I hela högstadiet klarade jag inga prov i matte, men sommarlovet efter nian gick jag en sommarkurs och gjorde fyra, lätta prov. Sedan fick jag godkänt.
Som gymnasielärare på ett yrkesgymnasium utgör jag och mina kollegor slutstationen för många elevers utbildningsresa. Visst kommer en del elever att studera vidare, men merparten är skoltrötta och längtar efter att komma ut i arbetslivet. Eleverna kommer ifrån hela Östergötland och delar av Småland och det är sällan vi vet särskilt mycket om deras bakgrund innan vi möter dem. Det händer att skolor och föräldrar hör av sig i förväg och lämnar vidare information och tidigare gjorda utredningar, men det hör till ovanligheterna. Även om det finns material och en problematik sedan tidigare så ser många gymnasiet som en nystart och vill gärna lägga det förflutna bakom sig.
Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.
Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde. Betygen blir också ett mått på den egna verksamhetens kvalitet: Jag är en bra lärare för min elever klarar alltid mina kurser med minst godkänt. Det finns fyra stora problem med dessa oansvariga, missvisande betyg:
- Eleverna får en falsk bild av sina egna kunskaper. Deras betyg kanske räcker för att komma in på en utbildning som de egentligen inte har förutsättningar för att klara av, i värsta fall tar de dessutom platsen ifrån någon som har med sig lägre, men korrekta betyg. Har de inlärningssvårigheter, som grundskolan bara slätat över, med sig i bagaget så kan de mycket väl underskatta vidden av dessa.
- Tilltron till betygen urholkas. Det fungerar dåligt att använda betyg som urvalsinstrument om de inte går att lita på. Ska det verkligen vara nödvändigt att införa intagningsprov redan i gymnasiet för att få ett bättre underlag att gå på?
- Lärare som följer riktlinjerna blir till skurkar. Läraren som ger ett oförtjänt E/G i nian gör jobbet mycket svårare för sina kollegor i gymnasiet. Vi tvingas hantera eleverna otillräckliga förkunskaper och komma med den typen av negativa besked som andra lärare undvikit. Risken är stor att det är vi som utmålas som dåliga och stränga lärare, medan den ”snälle” lärare som satte det felaktiga betyget klarar sig helt undan skuld.
- Gymnasiet har sämre förutsättningar att reparera bristande grundkunskaper. I gymnasiet läser eleverna kurser istället för ämnen och förväntas ta ett betydligt större ansvar för sina studier. Dessa förväntningar kommer ifrån skola, föräldrar och lärare, men också ifrån eleverna själva. Felmarginalerna är betydligt mindre och det går inte att sista året ta igen två misslyckade år.
När man sedan hör om en del insatser som elever fått när de har haft problem med olika ämnen (ofta någon eller flera av treenigheten matematik, engelska och svenska) blir man närmast mörkrädd. Den vanligaste åtgärden verkar vara att placeras i en liten, skyddad grupp, med låga krav och närmast övertydlig handledning. Här kan sedan eleverna gå i åratal utan att någon egentlig utvärdering av deras kunskaper görs eller att någon förbättring uppnås. Gruppen kan lika gärna ledas av någon snäll liten tant eller en häftig kille (Strunt i matten. Nu snackar vi lite hockey istället.) som en utbildad specialpedagog. Skolgången blir ett lotteri där eleven är den stora förloraren.
Jag tycker att det är både oetiskt och oansvarig att sätta felaktiga betyg på eleverna och skicka problemen vidare till nästa instans, men det handlar inte om enstaka lärares inkompetens utan om systemfel. Nästan alla av utbildningsväsendets många problem härrör ifrån undermåliga strukturer. En svag ledning (både från kommun och rektorer), otydliga mål, en dålig lärarutbildning, hård konkurrens och så vidare. I en sådan situation kan man inte hålla fram lärarnas yrkesstolthet som ett fikonlöv och hoppas att den ska väga upp allting annat.