markera sitt missnöje, men sådant är en del av arbetet med ungdomar. Att läraren har sovit dåligt, har skrikiga småbarn hemma eller är osams med sin partner är absolut inga vettiga ursäkter att bli arg.

Läraren är mänsklig och gör fel och överreagerar. Det är okej, förutsatt att man i efterhand ber om ursäkt och förklarar orsakerna.

Hur bör man då reagera?

Givetvis får man aldrig någonsin slå en elev, det tror jag är alldeles självklart. Det är viktigt att komma ihåg att man själv är den vuxne och ska agera därefter. Att en tonåring eller ett barn beter sig illa må vara hänt, men den vuxne läraren ska aldrig gå in i en konflikt som vore han en sårad 15-åring. Överhuvudtaget ska man akta sig väldigt noga för att lägga in någon personlig prestige i en konflikt med elever (och alla andra för den delen).

Sedan ska man undvika att ta konflikter direkt i klassrummet, inför en massa andra elever. Hellre diskutera saken i korridoren eller i enrum – gärna efter lektionen då känslorna har lugnat ner sig.

Även om man ska akta sig för att hänga ut elever eller gå in på personliga detaljer så skadar det inte att efteråt diskutera det som hände, både med klassen, de berörda eleverna och andra inblandade som till exempel mentor eller föräldrar.

I mitt fall var det tjafsande och nonchalansen som gjorde mig upprörd. De två eleverna visade bristande respekt mot resten av klassen och deras tid. Jag bad dem gå och när de vägrade så skrev jag upp dem som frånvarande och försökte att fortsätta med den avbrutna lektionen för att deras tjafsande inte skulle ta mer tid och plats. Jag ville inte ta en konflikt på deras villkor. Egentligen hände inte mer än att min röstvolym höjdes några steg, men jag märkte efteråt hur hög puls jag hade och hur spänd kroppen var.

Efter att ha pratat med deras föräldrar och mentor lugnade det hela snabbt ner sig. Det som var en mycket viktig principfråga en lektion, var snart bortglömt och troligen var konflikten orsakad av en massa personliga problem hos eleverna. Så är det väldigt ofta, de konflikter som uppstår i skolan bottnar egentligen i privata problem som läraren inte kan råda över eller hållas ansvarig för. Men däremot kan läraren hållas ansvarig för hur han hanterar och reagerar på de konflikter som uppstår – oavsett orsak.