Juni månads sista dag begav vi oss från Linköping till Oslo. Med bil tog det drygt sex timmar – inklusive en kort lunchpaus på Rasta utanför Karlstad. Resan gick bra och utan missöden, även om viss förvirring uppstod när bilen skulle parkeras. Efter att vi checkat in på vårt hotell bestämde vi träff med Kristoffer – en gammal vän ifrån Linköping som numera bor i Oslo. Vi åkte tunnelbana från Oslos centrum upp till de höjder som omger staden. På vägen dit stannade vi till i ett välmående villaområde som också hyser ett av staden okända sevärdheter: Emanuel Vigelands mausoleum.
Emanuel Vigeland är yngre bror till den mer kände skulptören Gustav Vigeland som skapat en skulpturpark inne i Oslo och designat den medalj som delas ut till den som får Nobels fredspris. Mausoleet påbörjades 1926 och Emanuel arbetade med det fram till sin död drygt 20 år senare. Väggarna är utsmyckade med rödhåriga, yppiga kvinnor som kravlar över varandra, föder, ammar, älskar med atletiska män med nordisk utseende. Barnen växer så småningom upp och människokropparna bleknar och skrumpnar ihop för att slutligen dö när man följt målningarna varvet runt. Taket vilar i mörker, högt över besökarnas huvuden, och man måste böja sitt huvud för att passera igenom den låga dörröppning som leder in. Precis ovanför dörrkarmen finns även en urna med Emanuels aska.
Efter mausoleet åkte vi vidare till en höjd där vi hade en slående vy över Oslo och åt kvällsmat.
Dag två tog vi en båttur ut till en halvö där flera av Oslos mest kända museer finns. Turen tar inte mer än tio minuter och efter en kort vandring genom ett område fullt av storslagna, vita trävillor kommer vi fram till Vikingaskeppsmuseet. Där finns två välbevarade vikingskepp som grävts fram ur skeppsgravar från vikingatiden och de gravgåvor som varit nedgrävna tillsamman med dem. Skeppen är vackra, smäckra och tycks för bräckliga för att vara sjödugliga krigsfarkoster.
Vår andra destination är Kon-Tiki-museet, en hyllning till Thor Heyerdahl. Det är mysigt, traditionellt och ett monument över en udda äventyrare. Tiden tycks ha stått stilla sedan museet byggdes och Heyerdahls senaste expedition.
Efter en kort lunch avslutar vi med ett besök på sjöfartsmuseet innan vi tar båten tillbaka till Oslo igen. När vi är på väg att kliva av får jag en komplimang av en annan svensk turist för det första maj-märke som jag fäst på min tunna jacka. Efter att ha samlat kraft på hotellet en stund, vandrar vi åter ut på Oslos gator och tar sikte på stadens hippare delar där det lär finnas en bra restaurang som serverar glutenfri pizza. På vägen dit passerar vi en kyrkogård, som hyser storheter som Ibsen och Munch, pittoreska rester av äldre stadshusbebyggelse och en jättelik gammal silo som blivit ombyggd till studentboende. Pizzerian Villa Paradiso visar sig verkligen vara populärt och vi får vänta en god stund på att få ett bord. Pizzan är god, men den oväntade underhållningen i form av en gatumusiker lämnar en del övrigt att önska.
Den tredje dagen i Oslo besökte vi den medeltida fästningen Akershus, vandrade genom stadens gamla industrihamn – som höll på att rustas upp och byggas om till bostäder och kontor – och åt lunch på Operan. Vi valde båda en lunchtallrik bestående av diverse norska specialiteter (diverse ostar, inlagd sill, palsternakspuré, kallskuret med mera, väldigt gott). Eftersom det började störtregna köpte jag de enda souvenirer som vi tog med oss från Norge: två stycken paraplyer.
Efter Operan rörde vi oss norrut mot Munch-museet och passerade igenom både Oslos mest invandrartäta stadsdel och den hippa del där vi tidigare ätit pizza. Vi hittade dit utan större svårigheter – trots en missvisande och oväntad vägbeskrivning från en full norrman. Till skillnad från övriga museer så var säkerhetspådraget omfattande och vi fick lämna ifrån oss våra nyinköpta paraplyer till en säkerhetsvakt. Om Edvard Munchs konst tycker jag följande: han är uppenbarligen en begåvad och skicklig konstnär, men alltför många tavlor består av konturlösa landskap och personer som uppgår i varandra i en enda röra. Mina favorittavlor var relativt tidiga porträtt av diverse högborgerliga mecenater och bekanta. Jag kan inte säga att jag blev förälskad i hans konstnärskap i alla fall.
Vi väntade en kort stund i Oslos botaniska trädgård innan vi mötte upp med Kristoffer igen. Han visade oss till stadens nybyggda saluhall där vi fikade och förgäves letade efter den beryktade banankrämen Banos (för ett tag sedan skrevs det ganska mycket om hur svenska ungdomar åkte till Norge för att skala bananer som ingick i ett märkligt norskt pålägg), som få norrmän verkade ha hört talas om. Kristoffer visade oss även den regeringsbyggnad som Breivik sprängde och som nu står öde och övergiven i Oslos centrum, medan det diskuteras om den ska rivas och ersättas eller renoveras. Byggnaden i sig var inte särskilt vacker och skulle lika gärna vara det lokala kommunistpartiets högkvarter i något östeuropeiskt land. Därefter skiljdes våra vägar och jag och Oscar åt en sista middag på en restaurang som låg i anslutning till vårt hotell.
Sista dagen packade vi ihop våra saker och lyckades – efter viss förvirring – ta oss ur staden och styrde kosan mot Skåne. Nu väntar vi med spänning på en räkning från någon lämplig norsk myndighet gällande de vägtullar vi passerat igenom