Posts Tagged DN

Om bristen på reflektion

Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.

Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.

Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.

Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.

Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.

Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.

Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.

Kanske något att reflektera över?

Tags: , , , ,

Om den svenska skolans kris

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,

Konkurrens om praktikplatser

I DN kan man läsa om regeringens halvt misslyckade storsatsning på praktikplatser för arbetslösa. Även om tanken är god, så har man underskattat antalet platser och företagens vilja att ta emot praktikanter. Denna enorma flodvåg av arbetssökande kommer att få stor effekt på skolornas möjligheter att ordna fram platser till sina elever. Konkurrensen har redan hårdnat i och med ett ökat antal friskolor och ett större fokus på praktiska inslag och företagskontakter. När väl lärlingsutbildningarna sjösätts på allvar, kommer problemen att bli än större. Dessutom består arbetsmarknaden idag av fler men mindre arbetsgivare än tidigare och det är säkert mycket mer arbets- och tidskrävande att hitta lämpliga platser när man inte kan lyfta luren till SAAB och be dem ta emot några tusen personer.

Tags: ,

En skolmiljard från Maud

Häromdagen gjorde Centerpartiet ett skolpolitiskt utspel på DN:s debattsida. De vill kopiera systemet med kömiljarden i skolans värld och belöna de skolor som förbättrar elevernas resultat på de nationella proven i högstadiet. Efter att ha läst igenom deras förslag, har jag några kommentarer och anmärkningar.

Var tionde elev som går ut grundskolan saknar behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Så här kan det inte fortsätta. Det är ett stort misslyckande att så många går ut utan godkända betyg. Bristande kunskaper leder till arbetslöshet och utanförskap. Avhoppen från gymnasieskolan är 25 procent i Sverige, jämfört med 15 procent för EU i genomsnitt. Detta är en starkt bidragande orsak till vår höga ungdomsarbetslöshet. Det är ett skrämmande underbetyg för årtionden av social­demokratisk skolpolitik.

Jag vet att det är valår och jag vet att Centerpartiet har all anledning att skylla skolans och samhällets problem på sina motståndare, men jag tycker ändå att det börjar bli minst sagt tröttsamt att alla borgerliga skolutspel måste ha en passus om att allting är socialdemokraternas fel. Samtidigt som merparten av de aktiva politikerna idag är en produkt av den så hatade socialdemokratiska skolan, liksom de tidigare prestationsnivåer som man nostalgiskt ser tillbaka mot.

Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt. Vi bedömer att nationella prov för närvarande är en stabilare bas för bonusen än betygen.

Problemet med detta är att de nationella proven rättas av lärarna på varje skola och bara omfattar de tre ämnena matematik, engelska och svenska. Om lärarna får starka ekonomiska incitament för att ge generösa betyg förlorar de nationella proven allt värde som mätinstrument. Risken blir dessutom att undervisningen i de tre utvalda ämnena prioriteras, på bekostnad av alla andra.

Kunskapsmiljarden blir en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat.

Skolor som konsekvent presterar bra kan alltså inte räkna med någon ekonomisk belöning utöver ett starkt varumärke och fler sökande?

Kunskapsmiljarden kan gå bland annat till bättre läromedel, fler speciallärare eller mindre grupper.

Men är det inte just detta  man behöver satsa på för att kunna förbättra resultatet till att börja med? Är det inte lite bakvänt att ge extrapengar till skolorna efter att de uppnått de mål som extrapengarna egentligen hade behövts till?

Vi vill också utveckla nya metoder för att mäta och följa upp hur skolan klarar sin andra viktiga uppgift, att rusta barn och ungdomar till ansvarstagande, demokratiska medborgare som klarar av att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor.

Spännande! Kom gärna med något exempel på dessa fantastiska metoder.

För att fler unga ska få jobb efter skolan krävs mer än teoretiska kunskaper. Skolans uppdrag, att ge barn och ungdomar en bra grund, omfattar både kunskap och värderingar.

Jag håller helt med. Men detta är verkligen inte i linje med den skolpolitik och retorik som skolminister Björklund ägnar sig åt. Ska detta tolkas som att Centerpartiet bryter med den politik som alliansens högste skolansvarige bedriver?

Sammanfattningsvis är det en ganska ytlig och intetsägande debattartikel. Som så ofta förr när det gäller skolpolitik så handlar det mer om att medels ältning av gamla argument befästa den egna svart-vita världsbilden.

Vad andra har skrivit om Centerpartiets utspel:

Christer Magister

Tysta tankar

Lilla O

Morrica

Tags: , ,

Duktiga fotografer – ett hyllningsinlägg

Jag läser i DN att fotografen Paul Hansen har fått ett prestigefullt pris för sina bilder. Allra vackrast är bilderna av Erik och Lennart Olsson. De är tvillingar och har alltid varit väldigt nära varandra. Men nu är Lennart är döende i cancer och Hansen har fotograferat hans och broderns sista tid tillsammans. Bilderna är verkligen oerhört gripande och man önskar att ens eget liv skulle bli förevigat på samma sätt. Favoriten är denna bild:

Bilden rymmer en stark blandning av ömhet, kärlek och skörhet. Den är väldigt privat, samtidigt som den väcker känslor som ryms inom oss alla.

När vi ändå pratar om duktiga fotografer så skulle jag vilja uppmärksamma en annan duktig, ung konstnär från Norrköping: Maria Ackerfors. Hon har inte hållit på lika länge som Paul Hansen, men jag hoppas att hon kommer att gå lika långt. Det är svårt att välja ut någon favorit ibland alla hennes bilder, men bilden nedan är helt underbar.

Nu blir jag själv sugen på att ge mig ut och fotografera. Någon som kan rekommendera en bra digital systemkamera? :)

Tags:

Historieundervisningen

I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en  granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.

Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.

Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.

  • Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
  • Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
  • Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor,  men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.

Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.

Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.

Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:

  • Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
  • Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
  • Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
  • Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?

Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.

Tags: , ,

Ann Heberlein – Det var inte mitt fel!

Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.

mittfelTesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.

Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.

Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.

Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:

[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]

Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.

Tags: , ,

Att offra sig för laget

En kolumn i DN sätter fingret på vad jag blir frustrerad över när det gäller skolpolitiken: nämligen att lärarna så ofta betraktas som ett problem och en belastning. Samtidigt som många säger sig företräda lärarna och det pratas mycket om att höja yrkets status uppmanas kåren att sluta gnälla, göra mer med mindre och offra sig ännu en gång för elevernas och kommunbudgetens skull.

I teorin är lärarna hjältar och den viktigaste kuggen i skolans maskineri. De ska vara passionerade entusiaster, med lång utbildning, goda ämneskunskaper och ett stor engagemang för eleverna. Samtidigt så ska de inte kosta några pengar, vara lätta att göra sig av med och omplacera, syssla med tusen olika saker samtidigt och helst kunna undervisa så mycket som möjligt i alla tänkbara ämnen.

Vidlyftig retorik kombineras med krass ekonomisk realitet och leder till ännu mer stressade och pressade lärare.

Tags: ,

Vad efterfrågar arbetsgivaren?

DN skriver om en undersökning av de mest efterfrågade egenskaperna i olika platsannonser. Om man bortser ifrån platsannonsernas fikonspråk och orealistiska förväntningar, så är det ganska glädjande läsning. Jag är ju faktiskt strukturerad (1), självgående (2), prestigelös (3), initiativrik (4), ansvarstagande (5), stresstålig (11), pedagogisk (12), entusiastisk (13), analytisk (14) och kreativ (16).

Platsbanken ger däremot ett mer nedslående besked: 84 lediga jobb för kärnämneslärare i hela landet. Då gäller det dessutom mest vikariat och andra ämnen än Samhällskunskap och Historia.

I slutändan spelar relevant utbildning, kontaktnät och konjunkturläge en större roll för de flestas möjligheter att få ett fast arbete.

Tags:

Om att förstatliga skolan och dagens lärare

För några dagar sedan publicerade DN en debattartikel om att skolan borde återförstatligas. Undertecknare var Jan Björklund och två andra folkpartister.

Vanligtvis är jag ganska skeptisk till Björklunds skolpolitik, men det här förslaget gillar jag, även om det inte verkar vara särskilt väl förankrat ibland hans regeringskollegor. Eller oppositionen för den delen. Lärarfacken gillar förslaget, men de har å andra sidan inte fått särskilt mycket gehör för sina åsikter under de senaste åren.

Utbildning är en viktig fråga för hela samhället. Därför bör staten också spela en mer aktiv roll, särskilt när det gäller att skapa en likvärdig utbildning över hela landet.

Ekonomistas konstateras det att lärarkårens minskade status till stora delar sammanfaller med kommunaliseringen av skolan. Att läraryrkets låga status har medfört att de som söker in på lärarutbildningarna har lägre betyg har de tidigare diskuterat.

Själv visste jag att läraryrket inte var en genväg till status och rikedomar när jag valde det. Ändå blir jag ganska nedstämd när jag läser följande kommentar av signaturen lg på Jonas Vlachos inlägg på Ekonomistas:

[...] Ändå fortsätter folk söka till läraryrket. Säger ju en del om de som söker sig dits (sic!) förmåga till perspektiv och att ta in kunskap som är allmänt spridd i samhället. Och med sådana nollor anställda, vad kan man förvänta sig av barn och ungdomar som ska ledsagas till kunskap osv?

Skulle inte förvåna mig om 10-25% av eleverna i en genomsnittlig teoretisk gymnasieklass är attraktivare på arbetsmarknaden dagen efter studenten än en lärare med ”normal” CV som skulle söka sig till en annan bransch. Jag har visst anställningsansvar och skulle jag stöta på en fd lärare (det hoppas jag verkligen jag slipper!) skulle denna individ behöva ha en OERHÖRT bra förklaring till varför han/hon valde lärarbanan för att jag alls skulle vara intresserad av att gå vidare i anställnigsprocessen.

Är det verkligen så illa att man som lärare både med största sannolikhet är en babblande idiot och dessutom för evigt dömd att vandra längs skolans korridorer eftersom ingen vettig arbetsgivare är intresserad av föredetta lärare? Det hoppas jag verkligen inte.

Tags: ,