Synestesi är förmågan att koppla samman olika former av sinnesupplevelser. Till exempel att koppla ihop vissa ord med vissa smaker eller att förknippa ett ljud med en viss färg. Denna förmåga är medfödd hos ett fåtal människor, kanske någon promille av befolkningen, men har länge varit förknippad med konstnärer och kreativt skapande. Särskilt under romantiken ville många kompositörer och målare skapa konstnärliga helhetsupplevelser som berörde betraktaren/lyssnarens alla sinnen.
Filosofen och kritikern Thomas Anderberg skriver i sin bok ”Alla är vi kritiker” om ett möte i Paris 1907 där en rad kända, ryska tonsättare samlats för diskutera en stundande festival. Storheter som Rimskij-Korsakov, Alexander Skrjabin och Rachmaninov infann sig. Det dröjde inte länge innan man började gräla om vilka färger som de olika tonarterna hade. Rimskij-Korsakov och Skrjabin var visserligen överens om att samtliga tonarter hade en färg, men kunde inte enas om vilken. Var Ess-dur blå eller purpur? Var C-dur vitt eller rött? Det var endast om D-dur som de båda var samstämmiga: den var givetvis gul.
Som ett post-scriptum kan nämnas att Skrjabin antagligen inte var en äkta synestetiker utan någon som i vuxen ålder försökte anamma ett sätt att associera som samtiden tog för givet hos alla stora kreatörer.