Innan jag börjar diskutera det här inläggets huvudämne känner jag att det är på sin plats med en kort introduktion eftersom det här är det första inlägget jag skriver här. Jag heter Olle och i vanliga fall (ja, jag säger faktiskt fortfarande så) studerar jag till lärare vid Linköpings universitet, men jag har av olika anledninga fastnat i en avstickare och är nu inne på mitt tredje år av kinesiskastudier och på mitt andra år i Taiwan. Det går att läsa mycket mer om mig och vad jag har för mig på min hemsida, men nu är det dags att gå vidare här.
Det här inlägget ska handla om små, enkla val som en lärare kan göra som i sig är godtyckliga, men som tillsammans kan skapa helt olika känslor hos eleven. Det handlar om på vilket sätt läraren ser på elevernas lärande, hur läraren sedan, medvetet eller omedvetet, uttrycker detta och på så sätt ger eleverna en uppfattning om vad som gäller. Det finns oändliga mängder exempel på detta, men eftersom jag tror att medvetenhet och därefter självreflektion är enda sättet att komma åt det här ska jag nu peka på ett exempel och hoppas att det kan öppna dörren för vidare diskussion.
För ungefär två veckor sedan började jag på en universitetsutbildning i Taiwan. Likt Alan Watts brukade säga kan en annan kultur utgöra en spegel i vilken man själv kan granska sin egen på ett sätt som vore omöjligt om man stannade hemma (jag kommer nog att skriva mer om det här senare) och en sak jag reagerade mycket starkt på när jag först kom hit var att tonvikten låg på prov, läxförhör och så vidare. Det är nog inget nytt för någon, men nästa sak jag lade märke till är desto intressantare. Lärarna här fokuserar mycket på poängavdrag, det vill säga de förklarar reglerna för hur ett prov eller förhör går till och går sedan igenom vad man får poängavdrag för. Jag tror jag hörde ordet ”poängavdrag” (扣分) hundra gånger första veckan. Nej, jag överdriver inte.
Det här skapar en mycket mörk bild hos nytillkomna elever, eller det gjorde i alla fall det hos mig. Hade det inte varit mycket trevligare att tala om hur man fick poäng? Det betyder ju exakt samma sak att säga att man på en trepoängsfråga får ett poäng för varje rätt som att säga att man får ett poängs avdrag för varje fel. Men budskapet blir ett annat. I det första fallet är lärarens uppgift att bedömma vad eleven kan och hur mycket poäng svaret är värt, men i det andra fallet förvandlas läraren till något slags kontrollant som anmärker på fel och kollar vad eleven inte kan. Och allt detta är förstås en fråga om inställning, för den faktiska processen är ju likvärdig i båda fallen.
Jag tror att lärare (och alla andra som vill uppmuntra andra) måste tänka igenom hur de gör i sådana här frågor och hur det kan uppfattas av eleverna. Naturligtvis gäller detta inte bara prov och förhör, utan snart sagt allt läraren gör. Man kan ju hoppas att en bra instlällning räcker, men jag tror inte att det gör det. Jag kan ha inställningen att jag vill uppmärksamma vad eleverna kan snarare än att straffa dem för det de inte kan, men trots det vara fast i ett gammalt, invant mönster att bara prata om poängavdrag. Det är lätt (och oftast effektivast!) att göra som alla andra, men det är inte säkert att det är bra för det.
Så, nu dags för lite diskussion. Här är några frågor jag skulle vilja ha era synpunkter på, men det går förstås bra att kommentera vad som helst.
- Vilka andra exempel finns på samma fenomen?
- Hur undersöker man bäst sina egna metoder?
- Hur tar man reda på vilken budskap eleverna uppfattar?
#1 by Lisa on 24 september 2009 - 21:16
Quote
Mycket bra frågor!
Jag känner igen fenomenet från när jag läste engelska på universitetet. Då fick man minus för alla fel man gjorde i en uppsats – men inga plus! Och när sonen kom hem med ett engelskaprov från högstadieskolan som såg likadant ut gick jag i taket. Snacka om motivationssänkare!
När det gäller metoder för att komma sig själv på spåren tror jag också att olika slags spegling är en bra grund förvidare reflektioner. Om den sedan uppnås genom arbetet/studier utomlands eller hemma spelar inte så stor roll. Själv har jag fått mycket skjuts i mina tankar med hjälp av forskning kring lärares arbete bland annat.
Hur man kommer elevernas upplevelser på spåren – sina egna elevers – är en svårare nöt att knäcka. I bästa fall kan deras kommentarer få mig att vakna när jag är på fel spår, men säker kan man ju inte vara…
#2 by magister-janne on 25 september 2009 - 20:11
Quote
Prov är väl egentligen alltid ett sätt att leta fel? ;-)Utveckling av tankar – som borde vara viktigare – kräver andra forum, anser iaf jag. Prov kan man ha ibland, men för att gå på djupet krävs mer tid och mer dialog. Prov blir lite lätt enkelsidiga… ingen tillgång till fiffiga kompisar…
(Kan allt, förstår inget…)
mvh JANNE
#3 by Olle Linge on 02 oktober 2009 - 10:22
Quote
Jag är inet riktigt säker på vad smileyn in din första mening betyder. Allting i skolan kan handla om att leta fel om det är den inställningen mar har som lärare; prov är inget undantag. Det går givetvis att bygga prov som testar vad eleverna kan istället för vad de inte kan, här är två exempel:
I historia, låt eleven själv konstruera en fråga och sådan svara på den. Betyget sätts efter hur mycket insikt/kunskap frågan kräver samt efter hur bra själva svaret är.
I språk, ge eleven ganska fria tyglar att själv välja ord. Lucktexter med mycket snäva ramar är ett bra sätt att kontrollera vad eleverna inte kan, men mer öppna texter där man kan välja förklaringsvägar man behärskar är ett annat sätt om man vill se vad eleven kan.
Jag tror prov är jättebra, men de måste vara genomtänkta på fler plan än det vi pratar om här.
#4 by Andreas Williamsson on 27 september 2009 - 19:04
Quote
”Vilka andra exempel finns på samma fenomen?”
Jag menar att det här är en version av att ”rätta med rödpennan”, dvs att betona vad som är fel istället för att fokusera på vad som är rätt. Min erfarenhet är att ju mer tid man lägger på att ge eleverna feedback, desto lättare har de att acceptera och förstå betyg och omdömen. Men då måste läraren också ha tid att ge ordentliga kommentarer.
Äh, det kanske var en ganska dåligt svar nu när jag tänker efter.
”Hur undersöker man bäst sina egna metoder?”
Man diskuterar sin undervisning med kollegor och elever. Man försöker pröva nya metoder för att se om det leder till ett annorlunda resultat. Att låta en kollega sitta med på lektioner eller ta del av uppgifter, prov och planeringar tror jag är väldigt värdefullt. Flera lärare kan byta planeringar med varandra och testa hur det är att följa någon annans upplägg. Om det finns ett nationellt prov i ämnet så kan det tjäna som en mätsticka: hur väl presterar eleverna där jämfört med på lärarens egna examinationer?
”Hur tar man reda på vilken budskap eleverna uppfattar?”
Man rör sig runt i klassrummet och försöker ta reda på vad det är som eleverna frågar om. Man ser till att göra ordentliga utvärderingar efter varje arbetsområde. Väl genomförda och analyserade utvärderingar är guld värda.
#5 by Olle Linge on 02 oktober 2009 - 10:25
Quote
Jag tror att balans mellan rödmarkering och någon annan markering är ganska bra. Det är givetvis så att eleverna behöver veta vad som är fel, det jag vänder mig mot i första hand är att man lägger en så stor tonvikt vid att man får poängavdrag för en hel rad förseelser.
Angående det här med att sitta med på andra lärares lektioner, förekommer det? Jag har sett det någon gång i mitt liv, men det är inte speciellt många. Det borde dock vara väldigt bra, men jag känner på mig att många lärare har dåligt med tid och anser att de har fullt upp redan som det är.
#6 by Andreas Williamsson on 02 oktober 2009 - 11:43
Quote
Jag har aldrig varit med om att lärare sitter med på varandras lektioner. Om man undantar hur det var när jag praktiserade under lärarutbildningen. Det närmsta jag har kommit är att rektorn suttit med inför lönesamtal. Överhuvudtaget är lärare alldeles för dåliga på att diskutera pedagogik och undervisning med varandra. Även om läraryrket är självständigt så tror jag att alla tjänar på att delta i ett pedagogiskt samtal av något slag. Sedan är säkert skillnaderna mellan hur det fungerar i olika skolor väldigt stor.