Under påsken besökte jag och min bror Fotografiska i kungliga huvudstaden. Kontrasten mellan utställningarna på de två våningarna var slående.
Våning 1: glassiga tidskriftsomslag, fotomodeller, poserande kändisar (Johnny Depp, Kate Moss, Keith Richards), färg, yta, tillrättalagt.
Våning 2: dokumentärt, skitigt, riktiga människor, riktiga känslor, våldtagna landskap, våldtagna kvinnor.
Jag har sett en del fotoutställningar det senaste året och jag vet vad jag föredrar: porträtt som visar människors inre skönhet eller fångar deras personlighet och fotografier som ett sätt att fånga och visa upp världens smutsiga baksida. Favoriten i den förra kategorin var den serie bilder av den amerikanske fotografen Irving Penn som Moderna museet ställer ut just nu (Fotografiska har varit rätt framgångsrikt trots en väsentligt mindre budget än flaggskeppet Moderna. Detta verkar ha fått storebrodern att känna sig hotad så just nu är det väldigt, väldigt mycket foton utställda hos Moderna.).
De två starkaste upplevelserna var dock:
- Edward Burstynskys serie bilder kring temat olja och hur det svarta guldet påverkar oss. Här fanns det enorma parkeringsplatser fulla med bilar, skövlade landskap, känsliga naturområden ärrade av pipelines och ändlösa rader av borrtorn i surrealistiska ödelandskap. Det var som ett porträtt av vår misshandlade planet som fortfarande förmådde vara vacker under alla blåmärken och sårskorpor.
- Intended Consequences av Jonathan Torgovik om kvinnor som blivit våldtagna i samband med folkmordet i Rwanda och deras barn. 31 bilder med korta texter där kvinnorna med egna ord berättar om våldtäkten (eller våldtäkterna), sina liv och sina barn. Flera av dem har förlorat hela sina familjer och allt de ägt och kan inte förlika sig med tanken att allt som återstår är ett barn som tvingats på dem. Andra har inget annat att leva för. Samtliga bär på fruktansvärda sår och minnen. En tvskärm visar upp ytterligare bilder och vittnesmålen läses upp. Alla sinnen översköljs och det är svårt att inte bli berörd. Jag klarar inte av att ta in allting på en gång utan måste gå ut en stund efter att ha avverkat halva utställning. Oerhört viktigt och angeläget, samtidigt som man kan undra om detta uppmärksammats av omvärlden om inte en utomstående fotograf dokumenterat övergreppen. Vad som händer i Afrika stannar allt för ofta i Afrika och orsakar sällan mer än en axelryckning hos människorna i den privilegierade världen. ”Vad hemskt, men jag köper ju faktiskt ekologiskt kaffe så det är i alla fall inget som berör mig. Kan du vara snäll och ändra kanal.”
Fotoböcker är dessvärre ganska dyra, men jag fick ändå med mig ett par hem. Till min födelsedag önskar jag mig en kamera. Motiv är det sannerligen ingen brist på.