Magistern

Din ledsagare i etern

Archive for april, 2011

Värdestege

Apr 28

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Personligt | No Comments

När jag har undervisat elever i religionskunskap har jag ibland gett dem i uppgift att skapa en så kallad värdestege, det vill säga en kort, hierarkisk lista över de värden som styr och påverkar deras val och liv. Den typen av reflekterande övningar kan vara ett bra sätt att få in elever på vissa tankespår kring framförallt moralfrågor, men även för vuxna lärare kan det emellanåt vara nyttigt att fundera över de värden som färgar dem. Således presenterar jag denna, min alldeles egna, värdestege.

Bekräftelse

Jag har svårt att göra saker enbart för min egen skull och har ett stort behov av att få bekräftelse från andra på att jag gör rätt, är en vettig person, en bra lärare och så vidare. Det här behovet har seglat upp snabbt under de senaste fem-tio åren i takt med att jag mer och mer öppnat upp mig mot omvärlden. Samtidigt har jag en beklaglig tendens att ta hårt på kritik även från personer som knappt känner mig och lättare på komplimanger från vänner (de säger det ju bara för att vara snälla mot mig). Mitt behov av bekräftelse leder till att jag gärna visar upp mig och söker mig till situationer där jag kan framstå som ”duktig” samtidigt som jag helst undviker nya och främmande situationer.

Trygghet

Jag har ett stort kontrollbehov och ogillar därför överraskningar och oväntade händelser. I möjligaste mån vill jag kunna planera mitt liv och utsättas för utmaningar som kommer i lagom takt och är av ett hanterbart format. I detta så ingår det även sådana saker som att ha en välfungerande ekonomi med goda marginaler och reserver samt ett motstånd mot spontanitet och plötsliga infall.

Kreativitet

Det är viktigt för mig att ha möjlighet att använda min fantasi och tankeförmåga både i arbetslivet och privat. Därför skulle jag aldrig kunna ha ett helt statiskt och hjärndött jobb vid ett löpande band. Analys, reflektion och fantiserande är en naturlig del av mitt liv och något som jag inte skulle klara mig utan.

Det stora allvaret

Jag är en allvarlig tänkande person som föredrar att umgås med likasinnade. Livet är inte en lek och människor är inte leksaker. Nästan alla mina handlingar är genomtänkta och produkter av en lång process. Jag tar inte lätt på viktiga beslut eller känslor, vare sig det handlar om mina eller andras. Det jag säger menar jag.

En lektion i skånska del 24

Apr 27

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

Vi fortsätter vår heroiska språkresa i sällskap med bokstaven K.

KLYNGA, en klynga, klase, klunga, hög=lyng

Bara bönner, hela klyngan.

Ge mej en hel klynga (te.x blyertspennor, ålar, äpplen), om det åsse bara är dynga (även om kvaliteten är dålig.

Som alla vet så är blyertspennor, ålar och äpplen de enda varor som skåningar hanterar i någon större mängd.

KLYSEDALARE, från början en Clydesdale, häst av tyngsta klassen, bjässe, sedan: något jättelikt överhuvud.

Har du sett vicken klysedalare te bil Pärsen har gåt och skaffat sej?

Observera att Ohlmarks verkligen skriver ”överhuvud” snarare än ”överhuvudtaget”. Vi kan alltså anta att till exempel en överviktig häradshövding skulle kunna kallas för en riktig klysedalare.

KLÅ SIG på något, vara klåfingrig med en viss sak.

Låt bli å klå dej på den stegte sillen, påg, du vet du det är mat (måltidsdags) när som helst.

Det är alltid ett bra läge att äta stekt sill.

KLÄMM, folketymologi för créme, kräm, saftkräm o.dyl.

Å så till efterrätt kom där nåt som var svart som beek (beck) och säjt (segt) som kaalalorrt (kalvlort), å di kallte’t för klämm.

Så går det när man försöker sig på något annat än stekt sill.

KLÖR, pluralform av klo, betyder ”fingrar”.

Väck med klörna från min tös, de är hälsosammast för dej!

Nä, ta inte i det där, du blir så skitt om klörna (smutsig om fingrarna).

Varje skånings hand en förvriden gåsklo?

Tags:

Om fotografier

Apr 26

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

Under påsken besökte jag och min bror Fotografiska i kungliga huvudstaden. Kontrasten mellan utställningarna på de två våningarna var slående.

Våning 1: glassiga tidskriftsomslag, fotomodeller, poserande kändisar (Johnny Depp, Kate Moss, Keith Richards), färg, yta, tillrättalagt.

Våning 2: dokumentärt, skitigt, riktiga människor, riktiga känslor, våldtagna landskap, våldtagna kvinnor.

Jag har sett en del fotoutställningar det senaste året och jag vet vad jag föredrar: porträtt som visar människors inre skönhet eller fångar deras personlighet och fotografier som ett sätt att fånga och visa upp världens smutsiga baksida. Favoriten i den förra kategorin var den serie bilder av den amerikanske fotografen Irving Penn som Moderna museet ställer ut just nu (Fotografiska har varit rätt framgångsrikt trots en väsentligt mindre budget än flaggskeppet Moderna. Detta verkar ha fått storebrodern att känna sig hotad så just nu är det väldigt, väldigt mycket foton utställda hos Moderna.).

De två starkaste upplevelserna var dock:

  • Edward Burstynskys serie bilder kring temat olja och hur det svarta guldet påverkar oss. Här fanns det enorma parkeringsplatser fulla med bilar, skövlade landskap, känsliga naturområden ärrade av pipelines och ändlösa rader av borrtorn i surrealistiska ödelandskap. Det var som ett porträtt av vår misshandlade planet som fortfarande förmådde vara vacker under alla blåmärken och sårskorpor.
  • Intended Consequences av Jonathan Torgovik om kvinnor som blivit våldtagna i samband med folkmordet i Rwanda och deras barn. 31 bilder med korta texter där kvinnorna med egna ord berättar om våldtäkten (eller våldtäkterna), sina liv och sina barn. Flera av dem har förlorat hela sina familjer och allt de ägt och kan inte förlika sig med tanken att allt som återstår är ett barn som tvingats på dem. Andra har inget annat att leva för. Samtliga bär på fruktansvärda sår och minnen. En tvskärm visar upp ytterligare bilder och vittnesmålen läses upp.  Alla sinnen översköljs och det är svårt att inte bli berörd. Jag klarar inte av att ta in allting på en gång utan måste gå ut en stund efter att ha avverkat halva utställning. Oerhört viktigt och angeläget, samtidigt som man kan undra om detta uppmärksammats av omvärlden om inte en utomstående fotograf dokumenterat övergreppen. Vad som händer i Afrika stannar allt för ofta i Afrika och orsakar sällan mer än en axelryckning hos människorna i den privilegierade världen. ”Vad hemskt, men jag köper ju faktiskt ekologiskt kaffe så det är i alla fall inget som berör mig. Kan du vara snäll och ändra kanal.”

Fotoböcker är dessvärre ganska dyra, men jag fick ändå med mig ett par hem. Till min födelsedag önskar jag mig en kamera. Motiv är det sannerligen ingen brist på.

Tags: , , ,

En lektion i skånska del 23

Apr 20

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

Efter ett årslångt uppehåll återvänder nu undervisningen i skånska till denna sajt. Vi fortsätter med den spännande bokstaven K, som inleder många, intressanta skånska ord.

KAGEMAN, kavat karl, antingen bildat i anslutning till ”kagekviga” eller kanske med grundbetydelsen ”pepparkaksgubbe” (som ju alltid är rak och styv och kavat).

Nu tror du du är en kageman, är du allt en kageman.

Både kageman och kagekviga är verkligen smickrande omskrivningar av man och kvinna. Kanske har vi här grunden till nästa Disney-film? Två antropomorfa nötkreatur som flyr undan en ond, korpulent och ständigt fisande skånsk bonde?

KALENTA, fylla, bläcka, ”omgång”.

Ska vi över te Köppendanmark å ta voss en kalenta, mannar?

Huvudsyftet med Danmark har alltid varit att förse skåningarna med billig alkohol.

KASA, glida, hasa, åka kana eller skidor.

Inte är en väl nån lapp, som di däringa opplänningarna, som går på skidor och kasar på nederbörden.

Med tanke på hur dåligt det gick för mig den enda gång som jag åkt skidor så kan jag hålla med om att man ska undvika att kasa på nederbörden mer än nödvändigt.

KAVA, energiskt arbeta sig fram, simma, armbåga sig fram o.dyl.

Anä, ligga där me sin bil och kava på landsvägen i stället för att aga tåg som en harreman.

Grava du, gubbe, å kava! Nu så ska bonn få trava. (om den som satt fast i snödrivan och måste gräva sig fram).

Det var andra tider när herremännen åkte tåg istället för bil.

KIRSEBÄR, körsbär.

Röa och gula kirsebär hade hon på sina tär (om en gumma med inflammerade liktornar).

Jag rekommenderar att ni uppsöker en läkare om ni börjar få körsbärsliknande utväxter på era fötter. Om det nu inte är riktiga körsbär för då tycker jag att ni ska göra sylt av dem istället.

KLASSE, något eller någon ”i högklass”.

Bruna bönor ä stekt fläsk, om de e riktigt lagat, de e klasse, de.

Statt är bra nock, men ser du Tunnelen (restaurangen i Malmö), de e klasse.

Den mest kända skånska tunneln är annars den som (snart) går genom Hallandsåsen.

Tags:

Om Johannelund

Apr 19

Posted by Andreas Williamsson in Notis, Personligt | 1 Comment

Strax innan jul flyttade jag till en bostadsrätt i Johannelund, ett område i Linköping som länge varit hemvist för stadens många SAAB-slavar. Många annonser för bostadsrätter som är till salu innehåller en massa kuriosadetaljer som, förhoppningsvis, ska övertyga potentiella köpare att välja just denna lägenhet. Följande kan man få veta om Johannelund:

  • 36% är 65 år eller äldre
  • 30% har varit gifta
  • 72% är ensamstående utan barn
  • 44% bor i 66-90 kvm
  • 60% är byggt 1951-1970
  • Intressen: Bussresor; Lösa korsord; Fackliga frågor
  • Läsvanor: Morgontidningar; Kvällstidningar; Familjetidningar
  • 94% bor i flerbostadshus
  • 38% har yrkesinriktad gymnasieutbildning
  • TV-tittande: Caféprogram; Trav; Insamlingsgalor
  • Vanligaste namn: Maj-Britt; Folke
  • Konsumtion: Spel, tips och lotter; Cigaretter, snus och tobak; Sportartiklar (kläder och utrustning)
  • Ort med liknande livsstil: Östersund; Kalmar; Uddevalla; Nyköping; Härnösand

Man kan alltså anta att mina grannar till stora delar är pensionärer och barnlösa singlar vars huvudsakliga intressen inte riktigt matchar mina…

Tags:

Anekdoter

Apr 19

Posted by Andreas Williamsson in Böcker, Notis | No Comments

På bokrean hittade jag en nätt liten volym med titeln ”Förra seklets kulturhistorier”, författad av konceptkonstnären och patafysikern Mats B. som avled 2009. Boken består av märkliga och mer eller mindre osannolika anekdoter om kända, svenska kulturpersonligheters eskapader under 1900-talet. Öppningshistorien är väldigt charmig och ger en god uppfattning om bokens upplägg och tema:

Ett par dagar innan sin femtioförsta födelsedag år 1900 gick August Strindberg ensam på favoritkrogen. Han placerades vid ett prominent hörnbord och när han skyfflat in en del av smörgåsbordet mumlade han för sig själv: ”Jag är världen störste författare! Å är jag inte det så ska jag, jädrans i min talg, bli det!”

Han lade en köttbulle på den vita linneduken: ”Nåå, ditt kräk, få se nu om du kan rulla över bordet.” Köttbullen låg helt stilla där den placerats, den rörde sig inte alls. Strindberg kastade den dandyelegant, men surt, in i brasan.

Visst borde man använda uttryck som ”dandyelegant” och ”jädrans i min talg” oftare?

Tags: , ,

Om att höra färger

Apr 18

Posted by Andreas Williamsson in Böcker, Notis | No Comments

Synestesi är förmågan att koppla samman olika former av sinnesupplevelser. Till exempel att koppla ihop vissa ord med vissa smaker eller att förknippa ett ljud med en viss färg. Denna förmåga är medfödd hos ett fåtal människor, kanske någon promille av befolkningen, men har länge varit förknippad med konstnärer och kreativt skapande. Särskilt under romantiken ville många kompositörer och målare skapa konstnärliga helhetsupplevelser som berörde betraktaren/lyssnarens alla sinnen.

Filosofen och kritikern Thomas Anderberg skriver i sin bok ”Alla är vi kritiker” om ett möte i Paris 1907 där en rad kända, ryska tonsättare samlats för diskutera en stundande festival. Storheter som Rimskij-Korsakov, Alexander Skrjabin och Rachmaninov infann sig. Det dröjde inte länge innan man började gräla om vilka färger som de olika tonarterna hade. Rimskij-Korsakov och Skrjabin var visserligen överens om att samtliga tonarter hade en färg, men kunde inte enas om vilken. Var Ess-dur blå eller purpur? Var C-dur vitt eller rött? Det var endast om D-dur som de båda var samstämmiga: den var givetvis gul.

Som ett post-scriptum kan nämnas att Skrjabin antagligen inte var en äkta synestetiker utan någon som i vuxen ålder försökte anamma ett sätt att associera som samtiden tog för givet hos alla stora kreatörer.

Tags: ,

Fragment 5: Hipster

Apr 16

Posted by Andreas Williamsson in Skrivövningar | No Comments

Det började när han stod framför spegeln och betraktade de glesa strån som ackumulerats på hans överläpp under de senaste dagarna.

- Hmm, varför har jag aldrig haft mustasch tidigare? Det skulle nog passa mig.

Han lade rakhyveln åt sidan och gick belåtet till sängs. Föga anade han vilket öde som väntade…

*

När han vaknade så hade mustaschen växt. Inte nog med det, han hade fått en undercut, gått ner tio kilo och någon hade krängt på honom en ironisk t-shirt med katter. Kort sagt: han hade blivit en hipster. Han kunde inte längre hålla ett normalt samtal utan alla konversationer urartade till ironiska ordvitsar eller långrandiga utläggningar om obskyra musiker från platser som franska Polynesien, Moldavien eller Nepal.  Hela hans garderob bestod av tajta jeans och t-shirts med vitsiga budskap som endast förstods av andra hipsters. Plötsligt hade han fiender överallt: flottiga brats med bakåtslickat hår och normalitetspolisen med grova nackar och valkiga nävar.  Till sist fann han ingen annan råd än att fly till den nystartade hipsterkolonin i en stockholmspark. Det säger sig självt att ett samhälle där alla kan allt om nigeriansk hip-hop men inget om matlagning, där man kan hålla timslånga diskussioner om sydamerikanska kaffebönor men inte vet hur man hanterar en ficklampa, är dömt att gå under ganska snabbt. En hetsig diskussion om vilket libanesiskt cigarettmärke som var bäst ledde snart till splittring och inre konflikter. Efter två veckor hade de flesta svultit ihjäl eller blivit påkörda efter att deras undercut-frisyrer blivit så vildvuxna att deras sikt blev skymd. Deras vitnade knotor kan numera beskådas på Stockholms etnografiska museum.

Det finns en lärdom i detta, men jag vet inte riktigt vad…

Den 14:e april 2011

Apr 14

Posted by Andreas Williamsson in Personligt | No Comments

Det är klart men ganska kallt när jag promenerar till jobbet. Vårens ankomst går inte längre att förneka. Med tungan finner jag rester av morgonmüslin som tandborsten missat. Jag funderar, som jag alltid gör under den långa promenaden förbi Braskens bro, genom Tannefors och fram till min arbetsplats. Jag funderar över livet, över framtiden och över det samtal som jag hade med mina vänner efter gårdagens pannkaksätning. Min hjärna är en evighetsmaskin (en computer som Lars Gustafsson hade sagt) som inte kommer att stanna förrän mitt hjärta gör det, trots att jag emellanåt är innerligt trött över att ständigt bearbeta samma olösliga problem.

Större delen av mitt medvetna liv har jag försökt vara en lojal, trevlig, pålitlig och tålmodig person. En god människa i det lilla formatet. Jag har tagit ansvar och kämpat på, fokuserat och målmedvetet. Jag har alltid haft få vänner och få intressen, men egentligen inte varit särskilt missnöjd över detta. Mitt liv har varit så som jag velat ha det och de förändringar som skett har varit långsamma och gradvisa. Utan att egentligen fundera över det särskilt mycket har jag bundit mig själv hårt till en handfull människor och ett fåtal frågor. Mitt arbete som lärare har upptagit en väldigt stor del av min tid och energi. Det senaste året har jag fått lära mig om farorna med att inte ha fler ben att stå på när min jobbsituation blivit mer kaotiskt och svårförutsägbar. När jobbet dränerar mig på energi och emellanåt ger mer frustration än glädje så finns det inget annat att falla tillbaka på, inget annat som ger samma bekräftelse eller väger lika tungt. Min ensamhet och utsatthet blir plågsamt uppenbar.

Jag har egentligen inte gjort något fel, men det är ändå jag som måste hitta en väg ut ur detta, ett sätt att hantera känslorna av frustration och otillräcklighet. Det finns ingen annan som kan hjälpa mig eller bära min börda åt mig. Samtidigt är jag den jag är: långsam, försiktig, skeptisk, tidvis ganska folkskygg. Jag kan inte förändra mitt liv eller mina överlevnadsstrategier över en natt. Jag kan inte ta igen sådant som jag försummat i åratal bara för att jag plötsligt inser vad jag har gått miste om. Har jag lurat mig själv? Jag vet inte. Jag vet egentligen inte något. Mycket av det som jag tagit för givet har visat sig vara falskt och jag vet inte i vilken mån jag fortfarande kan lita på mitt eget omdöme.

Min hjärna arbetar fortfarande intensivt när skolans ytterdörrar tyst glider upp och välkomnar mig. Hur löser jag problem som jag inte har skapat men som till stora delar beror på min egen personlighet?

Fragment 4: Muren

Apr 4

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Skrivövningar | No Comments

Det är inte det att jag vantrivs, i generationer har vår familj levt i murens skugga och vi klarar oss bra på frukterna från jub-jubträden och köttet och äggen ifrån de feta sorbelödlorna. Ändå kan jag inte undgå att drömma om en värld bortom denna mur som sträcker sig bortom horisonten.  Farfar kallar mig för en drömmare och håller min försvunna mor ansvarig. Hon lär ha försvunnit när jag var tre, bortförd till Markisens fängelsehålor enligt ryktet efter att ha försökt rymma, men hon är familjens stora skam och omgärdad av historier.

Trots alla förmaningar fick jag ingen ro och kunde inte släppa tankarna på muren. Vem hade egentligen byggt den och varför? Vad fanns på andra sidan? Mina grubblerier drev till de olika väktare som ansvarade för de portar som fanns i muren.

Sfinxen log sitt outgrundliga leende och betraktade mig med sina rovdjursögon.

- Människovalp! Inser du inte att muren är till för att skydda er? Bortom den finns inget annat än den bottenlösa ondskan. Ett levande mörker vars hunger aldrig kan stillas. Be till dina gudar att portarna aldrig öppnas. Försvinn här ifrån nu, jag har mycket att grubbla över.

Sfinxen blottade sina tänder i en gäspning och knuffade iväg mig med en tass.

Narrkungen som ansvarade för den västra porten slängde med sina lockar så att bjällrorna klingade och skrattade våldsamt.

- Mur? Det är ingen mur! Det är ett tak! Ett tak som bär upp själva himlavalvet! Tak? Nej, det är ett golv, ett golv som måste skrubbas av gudarnas tjänstefolk varje dag! Golv? Nej, det är ett hattband tillhörande en ofantlig hatt som bärs av titanen Ostramus, universums vilde vandrare!

Kombinationen av skratt och exalterad upphetsning gjorde Narrkungen alldeles röd i anletet och han fick inte fram några fler ord utan flämtade bara ansträngt. Hans akrobatiska dvärgar ledde mig ut ur tronrummet och tryckte en gyllene bjällra i min hand innan de voltade iväg under glada rop.