Varje dag när jag cyklar till jobbet passerar jag ett strävsamt par i 70-årsåldern. Båda är klädda i matchande lila vindjackor, förnuftiga vandringsskor och skyddande mössor. I högt tempo vandrar de längs Stångåns vårgrusiga cykelbanor, oavsett väder. Kvinnan har ett runt ansikte, grått kortklippt hår och stålbågade glasögon. Hon går alltid ett halvt steg förre sin make som går med halvöppen mun och en frånvarande blick under buskiga vita ögonbryn.

Har kvinnan alltid gått före sin man genom hela livet? Är det hon som är den driftiga ledargestalten eller är hon bara otålig? Försöker hon i själva verket, omedvetet fly ifrån sin trögare partner? Är hans blick riktad mot en avlägsen slutdestination eller drömmer han månne om ett lugnare pensionärsliv som inte inkluderar några tidiga morgonpromenader? Varför vandrar de överhuvudtaget längs Stångån, ett ganska tråkigt vattendrag, överfullt av ankor och bortkastade cyklar?

Jag vill gärna tro att mannen är en gammal sjöman som vid Gibraltar sund mötte en sjöjungfru som övergav havet för hans skull. Nu har de levt ett helt liv tillsammans, men hennes längtan efter vattnet har inte övergivit henne och de obekanta människobenen kliar ännu ovant. Därför vandrar de invid denna futtiga å, den för med sig doften av havet och kvinnan måste ständigt påminna sig om hur ett par människoben fungerar. Mannen följer efter henne, av kärlek och oro för att hon ska överge honom. Samtidigt minns han en ung, vacker flicka och förundras över hur denna person kunde förvandlas till den åldrade gumma som nu vandrar framför honom.