De som känner mig vet att jag är en ganska analytisk och grubblande person. Låt mig bjuda på ett axplock av de tankar som en timslång promenad fram och tillbaka till Linköpings centrum framkallar:

Vid sporthallen sitter en grupp medelålders a-lagare och njuter av solskenet likt nöjda katter. Den stigande temperaturen har en tendens att locka fram dem ur deras gömslen. Bredvid dem, alldeles i utkanten av en sliten parkbänk, sitter två stycken tonårstjejer. Hur låga tankar har man om sitt eget värde om man som 16-åring väljer att spendera en av vårens första varma dagar i sällskap med en grupp alkoholister? Eller handlar det om ett sista försök att rädda en älskad förälder? Kanske är det bara jag som är onödigt cynisk.

*

För en tid sedan diskuterade jag ålder och mognad med en grupp mer eller mindre jämnåriga vänner. Jag var den enda som kände mig vuxen. Vuxen blev jag den dag som jag blev anställd som lärare, klev in i ett klassrum och överlevde. Däremot ser jag mig själv som en tämligen misslyckade vuxen. Misslyckad för att jag inte uppnått mer än en bråkdel av de krav som jag en gång ställt på mitt vuxenliv. Jag har inga svar på livets svåra frågor, jag känner mig dummare och osäkrare snarare än klokare och erfarnare och jag är ensam och smärtsamt medveten om det på ett helt annat sätt än tidigare. Visserligen har jag ett arbete, men det är kaotiskt och osäkert. Varje gång jag tror att jag har bemästrat en utmaning så muterar den till något delvis annorlunda eller så dyker någonting nytt och värre upp. I min naiva barnatro trodde jag att det skulle finnas guld i slutet av regnbågen, att en belöning skulle ges den som träget arbetar, att ålder skulle skänka lugn och visdom. Jag hade fel på samtliga punkter.

*

Hur bearbetar man sorg och rädsla? Hur vet man att man har lagt någonting svårt bakom sig? Själv kan jag inte släppa problem utan bearbetar dem konstant i hopp om att finna en tillfredsställande lösning. Det fungerar riktigt bra när det gäller rent yrkesmässiga eller kreativa utmaningar, men det är inte lika uppenbart bra när det handlar om mer komplicerade problem. Ändå vill jag gärna tro att det är som att ständigt vandra igenom ett välbekant landskap; en dag finner man att den nedbrända husruin som man alltid avskytt faktiskt ser ganska vacker ut i skymningsljuset och att det växer snödroppar på den otäcka kyrkogården. Eller att det är som när en pärlmussla får in ett irriterande sandkorn. Genom att ständigt bearbetat det så förhandlas det så småningom till en pärla. Oavsett om det är bra eller dåligt är det så jag fungerar och så jag hanterar känslomässiga utmaningar. Jag ångrar inte att jag är den jag är eller mina handlingar utan försöker blicka framåt. Jag tror inte att jag hade kunnat handla annorlunda ens om det vore bättre för mig.