Magistern

Din ledsagare i etern

Posts Tagged Betyg

Gnällfällan

Apr 12

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.

Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.

För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.

Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.

Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.

Tags: , , , ,

Betygen som informationsbärare

Apr 1

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I hela högstadiet klarade jag inga prov i matte, men sommarlovet efter nian gick jag en sommarkurs och gjorde fyra, lätta prov. Sedan fick jag godkänt.

 

Som gymnasielärare på ett yrkesgymnasium utgör jag och mina kollegor slutstationen för många elevers utbildningsresa. Visst kommer en del elever att studera vidare, men merparten är skoltrötta och längtar efter att komma ut i arbetslivet. Eleverna kommer ifrån hela Östergötland och delar av Småland och det är sällan vi vet särskilt mycket om deras bakgrund innan vi möter dem. Det händer att skolor och föräldrar hör av sig i förväg och lämnar vidare information och tidigare gjorda utredningar, men det hör till ovanligheterna. Även om det finns material och en problematik sedan tidigare så ser många gymnasiet som en nystart och vill gärna lägga det förflutna bakom sig.

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde. Betygen blir också ett mått på den egna verksamhetens kvalitet: Jag är en bra lärare för min elever klarar alltid mina kurser med minst godkänt. Det finns fyra stora problem med dessa oansvariga, missvisande betyg:

  • Eleverna får en falsk bild av sina egna kunskaper. Deras betyg kanske räcker för att komma in på en utbildning som de egentligen inte har förutsättningar för att klara av, i värsta fall tar de dessutom platsen ifrån någon som har med sig lägre, men korrekta betyg. Har de inlärningssvårigheter, som grundskolan bara slätat över, med sig i bagaget så kan de mycket väl underskatta vidden av dessa.
  • Tilltron till betygen urholkas. Det fungerar dåligt att använda betyg som urvalsinstrument om de inte går att lita på. Ska det verkligen vara nödvändigt att införa intagningsprov redan i gymnasiet för att få ett bättre underlag att gå på?
  • Lärare som följer riktlinjerna blir till skurkar. Läraren som ger ett oförtjänt E/G i nian gör jobbet mycket svårare för sina kollegor i gymnasiet. Vi tvingas hantera eleverna otillräckliga förkunskaper och komma med den typen av negativa besked som andra lärare undvikit. Risken är stor att det är vi som utmålas som dåliga och stränga lärare, medan den ”snälle” lärare som satte det felaktiga betyget klarar sig helt undan skuld.
  • Gymnasiet har sämre förutsättningar att reparera bristande grundkunskaper. I gymnasiet läser eleverna kurser istället för ämnen och förväntas ta ett betydligt större ansvar för sina studier. Dessa förväntningar kommer ifrån skola, föräldrar och lärare, men också ifrån eleverna själva. Felmarginalerna är betydligt mindre och det går inte att sista året ta igen två misslyckade år.

När man sedan hör om en del insatser som elever fått när de har haft problem med olika ämnen (ofta någon eller flera av treenigheten matematik, engelska och svenska) blir man närmast mörkrädd. Den vanligaste åtgärden verkar vara att placeras i en liten, skyddad grupp, med låga krav och närmast övertydlig handledning. Här kan sedan eleverna gå i åratal utan att någon egentlig utvärdering av deras kunskaper görs eller att någon förbättring uppnås. Gruppen kan lika gärna ledas av någon snäll liten tant eller en häftig kille (Strunt i matten. Nu snackar vi lite hockey istället.) som en utbildad specialpedagog. Skolgången blir ett lotteri där eleven är den stora förloraren.

Jag tycker att det är både oetiskt och oansvarig att sätta felaktiga betyg på eleverna och skicka problemen vidare till nästa instans, men det handlar inte om enstaka lärares inkompetens utan om systemfel. Nästan alla av utbildningsväsendets många problem härrör ifrån undermåliga strukturer. En svag ledning (både från kommun och rektorer), otydliga mål, en dålig lärarutbildning, hård konkurrens och så vidare. I en sådan situation kan man inte hålla fram lärarnas yrkesstolthet som ett fikonlöv och hoppas att den ska väga upp allting annat.

Tags: , ,

Psykologins grundläggande matematik

Sep 24

Posted by Snigel in Artikel | 6 Comments

Innan jag börjar diskutera det här inläggets huvudämne känner jag att det är på sin plats med en kort introduktion eftersom det här är det första inlägget jag skriver här. Jag heter Olle och i vanliga fall (ja, jag säger faktiskt fortfarande så) studerar jag till lärare vid Linköpings universitet, men jag har av olika anledninga fastnat i en avstickare och är nu inne på mitt tredje år av kinesiskastudier och på mitt andra år i Taiwan. Det går att läsa mycket mer om mig och vad jag har för mig på min hemsida, men nu är det dags att gå vidare här.

Det här inlägget ska handla om små, enkla val som en lärare kan göra som i sig är godtyckliga, men som tillsammans kan skapa helt olika känslor hos  eleven. Det handlar om på vilket sätt läraren ser på elevernas lärande, hur läraren sedan, medvetet eller omedvetet, uttrycker detta och på så sätt ger eleverna en uppfattning om vad som gäller. Det finns oändliga mängder exempel på detta, men eftersom jag tror att medvetenhet och därefter självreflektion är enda sättet att komma åt det här ska jag nu peka på ett exempel och hoppas att det kan öppna dörren för vidare diskussion.

För ungefär två veckor sedan började jag på en universitetsutbildning i Taiwan. Likt Alan Watts brukade säga kan en annan kultur utgöra en spegel i vilken man själv kan granska sin egen på ett sätt som vore omöjligt om man stannade hemma (jag kommer nog att skriva mer om det här senare) och en sak jag reagerade mycket starkt på när jag först kom hit var att tonvikten låg på prov, läxförhör och så vidare. Det är nog inget nytt för någon, men nästa sak jag lade märke till är desto intressantare. Lärarna här fokuserar mycket på poängavdrag, det vill säga de förklarar reglerna för hur ett prov eller förhör går till och går sedan igenom vad man får poängavdrag för. Jag tror jag hörde ordet ”poängavdrag” (扣分) hundra gånger första veckan. Nej, jag överdriver inte.

Det här skapar en mycket mörk bild hos nytillkomna elever, eller det gjorde i alla fall det hos mig. Hade det inte varit mycket trevligare att tala om hur man fick poäng? Det betyder ju exakt samma sak att säga att man på en trepoängsfråga får ett poäng för varje rätt som att säga att man får ett poängs avdrag för varje fel. Men budskapet blir ett annat. I det första fallet är lärarens uppgift att bedömma vad eleven kan och hur mycket poäng svaret är värt, men i det andra fallet förvandlas läraren till något slags kontrollant som anmärker på fel och kollar vad eleven inte kan. Och allt detta är förstås en fråga om inställning, för den faktiska processen är ju likvärdig i båda fallen.

Jag tror att lärare (och alla andra som vill uppmuntra andra) måste tänka igenom hur de gör i sådana här frågor och hur det kan uppfattas av eleverna. Naturligtvis gäller detta inte bara prov och förhör, utan snart sagt allt läraren gör. Man kan ju hoppas att en bra instlällning räcker, men jag tror inte att det gör det. Jag kan ha inställningen att jag vill uppmärksamma vad eleverna kan snarare än att straffa dem för det de inte kan, men trots det vara fast i ett gammalt, invant mönster att bara prata om poängavdrag. Det är lätt (och oftast effektivast!) att göra som alla andra, men det är inte säkert att det är bra för det.

Så, nu dags för lite diskussion. Här är några frågor jag skulle vilja ha era synpunkter på, men det går förstås bra att kommentera vad som helst.

- Vilka andra exempel finns på samma fenomen?
- Hur undersöker man bäst sina egna metoder?
- Hur tar man reda på vilken budskap eleverna uppfattar?

Tags: , ,

Om betygssättning

Aug 20

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | No Comments

Folke Vernersson skriver på sidan 66 i sin bok ”Undervisa om samhället” att det finns tre olika typer av mål med skola och undervisning:

  • Kunskapsmål: Fakta, begrepp, modeller, teorier och så vidare.
  • Färdighetsmål: Basfärdigheter, studietekniska färdigheter och så vidare.
  • Sociala mål: Attityder avseende samverkan, solidaritet, internationell förståelse med mera samt handlingsberedskap.

De här målen skulle då främst gälla Samhällskunskapsämnet, men kan med lite omstrukturering (framförallt när de gäller de sociala målen) sägas gälla för de flesta ämnen:

  • Kunskapsmål: Fakta, begrepp, modeller, teorier och så vidare.
  • Färdighetsmål: Basfärdigheter, studietekniska färdigheter och så vidare. Eleven ska lära sig att använda sina kunskaper på ett självständigt och korrekt sätt.
  • Sociala mål: Eleven ska visa förståelse för andras situation, respektera åsikter även om han inte håller med om dem och kunna samarbeta med andra.

Det är nog inget kontroversiellt med att bedöma elevernas kunskaper och färdigheter, men när det gäller deras sociala förmåga däremot. Här kommer man in på skolans mer fostrande delar. Samtidigt så påverkas elevernas resultat i allra högsta grad av deras sociala förmåga och elever med brister på detta område kan ställa till det för både sig själva och resten av klassen.

Skolan har alltid innehållit ett mått av fostran och indoktrinering. Förr handlade det om fosterlandet, konungen och kristendomen senare har det kommit att handla  om kritiskt tänkande, demokratiska värderingar och internationell solidaritet. Idag pratas det om en återgång till den gamla tidens kunskapsskola och röster höjs mot tidigare flum och fokus på mjuka värderingar. Samtidigt ska läraren beslagta mobiltelefoner och kepsar, besvärliga elever ska tvångsförflyttas och lärarens auktoritet befästas. Vad är det om inte fostran och sociala mål?

Jag kommer att utgå ifrån dessa tre mål i mina fortsatta reflektioner över frågan om betygssättning. Vilka av de tre målen som betonas mest, skiljer sig åt en del mellan olika ämnen och kurser. Matematik ställer andra krav än Svenska och det är skillnad på en grundkurs och en fortsättningskurs. Men alla spelar någon roll.

Kunskapsmål

Att mäta hur väl eleverna har uppnått kunskapsmålen borde vara det allra lättaste. Men det förutsätter att läraren själv är medveten om vilka mål som har satts upp och att han har tydliggjort sina krav för eleverna. Här ger inte kursplanerna mycket hjälp:

Mål för Samhällskunskap A

Mål som eleverna ska ha uppnått efter avslutad kurs

Eleven ska
ha kunskap om demokratins framväxt och funktion samt kunna tillämpa ett demokratiskt arbetssätt,

kunna förstå hur politiska, ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden har format och ständigt påverkar såväl vårt eget samhälle som det internationella samhället,

ha kunskaper om det politiska systemets funktion på lokal, regional, nationell och EU-nivå,

kunna förstå hur man kan påverka politiska beslut på lokal, regional och nationell nivå, inom EU samt internationellt,

kunna formulera, förstå och reflektera över samhällsfrågor ur såväl historiska som framtida perspektiv,

kunna lägga etiska och miljömässiga perspektiv på olika samhällsfrågor,

kunna använda olika kunskapskällor och metoder vid arbetet med samhällsfrågor och

känna till hur åsikter och attityder uppstår samt vara medveten om hur värderingar och ställningstaganden formas.

Läser man kriterierna så ser man att det handlar mer om färdigheter och sociala mål än kunskaper. Samtidigt kan man inte anlägga ett etiskt eller miljömässigt perspektiv på olika problem om man är totalt okunnig om miljö och etik. Här finns också en del vaga begrepp som ”politiska system”. Måste eleverna känna till alla politiska system eller räcker det med vårt svenska? Hur väl måste de veta hur EU är konstruerat?

Läraren har alltså en hel del att arbeta med om han vill stolpa upp ett antal konkreta kunskapsmål utifrån kursplanen.

Jag bifogar mina första försök att konkretisera kraven inom mina kurser Samhällskunskap och Historia.

Har man väl fastslagit vilka kunskaper som efterfrågas handlar det även om att hitta bästa sätt att mäta dessa på. Här brukar de klassiska skriftliga proven vara effektiva, även om risken finns att stressen och examinationsformen får eleverna att prestera sämre än vad de borde. Ofta är det ändå ganska lätt att märka om eleven har kunskapen eller inte.

Kunskaper är grunden till alla betyg, men jag skulle inte ge ett VG eller ett MVG till någon som har ett utmärkt minne men saknar förmågan att använda sina kunskaper på ett självständig sätt.

Färdighetsmål

Om vi än en gång studerar kursplanen så ser åtskilliga exempel på att eleverna ska förstå, formulera, reflektera och lägga perspektiv på olika frågor. Det handlar alltså om att tillämpa sina kunskaper. Inte bara att veta hur en demokrati fungerar utan att jämföra olika ideologier och partier, känna till alternativa styrelseskick och kunna argumentera för sina egna och andras val. Inte bara upprepa vad andra har sagt utan att dra sina egna slutsatser.

För att eleverna verkligen ska få chansen att visa att de kan använda sina kunskaper så måste de få utrymme och frihet. Här fungerar olika former av egna arbeten bra. Men många skräms av att pröva sina egna vingar, de litar inte på sin egen förmåga och anser att den egna åsikten är underlägsen. Då är det tryggare att kopiera andras texter, rådfråga en mer självsäker kompis eller helt enkelt avstå ifrån att genomföra uppgiften. Det är inte alla lärare som uppskattar självständighet heller utan föredrar elever som helt går i deras fotspår.

För lärarens del så innebär egna arbeten oftast mer rättning och svårare bedömning. Det är inte alltid lätt att förklara omdömen och betyg för eleverna heller. Skriftliga prov är konkreta, kunskap kan han antingen ha eller inte ha, men en analys kan vara alltför djärv, helt korrekt, delvis felaktig, bygga på ett missförstånd och så vidare. Det finns fler grader av misslyckat och lyckat jämfört med när det handlar om rena faktakunskaper. Precis som när det gäller kraven på elevernas kunskaper så är det viktigt att läraren talar om – både för eleverna och sigsjälv – vad han förväntar sig av deras färdigheter.

Sociala mål

Å ena sidan borde den sociala biten spela minst roll, å andra sidan kan den vara helt avgörande. Som lärare är det inte min uppgift att döma eleverna efter deras politiska åsikter, musiksmak eller bakgrund. Samtidigt kan inte min bedömning undgå att påverkas av deras agerande. Är de ständigt passiva kan jag omöjligt veta att de i själva verket är experter på ämnet, om de aldrig är närvarande kan de inte heller visa upp sina enorma kunskaper i grekisk historia, kommer inte klassen överens kommer det att påverka deras prestationer under lektionerna.

I egenskap av vuxen är jag en förebild och jag har stor tilltro till mina elever. Men jag vill inte vara en unken moralist, som föraktar allt som jag inte förstår och som inte kan acceptera avvikande åsikter. Jag vill inte låta elevernas sociala kompetens påverka betyget för mycket. Men de måste fortfarande ta de chanser som erbjuds och visa att de kan. Varken helt passiva elever eller de som pladdrar på utan någon kunskap att backa upp med kan räkna med höga betyg.

Tags: