Arlanda

Efter att ha parkerat bilen, lotsas vi genom vindlande gångar till den avlägsna utrikesterminalen. Vi passerar genom flera passkontroller och varje gång får jag höra att mitt pass egentligen inte är giltigt på grund av en liten spricka i den plastremsa som håller fast id-handlingarna i häftet. En medelålders kvinna läxar upp mig som vore jag en olydig son: ”Passet är statens egendom. Du ska inte använda det som id-kort. Se så böjt och slitet det är. Fy skäms!”

Visst skäms jag och visst stämmer det att jag slarvat och passet ser ut som det gör inte för att jag är en världsvan globetrotter utan för att det har burits runt i min bakficka under många år. Ändå får jag passera.

Flygplanet

Jag har aldrig flugit förr, men är egentligen mer orolig för att missa viktiga tider, glömma viktiga saker och gå vilse i de nya omständigheter som omsluter mig. Planets ringa storlek och låga standard kommer ändå som en överraskning. Det känns som att åka en flygande stadsbuss och att färdas högt över världen blir lika trivialt som barndomens korta turer till skolan.

Heathrow

Återigen lotsas vi genom en svåröverskådlig labyrint av kontroller, trappor och rullband. Här väcker mitt pass ringa uppmärksamhet och jag blir nästan besviken över att ingen nitisk tjänsteman tar sig tid att skälla ut mig för min försumlighet. Vi tar ett tåg till Paddington Station och passerar igenom trista tegelrader, slitna stationer och groteska nybyggen som hotfullt tornar upp sig över rälsen. Slutstationen ser ut som en gigantisk zeppelinarhall, full av människor i ständig rörelse – vart verkar spela en mindre roll.  Vi dras med och stapplar omtumlade ut i ett varmt och solstrålande London.

Hotell Chrysos

Norfolk Square består av ett antal rader praktfulla stenhus som totalt erövrats av ett stort antal lågprishotell. Sektion efter sektion har fallit offer för denna smitta och den omgivande bebyggelsen tycks helt vara inriktad på att tjäna och utnyttja mindre sofistikerade turister.

Chrysos skiljer sig föga från någon av sina konkurrenter nästgårds och ockuperar två lägenheter som fordom tillhört framgångsrika Londonbor och deras tjänare. Bakom disken sitter en svartmuskig man som ständigt småleende bemöter oss stackars lantisar när vi på klumpig engelska ställer triviala frågor och visar prov på vår bristande världsvana. Han tycks vara road av kontakten med en strid ström av familjer, äldre par och kompisgäng och lämnar bara sin plats för att röka någon enstaka cigarett och spana in konkurrenterna ifrån hotellets trapp.

Rummet är fullt tillräckligt, på engelskt vis belagt med heltäckningsmatta och försett med utsikt över ett mystiskt schakt som sträcker sig längs hela hotellets baksida och antagligen är en biprodukt av någon slags utbyggnad. Varje morgon vaknar vi till ljudet av porslinsskrammel och bruten engelska när personalen förbereder gästernas frukost i hotellets källare.

Frukostalternativen är två: flottig engelsk frukost eller en enkel kontinental motsvarighet. Hela turistnäringen tycks skötas av utländska gästarbetare och hotellen är inget undantag. Personalens engelska är lika dålig som gästernas och även de mest triviala samtal om te och marmelad blir onödigt krångliga – om inte två landsmän finner varandra och kan kommunicera på sitt modersmål. Några svenskar tycks dock inte vara anställda på just vårt hotell så vi får hålla till godo med en utdragen misshandel av det engelska språket.

Dag 1

London bedrar oss redan ifrån dag ett – trots att vi förberett oss med hjälp av en pålitlig guidebok. Det förväntade milda vädret uteblir och temperaturen håller sig nära 30 grader under hela vår vistelse. Var är det berömda engelska regnet? Dimman? Kylan? Frågar vi oss när vi svettklibbiga rör oss genom den myllrande storstaden.

Första dagen vandrar vi genom Hyde Park till Science Museum och Museum of Natural History. Parken är något av en besvikelse; vanvårdad, smutsig och okomplicerad. En stor ängsmark med några slumpmässigt utslängda träd och en förorenad sjö full av fåglar och turister i pedaldrivna plastbåtar. Grupper av motionärer ligger och åmar sig i gulnat gräs under överinseende av instruktörer i militärbyxor och unga flickor rider luttrade hästar alldeles i närheten av högljudd trafik. Delar av parken är avstängd i förberedelse för något evenemang och en skolklass med anhöriga är samlad för att delta i en komplex aktivitet involverande låga koner. Vi förväntade oss mer av en plats i Londons hjärta. På grund av en felberäkning ifrån min sida, tvingas vi ta en omväg runt hela parken, istället för att ta en kortare väg över en bro i de centrala delarna. När vi anländer till Science Museum är vi innerligt tacksamma över den luftkonditionerade svalkan inomhus.

Inträdet är gratis – en ovanlighet när det gäller turistmål i London – och de talrika besökarna tycks mestadels vara andra engelsmän snarare än utländska turister. Oscar är dock mycket fascinerad och intresserad av den teknik som ställs ut. Jag intresserar mig i vanlig ordning mer för historiska och biografiska detaljer än föremålens konstruktion och funktion. Under flera timmar utforskar vi ångmaskiner, rymdfärd, skeppsbyggande, datorutveckling genom tiderna och medicinhistoria. Museet är stort och spänner över ett än större och bitvis ganska spretigt fält. Trötta och mätta på intryck beger vi oss till det intilliggande Museum of Natural History.

Museum of Natural History är ett tempel tillägnat Darwin och hyser oändliga samlingar av märkliga stenar; de riktigt värdefulla exemplaren är dock endast representerade i form av kopior – till Oscars stora besvikelse. Luggslitna, uppstoppade fåglar samlar damm i flera glasmontrar och en stendöd dront ger oss ondskefulla blickar genom kalla ögon av glas. Trötta efter vår vandring genom Hyde Park och Science museum och föga intresserade av pedagogiska bildspel om jordens uppkomst lämnar vi snart både dronter och museum åt sitt öde. På vägen tillbaka till hotellet ser vi till att gå rätt direkt och undvika omvägar.

Dag 2

Dag 2 åkte vi med tunnelbanan till en station i närheten av British Museum och spenderade större delen av dagen på det enorma museet. De många våningarna är fulla av lämningar och plundringsgods ifrån Babylon, Parthenon och Egypten. Vi navigerade mer eller mindre slumpmässigt mellan vikingaskatter, romersk mosaik, mumier och åldriga urverk. Själva mängden föremål var överväldigande och det var omöjligt att ta sig igenom allt under ett enda besök. I vanlig ordning tröttnade Oscar långt före mig och jag kunde säkert gått runt flera dagar och studerat varenda krukskärva, glaspärla och benfragment. På vägen hem stannade vi till vid en mysig bokhandel som oväntat visade sig bestå av fem våningar fulla av böcker av alla de slag. För någon som är van att handla sina böcker över internet så är priserna i brittiska boklådor tämligen höga, men atmosfären i kombination med en rejäl reasektion ledde ändå till flera köp.

På tunnelbanetåget tillbaka till hotellet mötte observerade tre unga strebrar, en kvinna och två män, som var engagerade i någon form av trivialt samtal på vägen hem ifrån sina arbeten i Londons finansdistrikt. När kvinnan gått av övergick de två männen till att diskutera hennes utseende, val av smink och eventuella kvaliteter på klingande svenska. Vår stolthet över våra framgångsrika landsmän kände inga gränser…

Dag 3

Den sista heldagen på brittisk mark tog vi tunnelbanan till Westminster för att besöka Churchills krigskabinett och Westminster Abbey. Det första museet var ett tempel tillägnat den vältalige lebemannen, politikern och skriftställaren Sir Winston Spencer Churchill. Hans högkvarter under andra världskriget hade restaurerats och besökarna kunde gå från rum till rum guidade av en vänlig röst i en slags telefonlur. Krigets dramatik representerades av dockor sysselsatta med att ringa viktiga telefonsamtal, markera tyska trupprörelser på kartor och övervaka konvojer med förnödenheter. Som besökare var det en stillsam upplevelse och en väldigt pedagogisk skildring av Churchills liv och roll under andra världskriget. Men det krävs nog ett djupare intresse för andra världskriget för att man ska orka med flera timmar i smala gångar med en bit plast tryckt mot ett svettigt öra. Behöver jag säga att jag tyckte det var en mer spännande upplevelse än min käre broder?

Westminster Abbey är en av Londons anrikaste och mest besökta kyrkor. Här har kungar döpts, krönts och begravts under många hundra år. Stora delar av kyrkolokalerna är ett mausoleum som inhyser många berömda politiker, vetenskapsmän, adelsmän och författare. På en smal gräsremsa utanför har en grupp aktivister byggt upp ett tältläger översållat med banderoller som fördömer Storbritanniens engagemang i Afghanistan och Irak. Deras budskap tycks dock inte ha någon större effekt på de strömmar av turister som rör sig mot Westminster Abbey.

Inne i kyrkan är det kallt och lyhört. Den värdiga sakrala stämningen störs av den stora mängden människor som får kyrkorummet att verka litet och trångt. Även här tilldelas man en plastlur med en förinspelad guidning. Det är ingen mindre än Jeremy Irons som med sin lugna stämma leder oss mellan olika monument och kapell. I charmiga Poets Corner hyllas några av landets främsta kulturarbetare – även om alla inte ligger begravda här – : Chauncer och Shakespeare, Händel och Wilde, Byron och systrarna Brontë. Att man valt att tillägna kulturpersonligheter en egen plats i kyrkan gör mig genast vänligare stämd till Westminster Abbey, trots att mitt hjärta bankar för ateismen.

Sammanfattning

London är stort, stökigt och fullt av människor. Sevärdheterna är många och det är Europas finansiella centrum. Men staden i sig själv är inte särskilt vacker och ger ett slitet och något sjaskigt intryck, precis som en hel del britter. Jag vill absolut återvända för att besöka Towern och S:t Pauls Cathedral, dock inte nästa år.