En fascinerande del av att studera historia är hur mycket det är som upprepar sig – ibland rakt av, andra gånger i något förvanskad form. Tyvärr sker upprepningarna oftast för att vi människor reagerar likartat när olika situationer uppstår, även om det skiljer några hundra år mellan dem, snarare än för att vi lär oss något av historien.

Just nu läser jag ”Den europeiska fattigdomens betydelse” av den polske historikern Bronislaw Geremek. Boken handlar om fattigdomens idéhistoria och hur européerna har bemött och hanterat fattiga och nödställda under århundradenas lopp. Parallellerna mellan hur olika städer agerar kring anstormningen av tiggare under 1500-talet och hur moderna stater tänker kring invandring idag är många.

På landsbygden finns det en social samvaro och en stark solidaritetskänsla mellan människorna. Men detta skyddsnät förmår inte att fånga upp alla nödlidande, i synnerhet inte i en tid då många lever med väldigt små marginaler och olika former av hungerkatastrofer och kriser är vanliga. Städerna erbjuder visserligen inte samma familjära bemötande eller omtanke, däremot finns där helt andra ekonomiska möjligheter. Dessutom finns där spannmålsförråd och flertalet religiösa och sekulära välgörenhetsinrättningar inriktade på att hjälpa fattiga. När trycket på städerna ökar så börjar de lokala råden och styresmännen att laborera med olika modeller för att hantera de stora mängderna nödställda människor. Nedan kommer en sammanfattning av hur de resonerade kompletterat med ett mer nutida perspektiv.

Sortering av de fattiga

Man talar gärna om en kärna av ”verkligt nödställda” eller ”ärbara fattiga”, personer som försökt att med alla medel att förbättra sin situation och som förtjänar hjälp. Därutöver finns det en väsentligt större grupp av yrkestiggare, skojare, charlataner, vagabonder, slashasar och slöfockar. En förkastlig samling arbetsvägrare som borde ska tuktas snarare än hjälpas. Jämför detta med bilden av invandraren som en slapp typ som lockats ifrån sitt hemland enbart för att införskaffa de generösa bidrag som finns i Västerlandet. Eller hur även barn och unga, verkligt hjälplösa personer, utmålas som ligister, kriminella och redskap för omoraliska föräldrar oavsett om de är minderåriga eller rentav katatoniska. Uppfattningen att även den nödställde ska förtjäna allmosan lever vidare genom historien.

Våra fattiga och andras

Städerna vill också gärna skilja mellan inhemska tiggare och människor som tränger sig på utifrån. Det är givetvis angelägnare att hjälpa grannar, bekanta och arbetskamrater framför hjälpsökande främlingar som tränger sig på ifrån andra städer och landsbygden. Även idag är man mer benägen att satsa på landets egna medborgare eller personer ifrån en kultur man tror sig förstå, snarare än suspekta typer ifrån än mer suspekta områden. Då som nu kan man sträcka sig till att ge tillfälligt bistånd för att därefter försöka skicka hem så många som möjligt.

Rädslan för gängbildning

En vanligt förekommande oro hos städernas ledning är vilken effekt som stora mängder fattiga ska ha på ordningen och lugnet – i synnerhet om dessa människor koncentreras på begränsade ytor. Ibland är det rentav så att man motarbetar olika former av sysselsättningsprojekt för att man är rädd för vad som kan hända om man samlar hundratals personer och förser dem med mat och verktyg (potentiella vapen!). Och visst förekommer det uppror, upplopp och konflikter i fattigdomen och nödens spår. Idag talar vi om fattiga invandrartäta stadsdelar som ett stort problem och en symbol för utanförskapet. Teorin är att koncentrationen av invandrare hämmar integration, assimilering och ett deltagande på arbetsmarknaden. Men ingen vill heller ha en flyktingförläggning i sin bakgård.

Vikten av utbildning

En vanlig åtgärd även på 1500-talet är att upprätta olika former av yrkesskolor för de fattigas barn, i hopp om att dessa på sikt ska bli ett nyttigt tillskott på arbetsmarknaden. Även idag betonas utbildningen av de unga generationerna som ett av de främsta sätten att förhindra framtida fattigdom.

Piskan först och sedan kanske en morot

Det vanligaste problemet som städerna mötte när de försökte organisera fattighanteringen var bristen på pengar. Medborgarna var sällan särskilt villiga att avstå några större summor i fattigskatt eller allmosor, vilket ledde till kroniska finansieringsproblem. Däremot fanns det oftast resurser för att fängsla otacksamma fattiglappar, slå ner oroligheter eller för att organisera olika former av tvångsarbete. Hotet om våld var ständigt närvarande ifrån myndigheternas sida, ibland i form av att man satte upp galgar på de platser där man delade ut allmosor. Idag har vi tvångsavvisningar, massiva polisinsatser mot förorterna och en stor spaningsapparat för att avgöra vilka invandrare som är potentiella terrorister.

Vad är det egentligen som fungerar?

Många av städernas handlingsplaner för att bemöta fattigdomen var av en tillfällig natur och främst avsedda för kortvariga kriser. Efterhand som fattigdomen blev ett mer bestående inslag i stadsbilden så blev även fattigdomsbekämpningen det. Men stora delar var och förblev halvimproviserade och tämligen verkningslösa. Någon permanent eller universell lösning tycktes omöjlig att uppnå. Detta problem brottas även dagens politiker med. Att få ut invandrare (liksom sjukskrivna, förtidspensionärer och andra marginaliserade grupper) i arbete och utbildning har visat sig lättare sagt än gjort, trots många kreativa försök.

*

Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars.

Tags: Främlingsfientlighet, Psykologi