Häromveckan såg jag Dirty Harry-klassikern ”Magnum force” ifrån 1973. Den här gången riktar Harry sin överdimensionerade revolver mot en grupp motorcykelpoliser som tagit lagen i egna händer. Handlingen är inte mycket att orda om och är rentav svagare än den som fanns i den första filmen. Harry går runt och är hård, hans partner blir sprängd i bitar och ett stort antal personer faller offer för hans skjutkonster. Hygglig, förutsägbar action på det hela taget. Även om handlingen och skådespeleriet är lika bristfälligt som i dagens action-filmer så har ändå Clint Eastwood något visst, som dagens skådespelare tycks sakna.
Något som jag dock reagerade på var hur de få kvinnor som var med framställdes. Förutom diverse älskarinnor till olika gangstrar så får tre stycken kvinnor lite mer utrymme:
- Dirty Harrys gamle kompis hustru. Harry möter en polare ifrån polisskolan på stan och denne beklagar sig över byråkratin, samhällets orättvisor och sitt havererade äktenskap. Här förväntas tittaren tro att det är kompisen som ligger bakom de många attackerna mot olika kriminella element. Harry besöker kompisens exfru för att höra om hon vet något mer. Det dröjer inte många minuter förrän hon börjar tafsa på honom, trots att hennes barn springer omkring i närheten och att hennes förre make är självmordsbenägen och deras äktenskapen nyligen kraschat. Harry bara ler sitt outgrundliga leende och tycks varken inbjuda till eller avböja hennes inviter. Högljutt beklagar hon sig över hur svårt det är att hitta någon att knulla med.
- Harry möter sin sexiga, unga grannflicka när han hämtar posten. Trots att de aldrig har mötts tidigare, undrar hon snart vad som krävs för att en kvinna ska hamna i hans säng. Harry ler sitt outgrundliga leende och säger att det bara handlar om att fråga. En stund senare har de sex och så småningom hindrar Harry henne från att bli sprängd i luften av en bomb avsedd för honom.
- En svart prostituerad kvinna hoppar på en taxi och gömmer undan pengar i bh och trosor samtidigt som den slemmige chauffören stirrar på henne i bakspegeln. Hon flörtar lite barnsligt med honom innan hennes hallick stiger på taxin, tar hennes pengar och tvingar henne att dricka propplösningsmedel.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte mer än att jag tycker att även en halvkass action blir rätt mycket sämre av unken sexism och omotiverad kvinnoförnedring. Dessutom förde kvinnoskildringarna tankarna till hur författaren Lars Gustafsson ibland framställer sex och förförelse – något som jag har reagerat på tidigare.