Marjane Satrapi föddes i Iran 1969 och den självbiografiska serieromanen ”Persepolis” skildrar hennes barndom och uppväxt som sammanfaller med en tumultartad period i landets historia. Shahen av Iran blir avsatt av Khomeini, det religiösa trycket ökar och ett blodigt krig mellan Iran och Irak inleds.
Familjen Satrapi är välutbildade och sekulariserade, med värderingar som en svensk läsare har väldigt lätt att identifiera sig med. Därför är det inga problem att förstå deras oro, rädsla och missnöje. Marjane vill ha samma möjligheter som västerländska barn, men detta krockar med den mycket strikta och djupt troende regimen. Landet blir som ett fängelse och hennes föräldrar lyckas till sist skicka iväg henne till Europa. Men även där uppstår konflikter och kulturkrockar, inte minst eftersom Marjane saknar sina föräldrar.
Ursprungligen gav serien ut i fyra delar. Dessa har sedan samlats i ett, tjockt album. Satrapi tecknar i svart-vitt och stilen är ganska naiv och enkel. Inte helt olik den som återfinns i ”Maus”. Historien är gripande, välberättad och känns fortfarande aktuell. Alla som någon gång varit tonåringar och barn kan identifiera sig med Marjane. Samtidigt är det ingen bok som är skriven för att demonisera Iran eller landets religiösa ledarskap, även om konsekvenserna av deras maktövertagande är att familjen Satrapis liv blir betydligt ofriare. Läsaren får sig en bild av både Irans moderna historia och hur det kan vara att växa upp under sådana omständigheter.
Jag tycker absolut att ”Persepolis” kan användas i undervisning, antingen som bredvidläsning under en kurs om 1900-talshistoria eller så kan man använda utdrag ur den när man pratar om Islam och Mellanöstern.