Auktoritära lärare ligger i tiden och efterfrågas av föräldrar, elever, många lärare och inte minst av skolministern själv. Trots att det går stick i stäv med vårt alltmer individualiserade samhälle. Själv har jag numera accepterat att jag inte är en särskilt auktoritär lärare.  Jag tycker heller inte att lärarkåren som helhet är särskilt auktoritär, åtminstone inte på gymnasiet.

Efterfrågan på auktoritära lärare tror jag beror på en kombination av osäkerhet, en vilja att smita undan eget ansvar och en längtan efter fasta punkter och universella sanningar.

Det är jobbigt med valfrihet. Det är jobbigt att vara självständig. Det är jobbigt att vara den som sätter gränser och ställer krav. Hellre då lasta över bördan på någon annan. Någon man sedan kan skylla på när det inte går som man har tänkt sig.

Kanske är det att dra saker till sin spets att säga att det handlar om en ursäkt för att fly undan sitt eget ansvar. Men jag tror ändå att det ligger något i det. Särskilt i kombination med ett nostalgiskt hyllande av gamla tiders ”kunskapsskola” och en tid då livet var mycket mer styrt.

Även om jag inte betraktar mig själv som auktoritär så är jag fortfarande en auktoritet. En förebild och inte bara en representant för myndigheterna utan även en representant för vuxenvärlden. Det förpliktigar. Även om jag inte är elevernas führer så är jag inte heller deras busiga storebror, deras roliga klasskamrat eller deras konkurrent om uppmärksamhet. Det är okej att eleverna är lite barnsliga, lite oansvariga och lite ointresserade. Det är inte okej för läraren.