”Varför väljer de samhällsprogrammet om de inte är intresserade av samhällskunskap, historia och religionskunskap?”
Vem bär ansvaret när elever misslyckas? Hur man som lärare, elev och förälder ser på ansvar har en stor betydelse för hur det går i skolan (och spelar säkert en stor roll även för resten av tillvaron). Den bistra sanningen är att det är jobbigt att ta ansvar och bekvämt att skylla ifrån sig på någon annan när det inte går som man vill att det ska göra. Samtidigt innebär ditt ansvarstagande också att du ger dig själv inflytande, självinsikter och möjligheter – för om allting är någon annans fel eller helt slumpstyrt innebär det också att du är helt maktlös. Ser du dig själv som ansvarig blir du också motiverad att saker på allvar, att försöka och att kämpa.
Ungdomar begår misstag – det är en del av att bli vuxen. De väljer fel utbildning, de prioriterar festande istället för plugg och de lägger ner mer tid på att leka med sina mobiltelefoner än att anteckna vad läraren säger. Gymnasiet är dessutom ganska oförlåtande med sina snabbt avklarade kurser och svåröverskådliga val. Allt detta kan jag acceptera, även om jag också beklagar det eftersom ingen drabbas hårdare än eleverna själva. Ofullständiga betyg och en ständig känsla av otillräcklighet höjer inte självförtroendet.
Det jag har svårare för är när lärare och vuxenvärld avsäger sig sitt ansvar. Elevernas felval, bristande studiemotivation och ointresse är förklaringar till deras misslyckande, men det kan också bli en ursäkt – ett skyddande mantra – för att själv slippa ta ansvar eller försöka förändra. Alla problem blir elevernas fel och i slutändan också deras uppgift att lösa. Om man ser sig själv som perfekt och höjd över alla elever och deras mänskliga skröplighet kommer man aldrig att utveckla sin pedagogik eller kritiskt granska sin egen roll i samspelet mellan skola och elever.
Vi har den skola vi har och de elever vi har och även om det finns många strider att utkämpa inom utbildningssektorn så är de inte alla som utgår från eleverna. Att vi har låga löner, en konkurrensutsatt skolsektor, otydliga läroplaner, frånvarande chefer och ont om resurser är inte elevernas fel – det är snarare politiska frågor som hör hemma i andra arenor. Vi som lärare ska kämpa med eleverna och för eleverna; vi ska glänta på dörrar för dem och visa dem möjligheter, vi ska stärka dem och uppmuntra dem, vi ska vara ärliga och raka, men vi ska aldrig, aldrig skuldbelägga dem för systemfel eller för att de är unga och oerfarna. Vi ska inte moralisera över deras val eller se det som ett straff att vi är tvungna att undervisa just dem.
Att ta ansvar innebär inte att man klarar alla utmaningar eller vinner varenda strid, men det innebär att man försöker och vägrar ge upp. Man får inget som är värt något utan ansträngning.