Posts Tagged Jämställdhet

Den hopplöse mannen

Såg Skavlan i fredags. I studion sitter Leif GW Persson, hans dotter Malin, norska Senterpartiets ledare Liv Signe Navarsetes och den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad – tre generationer kvinnor och en man. Vad som följer är en närmast övertydlig illustration av ett manligt och kvinnligt förhållningssätt till ansvar, familj och känslor.

Både Liv och Lise har upplevt personliga kriser som de öppet redogör för, de kan relatera till varandras upplevelser och har uppenbarligen bearbetat de tuffa känslor som de utsatts för. Man anar att Leifs barndom inte varit den enklaste och att faderns död varit ett hårt slag för honom – om detta varken vill eller kan han prata om.

Överhuvudtaget verkar inte Leif vara en person som reflekterar särskilt mycket över sitt eget beteende eller sin roll som far, man och son. När dottern berättar om sin uppväxt är det ganska uppenbart att Leif var en tämligen frånvarande förälder som varken hade tid eller tålamod för sina barn. Han är en person som gillar barn, men på avstånd och som aldrig tagit något större emotionellt ansvar. Som morfar delar han ut pengar och förmaningar om att barnen inte ska drunkna.

Leif må vara en uppburen författare och akademiker, men framstår samtidigt som ett förvuxet barn. Han visar inte upp någon som helst ångerfullhet eller skam inför sina egna brister som förälder. Att han öppet erkänner att både exfrun och dottern är mycket bättre föräldrar än han själv förminskar honom inte det minsta – det innebär ingen förlust av prestige eller status. Hans hopplöshet blir närmast en charmig detalj som förmänskligar honom: ”visserligen är han berömd och drar han in miljoner på sina böcker, men diska kan han ändå inte, hihihi”.

Denna lilla episod visar på en av de saker som hatar allra mest när det gäller mansrollen: självupptagenheten, bristen på reflektion, oförmågan att ta emotionellt ansvar och oviljan att göra uppoffringar. Värst av allt är att män sällan ställs till svars för dessa uppenbara brister eller förväntas göra något åt dem. Det är helt okej att vara en frånvarande pappa och få blir förvånade över att en vuxen man inte hanterar personliga kriser bättre än ett barn.

Det går alldeles utmärkt att vara en högpresterande alfahanne och öppet erkänna att man aldrig tröstat sina barn eller ens hämtat dem ifrån dagis eller att man är en sämre förälder än sin hustru. Att visa sådan ödmjukhet kan rentav uppfattas som sympatiskt och vilken hustru och mor blir inte glad av att få lite beröm på den 30-åriga bröllopsdagen efter att hon har fått bära hela föräldraansvaret själv sedan barnen var små?

Även om Leif GW Persson är ett extremfall så är han på intet sätt unik och problemen är inte kopplade till det ökända köttberget utan finns hos män i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Oförmågan att hantera svåra känslor, upprätthålla sociala relationer med familj och vänner eller göra personliga uppoffringar syns överallt. Detta beteende är fortfarande så accepterat att det inte får de negativa konsekvenser som det förtjänar.

Visst finns det säkert ögonblick när Leif och andra karlakarlar inser att det inte känner sina egna barn särskilt väl eller då de saknar den intimitet och öppenhet som de anar hos andra, men dessa stunder är få och kan alltid bortförklaras med att de bara följer de naturliga spelreglerna – detta priset som de får betala för att vara män.

Jag vill själv inte vara den här sortens man, både för att det är en fråga om rättvisa och för att jag ser den emotionella närheten till andra som något värdefullt i sig. Att få förtroenden, att trösta och bli tröstad, att uppleva och överleva personliga kriser är en del av att vara en fullständig människa. Jag vill vara en person att räkna med, någon som klarar av att vara närvarande och ta ansvar även för sådant som är jobbigt. Om jag någon gång får egna barn vill jag vara delaktig till hundra procent och inte en lustig gästspelare i deras liv.

Det är inget charmigt med att vara hopplös och en känslomässig krympling – oavsett vad man har uppnått i övrigt.

Tags:

Om bristen på reflektion

Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.

Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.

Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.

Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.

Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.

Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.

Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.

Kanske något att reflektera över?

Tags: , , , ,

Om manligt och kvinnligt

Det hade blivit senare än vad jag räknade med och är därför ganska mörkt när jag påbörjar den långa vandringen från Valla till Johannelund. Knappast becksvart men mörkt som det blir en vårkväll i april. Jag går med händerna i fickorna och tänker på lite allt möjligt, utom då att jag skulle ta någon form av risk genom att vandra i den sparsamt upplysta storstadsnatten (är man uppvuxen på landet i en kommun med ynka 14 000 invånare så räknas faktiskt Linköping som en storstad).

Jag korsar vägen vid Folkungavallen och beger mig in i Hejdegårdens blandning av villor och lägenhetskomplex. En och annan människa tycks fortfarande vara vaken, men annars är jag ensam på min färd. En bit framför mig ser jag då en annan fotgängare; en kvinna visar det sig när hon kastar en ängslig blick över axeln och snabbar på sina steg. Det slår mig att denna okända kvinna, som verkar vara i min egen ålder, är rädd för mig eller kanske snarare för det som jag representerar: den mystiske främlingen i natten, förövaren i en potentiell överfallsvåldtäkt.

Jag undrar vad hon tänker. Spanar hon efter nattugglor som skulle kunna höra ett rop på hjälp? Har hon telefonen redo för ett nödsamtal? Förbereder hon sig för att sticka mot mina ögon med sina nycklar? Enbart i kraft av mitt kön och den tid på dygnet då vi träffas har jag makt över denna totalt främmande människa. Hon skulle antagligen börja springa om jag snabbade på mina steg. Ändå är det jag som man som har störst anledning att frukta både natten och det slumpmässiga våldet, jag som går här, naiv övertygad om min egen osårbarhet  – en uppenbar kontrast till hennes irrationella skräck.

Jag undrar om hon förstår att hotet om våldtäkt är betydligt större i en välbekant miljö, befolkad av välkända människor – en plats där hon känner sig trygg. Natten föder inte automatiskt illgärningsmän och solens varma strålar håller dem inte borta. Även dygdiga, kloka flickor kan råka ut för dåliga människor. Kanske borde jag säga allt detta till henne? Att hon borde frukta alkoholen och grupptrycket mer än den slumpmässiga främlingen på gatan. Men vem är egentligen jag att lägga mig i hennes liv? Dessutom lär väl ingen lyssna på en okänd människans förkunnanden på en trottoar en halvtimme innan midnatt.

Hon viker av på en sidogata och jag fortsätter hemåt till min väntande säng. Två stjärnor som passerat varandra på himlavalvet för att aldrig mötas på åter.

Tags: , ,

Maria Sveland – Bitterfittan

Det här kommer att bli ett allmänt inlägg om feminism och jämställdhet, lika mycket som en diskussion kring boken ”Bitterfittan”.

På ytan är boken en roman om en 30-årig kvinna som tar en paus ifrån make och barn och åker till Teneriffa för att fundera över sitt liv. Men mest är det en 70-talists förundran över hur lite som ändå tycks ha förändrats trots decennier av kvinnokamp. Hur kombinerar man familjeliv, karriär och fritid? Hur undviker man att förvandlas till en bitterfitta?

BitterfittanJag befinner mig, så att säga, på andra sidan av det stora livspusslet på grund av att jag är en man. Men jag vill också vara en upplyst, medkännande och jämställd man. Jag vill inte på grund av okunskap eller bekvämlighet beröva andra samma möjligheter som jag själv åtnjuter.

”Bitterfittan” väcker en hel del tankar och funderingar, särskilt om relationer och hur mycket som faktiskt återstår trots att vi anser oss bo i världens mest jämställda land. Sveland är mer angelägen om att förstå än att fördöma och det gör att hennes reflektioner berör mig så mycket djupare.

Boken tjänar som en bra introduktion till diskussioner om jämställdhet och relationer, men jag känner att jag skulle vilja fördjupa mig ännu mer. Som lärare funderar jag även över hur man skulle kunna undervisa om sådana här komplicerade frågor inom till exempel Samhällskunskapen.

Problemet med många moderna jämställdhetsfrågor är att de är mer vaga, abstrakta och svårfångande än forna tiders kamp för allmän rösträtt, barnomsorg och lika rättigheter på arbetsmarknaden. Skillnaderna är mer subtila och i någon mån också mer personliga. Jag efterlyser någon form av bok eller läromedel som kanske inte nödvändigtvis erbjuder några lösningar, men som i alla fall ställer rätt frågor. Ett sätt att göra skillnaderna mer tydliga och konkreta. Någonting att utgå ifrån när man diskuterar frågan med elever, kollegor och sin partner.

Tags: ,

Historieundervisningen

I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en  granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.

Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.

Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.

  • Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
  • Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
  • Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor,  men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.

Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.

Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.

Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:

  • Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
  • Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
  • Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
  • Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?

Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.

Tags: , ,

Om att diskutera jämställdhet med eleverna

Jag har diskuterat jämställdhet, relationer och genus med flera gymnasieklasser, både i Religionskunskap och Samhällskunskap. Den mest uppenbara skillnaden är hur mycket unga killar respektive unga tjejer funderar över sådana här saker.

Kvinnliga elever har ofta många och starka åsikter om hur de vill bli behandlade och vad samhället borde göra för att bli mer jämlikt. Det är tydligt att det här är saker som de har reflekterat mycket över och att de, i många fall, har anammat olika överlevnadsstrategier. De behöver inte mycket till uppmaning ifrån min sida för att komma igång och ha en givande och insiktsfull diskussion.

Killarna däremot har en tendens att skämta bort en del frågor och åberopa den fria viljan (”Men, de får väl skylla sig själva om de väljer att ta ett jobb som är dåligt betalt.”) som ett universellt argument. De är sällan lika engagerade eller aktiva – åtminstone inte inledningsvis. Läraren måste vara mycket mer aktiv och styra diskussionen för att den ska ta fart och ge något. Det är tydligt att killarna inte är vana att tänka kring sin egen roll i samhället, familjen eller en relation. Samtidigt är de inte ointresserade av ämnet och det går att locka ur dem en hel del insiktsfulla saker.

Under en lektion i Samhällskunskap A diskuterade vi ett antal fiktiva problem, bland annat ett som gick ut på elevernas syster kände sig ful, fet och oönskad jämfört med de andra tjejerna i högstadiet. Här hade de kvinnliga eleverna massor av goda råd att ge: stå upp för dig själv, prata med kuratorn och läraren, låt dig inte luras av reklam och orealistiska krav. Inte särskilt originella råd kanske, men väldigt kloka.

Killarna var däremot mer eller mindre svarslösa. En av dem sammanfattande ganska bra deras inställning när han sa ”Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sagt åt henne att gå och prata med mamma.”. Hur många pappor diskuterar kroppsideal med sina tonårsdöttrar och tonårssöner?

Elevernas beteende speglar här samhället i stort; jämställdhet betraktas som en fråga som framförallt drivs av och för kvinnor. Det är upp till dem att vässa armbågarna och se till att orättvisorna försvinner. Det är kanske inte särskilt många män som aktivt motarbetar jämställdhet, men det är inte heller särskilt många som aktivt arbetar för den. Samma inställning kan man märka i en rad andra frågor: det är upp till invandrarna att integrera sig själva, det är upp till missbrukarna att ta sig i kragen och det är upp till brottslingar att sluta begå brott.

Till viss del stämmer detta; nog är den utsatta gruppen som har mest att tjäna på att få ökade rättigheter, men samhället består av ett komplicerat samspel mellan olika individer och intressen. Även om du själv är en man så har du en mängd band till andra människor och de till dig. Du kan inte välja att stå utanför samhället när det gäller vissa frågor som du tycker är jobbiga att fundera på. Här har skolan ett stort ansvar; det är vår uppgift att bygga broar av insikt, erfarenhet och kunskap mellan olika grupper av elever. Tjejer är inte några konstiga utomjordingar med obegripliga intressen och behov. De är människor av kött och blod, med samma drömmar, önskemål och rättigheter som alla andra.

Samtidigt kan killarnas okunskap och brist på oro och ångest även lära oss något. Det finns en stor trygghet i att inte bekymra sig om vad andra ska tro och tänka om en. Många unga tjejer borde ställa mindre krav på sig själva och sina medsystrar och anamma en mer avslappnad inställning till tillvaron. Samtidigt borde män i alla åldrar vakna upp och inse att livets viktigaste frågor faktiskt berör oss alla.

Tags: , ,

GRUL

GRUL står för Göteborgsregionens kommunalförbund upplevelsebaserat lärande och är en organisation som skapats av 13 västkustkommuner med sammanlagt 900 000 invånare. Syftet är att fortbilda elever och lärare i andra former av pedagogik, med fokus på rollspel och lekar. Anställda från GRUL är ofta ute och föreläser under studiedagar i skolan och jag har själv varit med vid ett sådant tillfälle.

grul GRUL:s hemsida, finns en databas med massor av övningar, spel och rollspel. För att komma åt dem, krävs det att man registrerar sig. Materialet kan handla om sådana saker som jämställdhet, demokrati, EU, utrikespolitik och handel. Fokus ligger ofta på värderingar, upplevelser och att skapa diskussion. Man kan även hitta ett antal avslappningsövningar för klassen.

Jag har ännu inte hunnit använda allt det material som finns i databasen. Det jag framförallt har arbetat med är handelsspelet som är tänkt att symbolisera hur olika världens länder behandlas och vilka vitt skilda förutsättningar som de har. Jag välkomnar uppgifter som väcker känslor och som ger eleverna möjlighet att arbeta själva och få en liten glimt av hur världen kan se ut för många andra människor.

De övningar som jag har varit i kontakt med, har framförallt varit inriktade mot gymnasiet och högstadiet. Men i förenklad form tror jag att mycket av materialet funkar även för yngre elever.

Tags: , ,

Katarina Wennstam – Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman

flickanskulden

Katarina Wennstam är journalist och författare till två viktiga böcker om våldtäkt och hur offer och gärningsmän bemöts av samhället. Den första boken, ”Flickan och skulden”, handlar om ett antal konkreta våldtäktsfall och hur offret och de misstänkta gärningsmännen behandlats av polis, rättsväsende och omvärld. Det är en ganska skrämmande läsning, både på grund av de brutala våldtäkterna och på grund av den misstro som flickorna möter när de berättar om sina upplevelser. Wennstam visar hur samhället har skapat sig en bild av hur en ”riktig” våldtäkt ska gå till. Uppfyller man inte bilden av hur offret ska se ut och uppföra sig stämplas man lätt som en lögnare och övergreppet trivialiseras. I synnerhet om gärningsmannen inte heller uppfyller bilden av hur en våldtäktsman ska se ut och uppföra sig.

”En riktig våldtäktsman” utforskar hur gärningsmännen rättfärdigar och trivialiserar sitt eget agerande. Att få dem att erkänna sin egen skuld är en lång och tidskrävande process. De identifierar inte sig själva med samhällets bild av hur en våldtäktsman ska vara och tycker därmed inte att deras agerande har varit en våldtäkt, oavsett hur starka bevis som finns.

riktigvald

Det är två starka och skrämmande böcker. Läsaren känner sympati både med offer och förövare. Jag har använt utdrag ur båda böckerna när vi har pratat om Lag och rätt och jämställdhet på Samhällskunskapen. Det här är viktiga saker att diskutera, men man får träda varsamt med tanke på hur pass vanliga våldtäkter och sexuella övergrepp faktiskt är. Man kan mycket väl tänka sig att det finns personer i klassen som antingen själva varit utsatta för en våldtäkt eller känner någon som har blivit våldtagen.

Även om böckerna inte är särskilt långa så hinner man troligtvis inte läsa igenom dem under ett normalt arbetsområde. De utdrag som jag har låtit klassen ta del av har varit enskilda våldtäktsfall och det inledande kapitlet i ”En riktig våldtäktsman” som beskriver en situation som lätt skulle kunnat eskalera till en våldtäkt. Det handlar om en ung kille och en ung tjej som berusade flörtar på dansgolvet. Men när de  sedan kommer till hennes lägenhet så ångrar hon sig och killen går frustrerad där ifrån. Den här historien är en utmärkt utgångspunkt för diskussioner kring vad en våldtäkt är, varför våldtäkter sker, huruvida det handlar mer om makt än sex och så vidare.

Tags: ,

Gerd Brantenberg – Egalias döttrar

”Egalias döttrar” är en norsk bok som kom 1977 och handlar om ett konservativt, småborgerligt och reaktionärt samhälle där könsrollerna är helt omvända: det är kvinnorna som besitter alla höga och viktiga poster, medan männen ska passa upp och se vackra ut. Det är en väldigt direkt, lättbegriplig och tillgänglig satir över vårt eget samhälle. Brantenberg har även ”feminiserat” språket så att kvinnan och det kvinnliga utgör normen och det allmänmänskliga. Sjökvinnor istället för sjömän, kvinnska istället för människa, herken istället för fröken och så vidare. Ett enkelt, men kraftfullt grep som tydligt visar hur språket kan påverka oss.

egaliasDet här en bok med ambitioner som inte gör de minsta anspråk på att vara neutral eller vetenskaplig. Eftersom den är tydlig och lättläst skulle jag kunna rekommendera den till elever med funderingar kring det här med könsroller och jämställdhet. Utdrag ur boken skulle även fungera utmärkt som diskussionsunderlag. Vad tycker eleverna om småflickor som beter som som stökiga pojkar, unga män som blir våldtagna av berusade äldre kvinnor och att det är kvinnorna som besätter alla viktiga poster i samhället?

För en vuxen lärare som är någorlunda påläst och insatt har inte boken lika mycket att erbjuda. Jag skulle därför främst rekommendera den för användning i undervisningen.

Tags: