Jan Kjellin är förskolelärare i Falun och bloggar regelbundet om skolfrågor på Flumpebloggen.

Du är både man och lärare för yngre barn, hur kan det komma sig att du valde denna bana?

Min första kontakt med skolvärldens ”andra sida” var när jag som 20-åring fick en praktikplats på mitt gamla mellanstadium i hemorten. Även om det inte uppstod kärlek vid första ögonkastet, kände jag en slags omedelbar tillhörighet till den här världen. Lärarna var engagerade och upplevelsen av att ge något till de här eleverna var mycket påtaglig. Det var dock inte den karriär jag drömde om och jag stannade bara ett par, tre månader innan jag sökte mig in på andra vägar. Men vad jag än gjorde och var jag än hamnade under de följande tio åren, så rörde jag mig på ett eller annat sätt i skolans värld ändå. För det mesta som elev på diverse folkhögskolor, men alltid med mellanspel som representant för lärarkollegiet – det kunde handla om att hålla sig kvar som ALU-anställd ”hustomte” på media- och estetblocket på den folkhögskola jag senast läst vid, eller assistenttjänst på en låg- och mellanstadieskola i staden dit jag flyttat. Alltid med känslan av att vara hemma, men också alltid med blicken riktad någon annanstans. Så föll bitarna på plats när jag strax efter sekelskiftet gjorde mina första vikariatpass på en förskola. Om skolan var mitt hem, så blev förskolan det rum jag trivdes allra bäst i. Det här återspeglades förstås i kvaliteten på det arbete jag utförde när jag var i förskolan, vilket i sin tur ledde till att vikariaten blev längre och mer regelbundna till jag plötsligt en tidig höst insåg att jag var den personal barnen på den aktuella avdelningen kände bäst och att jag hade ansvar för att hinna skola in den nya personalen innan jag var tvungen att återgå till min ordinarie tjänst på mellanstadiet. Den här utvecklingen sammanföll med att min familjesituation stabiliserats såpass att det var dags att på allvar sätta kurs för en framtid i tvåsamhet, och samma höst beslutade jag mig därför att läsa till förskollärare.

Läraryrket har idag blivit alltmer kvinnodominerat; merparten av lärarna och rektorerna är kvinnor, tjejerna har högre betyg och många av de krav och normer som finns verkar vara anpassade till de tysta, strävsamma flickorna. Varför har det blivit såhär och är det ett problem? Hur arbetar du med de här frågorna på din arbetsplats? Kan man arbeta med genusfrågor även i förskolan och lågstadiet?

Jag tror inte att kvinnodominansen i sig är ett problem, så länge personalen förblir professionell i sitt yrkesutövande. Att försöka skapa en problematik utifrån t.ex. en brist på manliga förebilder känns långsökt och normerande (är jag en förebild enbart p.g.a. mitt kön? Måste jag som man i skolan bete mig på ett visst, ”manligt” sätt? Ska alla pojkar i förskolan vilja bli som mig när de blir stora?). Om det finns ett problem att hitta i den kollegiala ensidigheten är det snarare att så många förskollärare och lärare är liknande personligheter. Vi formas någonstans in i ett sätt att vara som så småningom börjar tränga igenom vår person och vi blir ”lärartyper”. Det tror jag är ett större problem – för har man som elev svårt för just den typen, då blir förskolan/skolan ett väldigt jobbigt ställe att vara på.

Här i Falun, där jag jobbar just nu, håller en stor del av förskolorna på att certifieras som ”på lika villkor”-förskolor. Som jag förstår det, innebär att all personal på förskolan har gått en fortbildning där fokus ligger på förmågan att analysera sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och att därefter upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Det här avser att ge oss – förutom certifieringen – verktyg för att ytterligare hjälpa oss att anpassa sig själv och den gemensamma miljön på ett sätt som kan jämna ut den här upplevda snedfördelningen.

Att arbeta med genusfrågor även i de tidiga åldrarna tror jag är viktigt inte minst ur barnens synvinkel – jag kan hitta mängder av genusrelaterade normer som begränsar barnen redan som treåringar och det är ju en del i mitt uppdrag att försöka ”låsa upp” de här begränsningarna så att vart och ett av det här barnen får tillgång till en ökad rörelsefrihet inom och utom könsrollerna. Så visst kan man arbeta med genus i förskolan.

Vad är din definition av ”flumpedagogik” och hur skiljer den sig från Jan Björklunds? Som gymnasielärare får jag ofta höra kritik riktad mot orättvisa glädjebetyg ifrån grundskolelärare och även på universitet och högskolor beklagar man sig över elevernas försämrade kunskaper. Vad beror detta på? Känner du att du har ett större ansvar för elevernas självständighet, kunskapsbildning och intryck av skolan eftersom det är du som är deras första kontakt med den 12 år långa utbildningsresan? Hur ställer du dig till ”betygsliknande omdömen” långt ner i grundskolan?

I en av Lärarförbundets tidskrifter (minns inte vilken) läste jag för en tid sedan att skolans problem inte är om barnen lär sig, utan vad de lär sig. Det tycker jag är en målande beskrivning av skillnaderna mellan oss flumpedagoger och Jan Björklund. Hans kvantitativa aspekt på skolans funktion – där elevernas mätbara utveckling är det enda intressanta – ställs mot vår flumpedagogik, som enkelt uttryckt värdesätter mognad lika högt som en rabblad multiplikationstabell och hävdar att dessa aspekter måste utvecklas i symbios för att en verklig utveckling skall ske. Detta är vi rädda kommer att motverkas i den auktoritära miljö Björklunds skolpolitik verkar sträva efter. I skoldebatten försöker vi flumpedagoger bidra genom att problematisera de frågor som passerar och göra folk uppmärksamma på att det här inte är några enkla, självklara frågor, även om det kan låta så på de som styr samtalet.

Att frågan om glädjebetyg har blivit synlig ser jag som ett tecken på det intensiva fokus som ligger på betygsättning. Dels tror jag det handlar om elever som snabbt kodat av betygskriterierna och lärt sig surfa fram till de kvantitativa toppbetygen utan att nödvändigtvis behöva gå omvägen via den mognad jag nämnde i stycket ovan – som jag menar kan liknas vid att betygen kanske är formellt riktigt satta, men inte möjliga att implementera eftersom eleverna bara har kunskapen, men inte den fulla förståelsen. Men det kan inte utgöra hela problembilden. Jag misstänker också att skillnader i kunskapssyn och uppdrag mellan grundskola – gymnasium och även gymnasium – högskola påverkar de här uppfattningarna. Än en gång vill jag peka på att frågan nog inte är om eleverna lär sig, utan vad. En levande dialog mellan skolformerna tror jag skulle lösa många av de här problemen.

Du har skrivit en del om vikten av att skapa en god pedagogisk miljö under den senaste tiden. Hur uppnår man detta som lärare och vad kännetecknar en sådan miljö?

Det här är en av de här diskussionerna som verkar ha uppstått på flera håll och i olika medier samtidigt. En central beståndsdel som vi diskuterat på Flumpebloggen är relationen mellan lärare och elev. Den lägger ribban för det fortsatta arbetet i klassrummet/gruppen genom att dels öppna för en ärlig och rak kommunikation och dels skapa en trygghet som bygger på ömsesidig respekt och vetskapen hos eleven om att ”jag syns”. På den här grunden kan man sedan bygga upp en lärmiljö som är anpassad (efter förmåga och möjlighet) till var och en av gruppens deltagare.

Och som flumpedagog kan jag inte undvika att påpeka att det här förstås visar sig i en klassrumssituation där det är ”högt i tak” och alla vågar delta i diskussionerna. Där det – utåt sett – kan verka kaotiskt emellanåt, men där kaosets potential utnyttjas av läraren som förblir rummets auktoritet på grundval av just den goda relationen mellan denne och eleverna, samt att alla drar åt samma håll. Ett levande klassrum, helt enkelt.

Om du blev Sveriges nästa skolministrar, vad skulle du då fokusera på?

En av mina största prioriteter vore nog att försöka avpolitisera skolan på något sätt. Ett av de största hoten mot en stabil skola – oavsett om vi talar om Jan Björklunds skola eller vår flumpedagogiska motpol – är att den blivit en av de mer framträdande politiska arenorna. Förändringar inledda av den förra regeringen skrotas i en handvändning av föga mer än prestigeskäl, medan samma sak hotar hända om det blir regeringsskifte igen vid nästa val. Och under mandatperioderna skyndar man sig att röra om så mycket man bara hinner i den redan kokande grytan. Ett alternativ till detta vore därför ifall det var möjligt att på något sätt låta skolan styras av en helt oberoende myndighet, där det politiska inflytandet var minimalt och där samarbetet med såväl yrkeskåren som forskarsamhället var det centrala. Förutom att det vore lättare för lärarkåren att acceptera förändringar, skulle dessa förhoppningsvis följa en given linje och alltid vara grundade i aktuell forskning. Jag vet att många kritiker (inte minst sittande skolminister) misstror skolforskningen, men även detta handlar mer om politik och ideologi än om forskningens faktiska innehåll och resultat, vilket också är ett argument för att avpolitisera skolan. Och även om nu denna övergripande linje inte skulle vara möjlig att genomföra, skulle jag i alla fall arbeta för att stärka banden mellan förvaltning och verksamhet genom att i alla beslut luta mig på aktuella forskningsresultat.

Och så skulle jag ha min flumpe-tröja på mig i alla mediala sammanhang!

Tack för intervjun.

Tags: Pedagogik, Skolpolitik