När far och mor är döda och våra släktningar har ta'tt gift och alla våra vänner har valt sej själva och våra lärare och fröknar har gått och dränkt sej med varann och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser åt, då kommer Halta Lotta hem till mej med rösten fylld av gråt och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?Mikael Wiehe 1972
Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.
En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.
Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.
Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?
Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.
Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?
Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?
Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.
Eftersom jag kommer från en familj med lärare och pedagoger har det alltid varit naturligt att diskutera förskola och skola. Efter att ha jobbat flera år med rekrytering i näringslivet kunde jag se att de metoder vi jobbade med där borde fungera även i skolan. Och det har visat sig stämma. Att jag fortfarande jobbar med rekrytering och bemanning i skolan handlar helt enkelt om att lärare är en enormt kul och diversifierad yrkesgrupp att jobba med.