Archive for mars, 2011

En lördagseftermiddag

De som känner mig vet att jag är en ganska analytisk och grubblande person. Låt mig bjuda på ett axplock av de tankar som en timslång promenad fram och tillbaka till Linköpings centrum framkallar:

Vid sporthallen sitter en grupp medelålders a-lagare och njuter av solskenet likt nöjda katter. Den stigande temperaturen har en tendens att locka fram dem ur deras gömslen. Bredvid dem, alldeles i utkanten av en sliten parkbänk, sitter två stycken tonårstjejer. Hur låga tankar har man om sitt eget värde om man som 16-åring väljer att spendera en av vårens första varma dagar i sällskap med en grupp alkoholister? Eller handlar det om ett sista försök att rädda en älskad förälder? Kanske är det bara jag som är onödigt cynisk.

*

För en tid sedan diskuterade jag ålder och mognad med en grupp mer eller mindre jämnåriga vänner. Jag var den enda som kände mig vuxen. Vuxen blev jag den dag som jag blev anställd som lärare, klev in i ett klassrum och överlevde. Däremot ser jag mig själv som en tämligen misslyckade vuxen. Misslyckad för att jag inte uppnått mer än en bråkdel av de krav som jag en gång ställt på mitt vuxenliv. Jag har inga svar på livets svåra frågor, jag känner mig dummare och osäkrare snarare än klokare och erfarnare och jag är ensam och smärtsamt medveten om det på ett helt annat sätt än tidigare. Visserligen har jag ett arbete, men det är kaotiskt och osäkert. Varje gång jag tror att jag har bemästrat en utmaning så muterar den till något delvis annorlunda eller så dyker någonting nytt och värre upp. I min naiva barnatro trodde jag att det skulle finnas guld i slutet av regnbågen, att en belöning skulle ges den som träget arbetar, att ålder skulle skänka lugn och visdom. Jag hade fel på samtliga punkter.

*

Hur bearbetar man sorg och rädsla? Hur vet man att man har lagt någonting svårt bakom sig? Själv kan jag inte släppa problem utan bearbetar dem konstant i hopp om att finna en tillfredsställande lösning. Det fungerar riktigt bra när det gäller rent yrkesmässiga eller kreativa utmaningar, men det är inte lika uppenbart bra när det handlar om mer komplicerade problem. Ändå vill jag gärna tro att det är som att ständigt vandra igenom ett välbekant landskap; en dag finner man att den nedbrända husruin som man alltid avskytt faktiskt ser ganska vacker ut i skymningsljuset och att det växer snödroppar på den otäcka kyrkogården. Eller att det är som när en pärlmussla får in ett irriterande sandkorn. Genom att ständigt bearbetat det så förhandlas det så småningom till en pärla. Oavsett om det är bra eller dåligt är det så jag fungerar och så jag hanterar känslomässiga utmaningar. Jag ångrar inte att jag är den jag är eller mina handlingar utan försöker blicka framåt. Jag tror inte att jag hade kunnat handla annorlunda ens om det vore bättre för mig.

Fragment 3: Castor

Castor Andersson var en tämligen misslyckad person på de flesta sätt, inte minst som författare. Han var knappast någon framstående älskare, tänkare eller atlet heller, men det vara endast på det litterära området som han hade några verkliga ambitioner. Alla andra aktiviteter var bara förströelser i väntan på det stora genombrottet. Tyvärr hade det fallit sig så att tiden i väntrummet blivit oväntat utdragen, sannolikt beroende på omvärldens oförmåga att inse Castor Anderssons storhet och begåvning.

Detta hade fått som olycklig bieffekt att han tvingades hanka sig fram med hjälp av en rad ströjobb, föga lämpade för en man av hans kaliber. Att jobba som lärarvikarie och kulturskribent i sömniga landsortsblaskor var egentligen under hans värdighet, men vad gjorde man inte för att få ihop dessa begärliga penningar som alla tråkiga fordringsägare så ivrigt efterfrågade? Castor Anderssons fåtaliga vänner hade för längesedan slutat låna pengar till honom och hans halvt dementa mor tjatade växelvis om att han borde vattna pelargonerna och skaffa sig ett riktigt arbete – kittelflickare, krukmakare och småviltsslaktare var förslag som ofta nämndes – varje gång han ringde till henne för att få ett förskott på arvet. Det fanns inte särskilt mycket annat att göra än att streta på och kompilera en växande lista över otacksamma drumlar som skulle få ångra sitt agerande när Castor Anderssons tid skulle komma.

Det var inte det att Castor (jag tror vi är tillräckligt familjära med honom för att åtminstone tillfälligtvis utelämna hans efternamn) saknade idéer, förmåga eller läsare; han hade blivit publicerad åtskilliga gånger under sin snart 20-åriga författarkarriär. Tyvärr tenderade hans genomsnittsläsare vara bleksiktiga medelålders småstadsbibliotekarier med starkt begränsade ekonomiska resurser. Detta ledde till att han blev inbjuden till många lokala bibliotek i urtråkiga samhällen som Gnetby, Nedre Fabbemåla och Grums backar och fick läsa sina dikter högt för glesa skaror pensionerade bönder, men den ekonomiska utdelningen förlorade snabbt sin charm. För att inte tala om fumligt sex med skinntorra småstadsbibliotekarier.

Kort sagt var Castor Andersson trött på sitt liv och för ovanlighetens skull redo att ta risker för att en gång för alla bli en erkänd författare.