I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.
Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.
För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.
Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.
Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.