Magistern

Din ledsagare i etern

Posts Tagged Skolpolitik

Om entreprenöriellt lärande

Maj 12

Posted by Andreas Williamsson in Okategoriserade | No Comments

Tillbringar söndagen i sällskap med Magasin 360 – en tidning om forskning och utveckling i skolan – som kommunen förser oss lärare med. Temat för det senaste numret är entreprenörskap och entreprenöriellt lärande och merparten av artiklarna handlar också om dessa, bitvis ganska vaga och otydliga, begrepp. Flera av artiklarna blir närmast en lovsång till kreativitet och entreprenörskap och även om det aldrig riktigt klargörs vad som döljer sig bakom de olika termerna är det uppenbart att de är mycket positiva och inkluderar allting som är bra, modernt och framåtblickande. Läsaren får ta del av korta citat ifrån olika entusiastiska lärare och rektorer som arbetar entreprenöriellt och man ges också enstaka exempel på faktiska skoluppgifter som lyfts fram som särskilt entreprenöriella.

Det som dock saknas är nyanser, distans och konkreta exempel på hur synsättet lett till förbättrade resultat för elever och lärare. Istället verkar det handla om att odla en känsla av moralisk överlägsenhet och att skambelägga de som inte hoppar på entreprenörståget. Det hela framstår helt enkelt som en modern frälsningslära, byggd på intuition, känslor, hopp, förväntningar och tro. Med andra ord en känslans triumf över tanken och antiintellektuellt så det förslår.

Mycket av detta beror säkerligen på att Magasin 360 är en kommersiell produkt som inte har för avsikt att erbjuda några verkliga djupdykningar eller analyser. Samtidigt är upplägget symptomatisk för hur många skolreformer och debatter ser ut: en reform eller ett lagom luddigt koncept lyfts fram och förväntas mirakulöst lösa även de mest komplexa problem, utan någon djupare förankring i vare sig forskning eller praxis. De flesta lärare är tysta utom de som själva blivit frälsta och lyfts fram som förebilder och ideal. Vaga och dåligt förankrade projekt sjösätts och lärarnas kompetens och lämplighet ifrågasätts när de inte lever upp till kraven eller förmår implementera det hela på en kafferast.

Nu låter jag kanske osedvanligt raljant och bitter, men det beror på att skolan och utbildningsväsendet är för viktiga områden för att bli försöksverksamheter för ogenomtänkta och ideologiska reformer. Det saknas inte forskning om framgångsfaktorer, men vad som krävs är framförallt hårt och medvetet arbetet ifrån lärare och elever sida och detta kan inte ersättas av glittriga slogans.

Jag betvivlar inte att framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer högre krav på kreativitet och självständighet, men låt oss då börja med att engagera alla berörda parter i arbetet med att göra eleverna till mer självständiga och reflekterande individer och enas om hur detta arbete ska gå till, vem som ska ha ansvar för vad och vad som krävs för att verkligen bli en genuint självständig samhällsmedborgare. Hur ska vi mäta elevernas kreativa utveckling på ett rättssäkerhet och vetenskapligt sätt? Vilka krav ställer detta på lärarna? Hur delar vi upp ansvaret mellan utbildningssystemet olika delar?

Detta är konkreta frågor som betyder mycket mer än citat från någon självbelåtet flinande rektor.

Tags: , ,

Inget nytt under solen

Maj 18

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Duktighetspott

Maj 13

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

Helsingborgs dagblad skriver om Helsingborgs kommuns satsning på särskilda duktighetspotter för lärare. Satsningen och responsen på den tycker jag belyser många av de problem som skolan idag brottas med – problem som i många fall är väldigt svårlösta.

Vi kan börja med Maria Winberg Nordströms förklaring till kommunens agerande:

 

– Vi vill premiera kompetenta yrkesmänniskor. Vi kan locka fler att söka sig till lärarutbildning om lönerna är bättre och vi ger möjlighet till en lönekarriär, sammanfattar Maria Winberg Nordström (FP), kommunalråd och ordförande i kommunens personalutskott.

 

Mot detta reser jag följande invändningar:

1) Är inte den individuella lönesättningen i sig skapad just för att premiera kompetenta yrkesmänniskor? Varför behövs ytterligare ett system utöver detta?

2) Kommer verkligen fler studenter att välja lärarutbildningen för att en kommun erbjuder några extra miljoner för sina anställda? Är inte det sjunkande intresset för att läsa till lärare ett problem som bör lösas på nationell, snarare än lokal, nivå?

Låt oss raskt tackla nästa problem:

 

Fem miljoner kronor avsattes, men eftersom även friskolor måste få om kommunala skolor får, så blir det i realiteten 3,5 miljoner kvar till det extra lönepåslaget.

 

Hur mycket kontroll har kommunen över de pengar som hamnar hos friskolorna? Finns det inte en risk att pengarna där läggs på annat än höjda löner? Hur lätt är det överhuvudtaget att göra bra helhetssatsningar när det idag finns så många, olika aktörer som alla är i konflikt med varandra?

De gamla, vanliga facklig konflikterna blottläggs också:

 

Löneökningarna välkomnas av Arne Ekholm på Lärarförbundet.
Mer kritisk är Jörgen Radenhem från Lärarnas riksförbund. Han ser stora risker med ett system där bara vissa premieras.

 

Det faktum att lärarna själva inte talar med en röst försvagar dem i alla förhandlingar och i kampen om genuina förändringar och förbättringar. Fackförbunden kan spelas ut mot varandra, något som redan skett både nationellt och lokalt.

Slutligen kommer vi till vad som alltid är sådana här systems största brist: vad utmärker en bra lärare och vem avgör när kraven är uppfyllda?

 

I juni ska lönepåslaget betalas ut. Det blir minst 1 500 kronor mer i månaden till de utvalda inom skolan och förskolan. Det är rektorerna och förskolornas chefer som avgör vilka som uppfyller kriterierna bäst.

 

De fem kriterierna:

 

1. Ledarskap – i klassrummet, kollegiet och i kontakten med föräldrarna.

2. Yrkesskicklighet – som förbättrat sin undervisning/arbete i barngrupp.

3. Arbetslagsutveckling – har aktivt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i arbetslaget.

4. Verksamhetsutveckling – kan visa att man deltagit i arbetet med att utveckla exempelvis digitalt lärande.

5. Effektivitet – har bidragit till skolans utveckling och använt resurserna på bästa sätt och blivit en aktiv ambassadör för verksamheten.

 

Väger alla dessa kriterier lika tungt? Hur mycket hänsyn tas till eleverna och deras utgångsläge? Hur definieras ledarskap, yrkesskicklighet och effektivitet? Har alla rektorer den kunskap, information och insyn som är nödvändig för att kunna göra en rättvis jämförelse mellan sina anställda?

Särskilt det sista kriteriet oroar mig eftersom det stinker av dumsnålhet, marknadsföring och elevjakt. Ska den lärare som hushåller bäst med pengarna och lyckas sälja in skolan till flest elever belönas?

Jag har egentligen inget emot själva principen med individualiserad lönesättning och att bra lärare ska belönas. Men först måste vi enas om vad som är en bra lärare, vad som är bra lärande och vad som är skolans huvudsakliga uppgift. Detta är en diskussion som alla partner bör vara inbjudna till och inte bara en produkt av tjänstemän och politiker.

Steg två är att hitta ett bra sätt att följa upp och kontrollera att lärarna uppfyller dessa kriterier. Om rektorerna ska ha rätten att göra denna värdering så måste de även ges tiden att göra ett bra jobb.

Tyvärr är sådana här program ofta något som implementeras uppifrån-och-ned snarare än nedifrån-och-upp.

Ändå är det bra att de här tankarna finns och jag hoppas att den här satsningen kommer att få avsedd effekt.

Tags: ,

Den teoretiske praktikern

Maj 12

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Personligt | No Comments

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Om tillit

Maj 6

Posted by Andreas Williamsson in Politik | No Comments 

När far och mor är döda
  och våra släktningar har ta'tt gift
 och alla våra vänner har valt sej själva
 och våra lärare och fröknar
 har gått och dränkt sej med varann
 och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
 och när vår präst från konfirmationen
 står och pekar i det blå
 och ingen fattar om han visar vägen
 eller känner vilket håll vinden blåser åt,
 då kommer Halta Lotta hem till mej
 med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?

Mikael Wiehe 1972

Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.

En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.

Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.

Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?

Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.

Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?

Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?

Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.

Tags: ,

Drömmen om den gode patriarken

Apr 8

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | No Comments

När man diskuterar politik och demokrati med ungdomar (och många vuxna för den delen) upptäcker man snart att många av dem anser att vårt samhälle styrs av, mer eller mindre, obegripliga lagar och principer. Vissa av dem är intresserade av att lära sig mer, andra vill bara att det fungerar och gärna på ett sätt som gynnar dem. Trots att vi sedan länge lever i en demokrati, trots all undervisning och trots alla möjligheter att engagera sig och påverka så är det många som tar det vi har uppnått för givet och längtar efter en pålitlig auktoritet, som kan peka med hela handen och leda oss rätt. De vill inte höra om komplicerade avvägningar, ideologier, maktbalanser, processer, svåra val eller ansvar. Någon borde göra samhället rättvist, straffa syndarna, belöna de goda människorna och ställa allting till rätta.

Risken är att den här förenklade synen på vad politik ska vara även påverkar politikerna. Min farmor berättade nyligen en historia om sitt möte med den lokala kommunpampen för ungefär 50 år sedan. Hon behövde ett arbete och kontaktade honom. Några dagar senare började hon arbeta på ett av kommunens äldreboende, trots avsaknad av tidigare erfarenhet eller utbildning. I hennes och många andras ögon var han en bra politiker eftersom han fick saker gjorda – oavsett hur det gick till. Samtidigt så kan man undra hur hon reagerat om hon gått miste om ett arbete för att kommunpampen ”delat ut” det till någon annan istället.

Många elever efterfrågar lärare som är stränga, auktoritära och kompromisslösa, men bara om de är stränga, auktoritära och kompromisslösa mot övriga elever i klassen och inte mot dem. Den gode patriarken ska egentligen inte vara rättvis utan snarare populistisk och gärna ge sig på redan svaga och marginaliserade grupper.

Både politiker och lärare bör förstås anstränga sig för att vara pedagogiska, men i en värld som faktiskt ÄR komplicerad, motsägelsefull och krävande så är det både farligt och kortsynt att erbjuda en väldigt förenklad bild av tillvaron och åsidosätta de demokratiska processer som faktiskt existerar. Vill man förändra något krävs det egna arbetsinsatser – även om dessa kan vara relativt blygsamma – och genvägar bör undvikas. Makten och ansvaret är också något som vi alla i någon mån delar på och inget som vi räcker över till andra i utbyte mot personliga fördelar (Du får min röst om du ordnar ett arbete åt mig). Givetvis kommer egennyttan alltid spela en viktig roll inom politiken, men den bör inte användas som ursäkt för att kringgå eller avskaffa det demokratiska system som vi en gång infört.

Tags:

Om den svenska skolans kris

Mar 24

Posted by Andreas Williamsson in Artikel, Politik | 3 Comments

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,

The Wire

Mar 1

Posted by Andreas Williamsson in Samhällskunskap, Tv-serier | No Comments

The Wire är en smått genialisk tv-serie ifrån amerikanska HBO och handlar på ytan om en grupp poliser och deras kriminella motparter i den förfallna staden Baltimore. Men det som gör serien så bra är just att den innehåller mycket mer än traditionella polisserier. Man räds inte komplicerade frågor som korruption, droglegalisering, människosmuggling och politiskt rävspel. Samtliga inblandade skildras nyanserat och trovärdigt, vare sig de är underåriga knarklangare, missbrukare eller nedsupna poliser. Som tittare rycks man ofta med och får känslan av USA:s mörka undersida gradvis blottläggs. Manuset skrivs av flera framstående deckarförfattare och bygger på gedigna efterforskningar.

thewire4För lärare är säsong fyra av särskilt intresse. Då ger sig serien i kast med det amerikanska skolsystemet och vi får följa en polis som sadlat om till lärare, en klass full av problemelever och en skolledning som givit upp alla ambitioner utöver att hålla skolan flytande. En sociologiprofessor sätter igång ett projekt med avsikten att följa struliga ungdomar och den efterföljande krocken mellan den akademiska världen och gatan är både underhållande och tragisk.

Några av de scener som påverkat mig mest listas nedan:

  • Den gröne och ganska fumlige föredetta polisen Roland Pryzbylewski bevittnar hur en kvinnlig elev knivskär en annan under en av hans första lektioner. Efteråt blir han tröstad av rektorn med att eleven som knivskar sin klasskamrat i alla fall inte hade HIV.
  • Det börjar bli dags för de årliga tester (SAT:s) som avgör hur mycket pengar skolan kommer att få till nästa år. För att förbättra resultatet beordras samtliga lärare undervisa om proven oavsett ämne – trots att det dessutom är pinsamt uppenbart att proven inte är designade för skolans elever och deras erfarenheter.
  • Rektorn betalar några personer för att åka runt i stan och samla ihop skolkande och frånvarande elever. Skolan får nämligen pengar för ett helt skolår om dessa elever är med den första dagen på det nya läsåret, oavsett om de sedan skolkar ifrån resten eller inte.
  • Vaktmästaren höjer temperaturen i alla klassrummen eftersom eleverna är mycket lättare att hantera när de är trötta och dåsiga på grund av värmen.

The Wire belyser på ett tydligt och fängslande sätt många av vår tids stora problem och frågor. Serien ger dessutom en spännande och unik inblick i det amerikanska samhället. Jag tror aldrig att jag sett någon serie så tydligt belysa svårigheterna och orättvisorna i skolsystemet.

Tags: ,

Konkurrens om praktikplatser

Feb 26

Posted by Andreas Williamsson in Notis | No Comments

I DN kan man läsa om regeringens halvt misslyckade storsatsning på praktikplatser för arbetslösa. Även om tanken är god, så har man underskattat antalet platser och företagens vilja att ta emot praktikanter. Denna enorma flodvåg av arbetssökande kommer att få stor effekt på skolornas möjligheter att ordna fram platser till sina elever. Konkurrensen har redan hårdnat i och med ett ökat antal friskolor och ett större fokus på praktiska inslag och företagskontakter. När väl lärlingsutbildningarna sjösätts på allvar, kommer problemen att bli än större. Dessutom består arbetsmarknaden idag av fler men mindre arbetsgivare än tidigare och det är säkert mycket mer arbets- och tidskrävande att hitta lämpliga platser när man inte kan lyfta luren till SAAB och be dem ta emot några tusen personer.

Tags: ,

En skolmiljard från Maud

Feb 24

Posted by Andreas Williamsson in Artikel | 5 Comments

Häromdagen gjorde Centerpartiet ett skolpolitiskt utspel på DN:s debattsida. De vill kopiera systemet med kömiljarden i skolans värld och belöna de skolor som förbättrar elevernas resultat på de nationella proven i högstadiet. Efter att ha läst igenom deras förslag, har jag några kommentarer och anmärkningar.

Var tionde elev som går ut grundskolan saknar behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Så här kan det inte fortsätta. Det är ett stort misslyckande att så många går ut utan godkända betyg. Bristande kunskaper leder till arbetslöshet och utanförskap. Avhoppen från gymnasieskolan är 25 procent i Sverige, jämfört med 15 procent för EU i genomsnitt. Detta är en starkt bidragande orsak till vår höga ungdomsarbetslöshet. Det är ett skrämmande underbetyg för årtionden av social­demokratisk skolpolitik.

Jag vet att det är valår och jag vet att Centerpartiet har all anledning att skylla skolans och samhällets problem på sina motståndare, men jag tycker ändå att det börjar bli minst sagt tröttsamt att alla borgerliga skolutspel måste ha en passus om att allting är socialdemokraternas fel. Samtidigt som merparten av de aktiva politikerna idag är en produkt av den så hatade socialdemokratiska skolan, liksom de tidigare prestationsnivåer som man nostalgiskt ser tillbaka mot.

Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt. Vi bedömer att nationella prov för närvarande är en stabilare bas för bonusen än betygen.

Problemet med detta är att de nationella proven rättas av lärarna på varje skola och bara omfattar de tre ämnena matematik, engelska och svenska. Om lärarna får starka ekonomiska incitament för att ge generösa betyg förlorar de nationella proven allt värde som mätinstrument. Risken blir dessutom att undervisningen i de tre utvalda ämnena prioriteras, på bekostnad av alla andra.

Kunskapsmiljarden blir en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat.

Skolor som konsekvent presterar bra kan alltså inte räkna med någon ekonomisk belöning utöver ett starkt varumärke och fler sökande?

Kunskapsmiljarden kan gå bland annat till bättre läromedel, fler speciallärare eller mindre grupper.

Men är det inte just detta  man behöver satsa på för att kunna förbättra resultatet till att börja med? Är det inte lite bakvänt att ge extrapengar till skolorna efter att de uppnått de mål som extrapengarna egentligen hade behövts till?

Vi vill också utveckla nya metoder för att mäta och följa upp hur skolan klarar sin andra viktiga uppgift, att rusta barn och ungdomar till ansvarstagande, demokratiska medborgare som klarar av att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor.

Spännande! Kom gärna med något exempel på dessa fantastiska metoder.

För att fler unga ska få jobb efter skolan krävs mer än teoretiska kunskaper. Skolans uppdrag, att ge barn och ungdomar en bra grund, omfattar både kunskap och värderingar.

Jag håller helt med. Men detta är verkligen inte i linje med den skolpolitik och retorik som skolminister Björklund ägnar sig åt. Ska detta tolkas som att Centerpartiet bryter med den politik som alliansens högste skolansvarige bedriver?

Sammanfattningsvis är det en ganska ytlig och intetsägande debattartikel. Som så ofta förr när det gäller skolpolitik så handlar det mer om att medels ältning av gamla argument befästa den egna svart-vita världsbilden.

Vad andra har skrivit om Centerpartiets utspel:

Christer Magister

Tysta tankar

Lilla O

Morrica

Tags: , ,