Samtal

Spontana, humoristiska, hjärtliga, intima, oväntade, personliga samtal. Jag blir lycklig av att ha meningsfulla samtal som handlar om någonting mer än bara ytligheter som väder, idrott och konsumtion.

Kontroll

Förutsägbarhet och tydliga ramar gör mig lyckligt. Jag är fullt kapabel att improvisera och hantera oväntade förändringar om jag bara har en planering att utgå ifrån.

Vänskap

Att trösta och tröstas, att få förtroendet att skåda in i någon annans inre, att själv våga öppna upp sig. Känslan av att vara uppskattad och värdefull.

Klurande

Att analysera och fundera över problem och ställningstagande – inte nödvändigtvis att hitta en lösning, men att hitta argument och att kunna motivera min egen åsikt.

Att vara behövd

Känslan av att kunna tillföra någonting och att göra något nyttigt, något som är värdefullt för andra är viktig för mig.

*

Mitt arbete är betydelsefullt för mig just för att det ger mig möjlighet att syssla med många av de saker som jag gillar allra mest och som gör mig lycklig.

Jag är vanligtvis en tämligen tålmodig och stillsam person och blir sällan upprörd eller arg – med undantag för när döda ting som datorer, cyklar och kopiatorer sviker mig vid olämpliga tillfällen. Det finns dock ett antal beteenden som jag verkligen ogillar och själv försöker undvika.

Bristande solidaritet

Jag ser inte lärarkåren som en brun vägg av manchester som förväntas hålla ihop i vått och torrt mot föräldrar, elever och skolledning. Däremot förväntar jag mig att människor ställer upp för varandra – i synnerhet när det handlar om att ge välbehövligt bekräftelse.

Läraryrket är ensamt och det är inte alltid helt enkelt att få ett klassrum fullt av spralliga ungdomar att göra som man själv har planerat. Med jämna mellanrum misslyckas lektioner av olika skäl och eftersom jobbet som lärare är så socialt och personligt är det lätt att misslyckanden kan leda till smärtsamt tvivel på den egna förmågan.

Om en kollega kommer till mig och berättar om en jobbig lektion/elev/förälder/skolrelaterad upplevelse försöker jag ta mig tid att lyssna och stötta. Det kostar mig så lite att hjälpa någon annan med denna enkla sak och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag själv upplever en liknande situation.

Mästrande

Det sämsta man kan göra när en kollega eller medmänniska söker tröst är att komma med en mästrande von oben-attityd; att istället för att stötta ta chansen att visa upp sin egen förträfflighet.

”Jaså? Har du problem med 2b? De har aaaaaldrig vågat göra något under mina lektioner. Du måste stå på dig och visa dem vem som bestämmer.”

Att mästra är också att underkänna någon annans upplevelse och känslor. För personer som arbetar med människor så borde sådant oprofessionellt beteende vara en dödssynd. Varje dag möter vi ungdomar som har alla möjliga problem, som är oroliga, vilsna, rädda och kontaktsökande. När någon kommer till dig med ett dilemma handlar det om ett förtroende och att då ta chansen till en självbelåten utläggning om sin egen förträfflighet är närmast oförlåtligt.

Småaktigt gnäll

Svenskar må vara konflikträdda, men att högljutt gnälla för minsta motgång har vi inga problem med. Om bussen är någon minut försenad, om kaffet är slut eller om ett möte drar över på tiden dröjer det inte länge innan gnällmaskineriet drar igång.

Livet och tillvaron är full av orättvisor och många människor har goda skäl att beklaga sig över sin lott i livet. Samtidigt finns det en särskild sorts småaktigt och elakt gnäll som inte är det minsta konstruktivt utan mest verkar vara avsett att såra och uttrycka åsikter som man egentligen inte vågar stå för – ett uttryck för en osund översittarmentalitet.

Jag minns ett osmakligt exempel från en skola som jag arbetade. Skolans restaurangprogram drev en egen restaurang där lärarna kunde köpa lunchlådor till det extremt låga priset av 35 kronor per portion. Vid ett tillfälle stod ett halvdussin lärare och väntade på att få mat, men på grund av något okänt problem i köket dröjde den ovanligt länge. Efter någon minuts väntan började lärarna högljutt beklaga sig och spekulera kring vad fördröjningen kunde bero på. Den allmänna uppfattningen var i alla fall att eleverna var slöa, inkompetenta och att maten ändå inte var mycket att vänta på. Egentligen hade de ju alla bättre saker för sig än att stå här och betrakta det dåligt organiserade köksarbetet – ändå stod de kvar och gnällde till de fick sin mat. Det enda som skiljde lärarna från eleverna var en tunn glasväg med en öppen matlucka – eleverna hörde alltså sannolikt vartenda ord som lärarna yttrade.

Det faktum att det handlar om vuxna människor som själva valt att arbeta med ungdomar gör bara saken värre. Här kan man också undra varför inte jag sa något eller försvarade eleverna. Jag var ung och nyanställd och kände knappt någon av kollegorna – inte mycket till ursäkt förvisso. Det är i alla fall ett minne som jag bär med mig och ett exempel på den vardagsnedrighet som är så vanligt förekommande på arbetsplatser, i familjer och i olika sociala sammanhang.

*

Av dessa tre försyndelser är nog mästrandet det som jag har lättast att glida in i – kanske inte så konstigt med tanke att jag är van att stå i centrum och har massor av funderingar som jag vill diskutera. Ingen människa är perfekt – ofta är det just imperfektionerna och bristerna som gör oss mänskliga och intressanta – men jag har i alla fall ambitionen att vara en god lärare och det ingår att vara medkännande, empatisk, tålmodig och flexibel.