Ur ”Meteorer” av Horace Engdahl:
Jag pustar ut på en kaféstol i ett främmande land och börjar fundera över de språkfel jag gjort mig skyldig till den senaste timmen. Det är perverst. Det är trettio år sedan jag slutade skolan, men vad hjälper det om läxdressyren sitter kvar i ryggen?
Jag ser överallt spår av examensfeber i kulturen. Mallarmé säger träffsäkert om naturalisterna: ”ils font leurs devoirs”. De gör läxorna, det skildrar det ena eller det andra lika ambitiöst som gymnasister med förelagda uppsatsämnen [...]
Skolans hjärntvätt består i att den lär oss att eftersträva ett mål som någon annan satt upp. Det är detta som gör oss till fungerande samhällsvarelser. Den till synes starkaste formen av individualism – den som kommer till uttryck i konstnärens och tänkarens strävan efter oberoende och originalitet – innebär en särskilt djup underkastelse under skolprincipen. Odödligheten är den stora hemläxan, utdelad på förhand av en kommande tidsålders magistrar. Mot rätten att betygsätta hjälper det inte att värja sig, som officeren i ”Drömspelet”, med försäkringar om att man sedan länge är vuxen. För en människa som ”vill åstadkomma något” ringer det aldrig ut.
Jag lutar mig tillbaka i kaféstolen, och skolpojken i mitt inre viskar att det bara finns ett sätt att slippa undan. Det är att konsekvent ge galna svar. Kuckeliku! Hur löd frågan?