På kvällen, efter släktens traditionella annandagskalas, står jag, mamma och pappa och diskar rent. Det tar oss ungefär två timmar att handdiska, torka och ställa undan allt porslin och alla bestick. Efter flera dagar fulla av mat, aktiviteter och människor är det nästan meditativt att tillbringa ett par timmar med att under total tystnad ställa i ordning hemmet igen.

Diskning är inte en syssla som jag vanligtvis uppskattar, däremot kan det vara väldigt avslappnande att stryka och tvätta. Det är dock viktigt för mig att upprätthålla min självständighet och klara mig på egen hand och i detta ingår det att kunna laga mat, veta hur en tvättmaskin fungerar och regelbundet städa sitt hem. Även om varje moment i sig inte behöver vara särskilt roligt så ingår de i en större helhet. Har man dessutom ett ganska opraktiskt jobb som jag har kan det vara skönt att baka, mangla lakan eller stryka skjortor.

Samtidigt har jag stor förståelse för att hushållets ständiga behov av skötsel, underhåll och reparationer kan ses som en börda och vara en källa till både ångest och konflikter. I synnerhet om arbetsbördan och stressen är hög.  Att få alla bitar att passa ihop i livspusslet är inte det lättaste, ändå undrar jag om vi inte gör det svårare än vad det måste vara och var samhällets (och politikens) ansvar börjar och slutar. Följande punkter tycker jag är värda att beakta:

  • Jämställdhet: Kvinnor står fortfarande för en majoritet av allt hushållsarbete och även om situationen gradvis har förbättrats så är skillnaden fortfarande alldeles för stor. Skulle arbetsbördan fördelas mer lika, vare sig det handlar om vård av sjuka barn, städning, matlagning, dagishämtning eller läxläsning, skulle stressen sannolikt minska. En aktiv jämställdhetspolitik skulle kunna bidra till detta.
  • Ekonomi: Många hushålls tuffa ekonomiska situation bidrar starkt till att öka stressen, vare sig det handlar om ensamstående med barn som måste överleva på en inkomst  eller ett par med alldeles för dyra lån. Även om uppsägningar och arbetslöshet inte hägrar vid horisonten så kan det vara nog så påfrestande med en tung lånebörda som dessutom gör det svårare att vara ledig eller arbeta mindre. Här skulle ökat byggande bidra till lägre priser och därmed lägre lån. Ökade krav på amorteringar skulle även kunna bidra till minskade lån.
  • Krav: Med krav menar jag alltifrån normer till förväntade konsumtionsmönster, marknadsföring och reklam. Kort sagt: alla förväntningar och allt tryck som vår omgivning utsätter oss för. Om vi själva kan acceptera ett mindre välstädat hem, att barnen inte har de allra senaste prylarna eller att lycka inte stavas konsumtion och pengar så minskar också stressen. Det här är nog svårt att åstadkomma på politisk väg.

Att få tillvaron att fungera är inte särskilt enkelt oavsett livsomständigheter och det finns mycket som samhället kan och bör göra för att göra livet mer förutsägbar, tryggt och lätthanterligt. Våra liv är komplexa vävar med många viktiga trådar som på olika sätt påverkar helheten. Det är bättre att angripa de grundläggande problemen istället för att bara ge sig på enstaka symptom, även om detta ofta är enklare.

RUT-avdraget och hela debatten kring hushållsnära tjänster präglas av en väldigt förenklad syn på vad livspusslet innehåller och vilka problem och prioriteringar som som många brottas med. Dessutom reduceras problemen till en fråga om individuella konsumtionsval snarare än en debatt om jämställdhet, ekonomisk otrygghet och prioriteringar. Alliansen försöker köpa sig fri ifrån en djupare och mer komplicerad debatt genom att subventionera en ganska vagt definierad tjänstesektor snarare än att arbeta mer med det system som orsakar och förstärker merparten av problemen.

Det är både ineffektivt och ganska fegt.