Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.
Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.
Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.
Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:
[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]
Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.