Som lärare får man handskas med alla möjliga typer av elever. Hur väl man lyckas hantera dem, beror väldigt mycket på ens egen personlighet och lärarstil. Det är sällan som man klaffar med alla elever, oavsett hur mycket man försöker.

Jag har undervisat flera klasser som varit mer eller mindre svårhanterliga och det finns skillnader även när det gäller besvärliga elever. Man orkar mycket mer om man upplever att man får något tillbaka – och det behöver inte var mycket. Många elever kan vara otroligt gulliga, härliga och fantastiska, samtidigt som de också är omogna, omotiverade och saknar självinsikt. Med dem kan man komma överens och den kärlek man får från dem, räcker för att man ska orka med deras barnsligheter.

Värre är det då med elever som bara suger kraft, energi och uppmärksamhet utan att  ge något tillbaka, vare sig till lärare eller klasskamrater. När jag har sådana elever, pendlar jag mellan vrede och resignation. Först blir jag arg över att de inte sköter sig, sedan blir jag gradvis alltmer avtrubbad när jag märker att ingen lyssnar och inget hjälper. När jag märker att jag slutar bry mig, så blir jag arg på mig själv och försöker tjata på eleverna några gånger till, för att åter resignera när ingenting händer. Denna utmattande cirkelrörelse brukar fortsätta till kursen är slut.

Som passionerad och engagerad lärare, vill jag inte lämna någon i sticket, inte ens den mest otacksamma och svårfångade snorunge. Men som människa måste jag göra prioriteringar för att överleva arbetsdagen.

Många problem med besvärliga elever förstärks dessutom av för stora klasser och en olämplig elevsammansättning. Hur stora klasser som är lämpliga, beror väldigt mycket på vilken typ av program och vilken typ av elever det handlar om. Därför fungerar det inte att snegla på andra program eller att köra med någon slags standardstorlekar. Ett tydligt tecken på att klassen är för stor är att läraren tvingas ägna större delen av sin tid åt att bekämpa akuta problem, snarare än fördjupade samtal med eleverna. Medan läraren jagar två busfrön genom klassrummet, får resten klara sig utan honom. Det är varken rättvist för eleverna eller läraren.

När det gäller skolk så finns det två stycken kategorier av elever: de som inte alls kommer till skolan och de som kommer dit men väljer bort flera eller samtliga lektioner. Lyckligtvis är det en ganska liten grupp som helt stannar hemma ifrån skolan. Det är ett allvarligt problem och skolan och de sociala myndigheterna bör gemensamt arbeta fram någon form av lösning, till exempel i form av hemundervisning, specialklasser eller kortare skoldagar.

Väldigt elever som skolkar går till skolan ändå, men håller sig till korridorer, uppehållsrum och kafeterior. De går på de lektioner som har lust att gå på, resten av tiden tillbringar de i sällskap med varandra. Skolan är den naturliga träffpunkten för ungdomar och därför går man dit även om man struntar i lektionerna. Att ha en stor grupp sysslolösa ungdomar som drar runt på skolan är ett allvarligt problem. De ligger bakom skadegörelse och klotter och kan locka iväg många svaga och omotiverade elever som verkligen borde gå på lektionerna. Dessa elever behöver en fast hand och om lärarna verkligen skulle sätta sig ner och snacka ihop sig så skulle de ganska snabbt kunna lista ut vilka elever som ingår i den här gruppen skolkare.

Tyvärr har gymnasiet en tråkig skyddsmekanism som gör det möjligt att strunta i många elevrelaterade problem. Man hävdar helt enkelt att gymnasiet är frivilligt och att eleverna är gamla nog att ta ansvar för sig själva. Det är alltså deras problem om de inte går på några lektioner, samlar på sig en massa underkända betyg och slösar bort tre år av sitt liv. Skolan behöver inte bry sig, blir det strul ringer man kanske till polisen och socialen.

Så ansvarslöst resonerar lyckligtvis inte alla lärare och rektorer. Men det är tacksamt att tänka i de banorna när man samtidigt har brist på resurser. De här eleverna längtar ofta efter någon som bryr sig och säger åt dem vad de ska göra. Någon som håller koll på dem och inte köper deras undanflykter eller ursäkter. De behöver kärlek och styrning. De behöver undervisning i lugn och ro i små grupper. Så länge eleverna faktiskt kommer till skolan så är de inte förlorade. Då går det fortfarande att hjälpa dem.