Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det, såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.
Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.
Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.
Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.
SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.
Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.
Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.
Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.