Såg Skavlan i fredags. I studion sitter Leif GW Persson, hans dotter Malin, norska Senterpartiets ledare Liv Signe Navarsetes och den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad – tre generationer kvinnor och en man. Vad som följer är en närmast övertydlig illustration av ett manligt och kvinnligt förhållningssätt till ansvar, familj och känslor.
Både Liv och Lise har upplevt personliga kriser som de öppet redogör för, de kan relatera till varandras upplevelser och har uppenbarligen bearbetat de tuffa känslor som de utsatts för. Man anar att Leifs barndom inte varit den enklaste och att faderns död varit ett hårt slag för honom – om detta varken vill eller kan han prata om.
Överhuvudtaget verkar inte Leif vara en person som reflekterar särskilt mycket över sitt eget beteende eller sin roll som far, man och son. När dottern berättar om sin uppväxt är det ganska uppenbart att Leif var en tämligen frånvarande förälder som varken hade tid eller tålamod för sina barn. Han är en person som gillar barn, men på avstånd och som aldrig tagit något större emotionellt ansvar. Som morfar delar han ut pengar och förmaningar om att barnen inte ska drunkna.
Leif må vara en uppburen författare och akademiker, men framstår samtidigt som ett förvuxet barn. Han visar inte upp någon som helst ångerfullhet eller skam inför sina egna brister som förälder. Att han öppet erkänner att både exfrun och dottern är mycket bättre föräldrar än han själv förminskar honom inte det minsta – det innebär ingen förlust av prestige eller status. Hans hopplöshet blir närmast en charmig detalj som förmänskligar honom: ”visserligen är han berömd och drar han in miljoner på sina böcker, men diska kan han ändå inte, hihihi”.
Denna lilla episod visar på en av de saker som hatar allra mest när det gäller mansrollen: självupptagenheten, bristen på reflektion, oförmågan att ta emotionellt ansvar och oviljan att göra uppoffringar. Värst av allt är att män sällan ställs till svars för dessa uppenbara brister eller förväntas göra något åt dem. Det är helt okej att vara en frånvarande pappa och få blir förvånade över att en vuxen man inte hanterar personliga kriser bättre än ett barn.
Det går alldeles utmärkt att vara en högpresterande alfahanne och öppet erkänna att man aldrig tröstat sina barn eller ens hämtat dem ifrån dagis eller att man är en sämre förälder än sin hustru. Att visa sådan ödmjukhet kan rentav uppfattas som sympatiskt och vilken hustru och mor blir inte glad av att få lite beröm på den 30-åriga bröllopsdagen efter att hon har fått bära hela föräldraansvaret själv sedan barnen var små?
Även om Leif GW Persson är ett extremfall så är han på intet sätt unik och problemen är inte kopplade till det ökända köttberget utan finns hos män i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Oförmågan att hantera svåra känslor, upprätthålla sociala relationer med familj och vänner eller göra personliga uppoffringar syns överallt. Detta beteende är fortfarande så accepterat att det inte får de negativa konsekvenser som det förtjänar.
Visst finns det säkert ögonblick när Leif och andra karlakarlar inser att det inte känner sina egna barn särskilt väl eller då de saknar den intimitet och öppenhet som de anar hos andra, men dessa stunder är få och kan alltid bortförklaras med att de bara följer de naturliga spelreglerna – detta priset som de får betala för att vara män.
Jag vill själv inte vara den här sortens man, både för att det är en fråga om rättvisa och för att jag ser den emotionella närheten till andra som något värdefullt i sig. Att få förtroenden, att trösta och bli tröstad, att uppleva och överleva personliga kriser är en del av att vara en fullständig människa. Jag vill vara en person att räkna med, någon som klarar av att vara närvarande och ta ansvar även för sådant som är jobbigt. Om jag någon gång får egna barn vill jag vara delaktig till hundra procent och inte en lustig gästspelare i deras liv.
Det är inget charmigt med att vara hopplös och en känslomässig krympling – oavsett vad man har uppnått i övrigt.
