Tage Erlanders gestalt uppväckte ingen lidelse, inte heller den politik han företrädde, en vision så utspädd att den mest liknade vatten. Men vatten är ingen dålig dryck och visionära koncentrat har onekligen sina risker.
När jag demonstrerar med SAP känner jag mig däremot som en i mängden, de små kraven förankrar mig i verkligheten, men jag är lite osäker på om inte upplevelsen är grundad mer på nostalgi än verklighetssinne. Är det inte på Strängs hängslen och Erlanders skrynkliga byxor som jag i själva verket röstar, eller rättare sagt, på minnet av dessa persedlar och och plagg?
”Mitt förnamn är Ronny” – Ronny Ambjörnsson
Den senaste tiden har jag funderat över mina politiska sympatier och hur välgrundade de egentligen är. I vilken mån överensstämmer mina värderingar och ideal med den politik som mitt parti förespråkar i praktiken?
Jag avskyr människor som motiverar sitt partipolitiska ställningstagande med att de gick in på alla representanters hemsidor och valde det parti som var ”bäst”. Inte bäst för dem eller bäst överensstämmande med deras egna åsikter, utan bäst – som om det fanns en objektiv kvalitetsskillnad mellan de olika valen. Som om det inte fanns någon historisk bakgrund, någon skillnad mellan idé och praktik eller ett subjektivt filter. Att jag har valt socialdemokraterna är absolut ett val baserat på känslor, personlighet och subjektivitet. Det är orättvist att utmåla den politiska ekvationen som en rent objektiv, matematisk process.
Därmed inte sagt att känslorna ska tjänstgöra som skygglappar eller användas som en mur för att stänga ut sådant som inte passar ihop med den egna drömmen eller uppfattningen.
Det som lockade mig till socialdemokraterna var pragmatismen, realismen och de små stegens revolution. Fokuset på solidaritet, medmänsklighet och rättvisa. Få uppenbart orimliga löften och analyser, inga väderkvarnar som måste bekämpas och ingen demonisering av motståndarsidan. Ett förnuftigt ”lagomparti” för sansade människor.
Men det historiska arvet och partiets många politiska segrar spelar också en avgörande roll. Mycket av det som vi har byggt upp under de senaste hundra åren är en följd av socialdemokratisk politik och socialdemokratiska visioner. Dagens socialdemokrater har mycket att vara stolta över.
Här börjar också problemen uppenbara sig. I vilken mån är jag (och socialdemokraterna) fast i det förflutna? Jag har ingen personlig relation till vare sig Gunnar Sträng eller Tage Erlander, men jag beundrar Olof Palme och jag beundrar vad partiet har åstadkommit under sina första decennier. Däremot känner jag ingen stolthet inför partiet moderna historia, med namn som Göran Persson, Pär Nuder eller Thomas Bodström. Om jag alls har någon koll på de politiska besluten så är jag ofta ganska negativ, till exempel när det gäller kommunaliseringen av skolan.
Är det nostalgin som har styrt min hand? Är jag trots mitt senkomna engagemang och min unga ålder (nåja) redan en förlegad relikt?
Eftersom jag är en tänkande, (över-)analytisk person så är jag egentligen inte särskilt orolig för att jag lurar mig själv. Även om det förflutna har spelat en stor roll inledningsvis, så behöver det inte vara lika avgörande i framtiden. Dessutom kan gamla framgångar tjäna som inspiration och något att kämpa för. Samtidigt bör alla socialdemokrater (och alla andra för den delen, det finns fler partier med en lång och rik historia) ta sig en funderare över sin relation till partiets historia och sina idéer inför framtiden.
